Vinnaren i pepparkakshustävlingen!
  • 3
  • 4
2017-03-10, 14:11
  #37
Medlem
hnkls avatar
Citat:
Ursprungligen postat av mr.gegge
Jag antar att hen är lika med han, och homosexualitet och drama, droger osv. verkar gå hand i hand. Som tur är så kan bögar ändra sig väldigt fort, de är jättekära ena dagen, men kan bedra pojkvännen redan dagen efter. Så försök para ihop honom med en annan bög, som inte är en pundare, så kommer det lösa sig tillfälligt.

Har inget med homosexualitet att göra.
Citera
2017-03-11, 13:00
  #38
Medlem
Citat:
Ursprungligen postat av hnkl
Har inget med homosexualitet att göra.

Då din bror är gay, och ihop med en kille hur kan det då inte ha med homosexualitet att göra? Bögande är mer än bara att man tänder på män istället för kvinnor, det är kopplat med psykisk ohälsa, emotionell instabilitet, högre benägenhet för missbruk, självskadebeteende osv. Tror du mig inte, så titta på din egen bror.
Citera
2017-03-11, 18:41
  #39
Medlem
Största problemet med ett ultimatum är just att man antingen hjälper eller stjälper totalt. Väljer den unga personen fel så kan det snarare bli så att man hjälper till att dra ner den unga personen längre i skiten.

Som tidigare nämnt så tror jag mer på att strypa ekonomiskt stöd eller liknande. Och försöka hjälpa till med en nystart, typ studier på annan ort eller något annat.

Om det även rör sig om homosexualitet så är det en garanterad stjälpning om man funderar på att ställa ett ultimatum till sin bög-son som knarkar, då blir ultimatumet något i stil med: Välj mellan homosexualitet eller familjen.
Citera
2017-03-12, 12:17
  #40
Medlem
imperatrixs avatar
Citat:
Ursprungligen postat av hnkl
Vill gärna ha lite råd. Är det smart att ställa ett sådant ultimatum? Syskonet har fått väldigt mycket hjälp av familjen genom åren för att försöka komma bort från beteendet och miljön med droger. Psykologhjälp, familjemedlemmar som ställt upp för att hjälpa hen in i livet med körkort, lägenhet för att komma bort från vänner och gamla staden.
Huruvida det är smart eller inte att ställa ett sånt ultimatum beror ju på vad ni önskade uppnå med det? Om ni ville ha besked gällande om personen kommer fortsätta umgås med sin partner eller inte, så har ni ju fått det beskedet nu. Om syftet var att personen skulle dumpa sin partner till förmån för er så har ni misslyckats. Oavsett tror jag sällan ultimatum är rätt väg att gå, då det är ett sätt att förenkla verkligheten på och dessutom sker förenklingen efter vissas - och inte alla inblandades - tycke.

När föräldern ställde ultimatumet låter det ju som att den inte ens pratat om alternativ med barnet: hur ser barnet på sin situation? Vill hen ha hjälp, och i såna fall vad för hjälp? Att öppna upp för ett samtal, där interaktion kan ske och skapa förståelse för hur alla inblandade ser på situationen - istället för att enväldigt diktera villkoren för framtida kontakt/icke-kontakt. För föräldern kanske det framstår som "sympatiskt" och "tillmötesgående" att ge erbjudandet att barnet är "välkommen hem igen om hen gör slut med partnern". Men det blir ju bara till ett icke-erbjudande när det ställs ett krav som personen kanske inte kommer kunna nå upp till.

Det är klart det är påfrestande när någon i familjen är i en prekär situation, har en dålig relation, tillhör en marginaliserad grupp eller vad som helst, och att man under de omständigheterna tar till drastiska "metoder" i form av att ställa ultimatum eller liknande. Syftet är ju att komma till rätta med situationen på något sätt, men det finns ändå en åtskillnad mellan "avsikt" och "tillvägagångssätt". För att nå önskat resultat måste dessa två delar samverka, vilket enbart kan ske när alla inblandade gemensamt kommit fram till det och där beslutet fattats gemensamt.

För trots allt går det inte att förneka att även om syftet med ultimatumet kanske var att förbättra relationen mellan er familjemedlemmar så leder också ultimatumet till att relationen försämras i och med att ni dels inte verkar kommunicerat kring det och dels på grund av att ultimatumet i sig innebär att er relation/kontakt är villkorad. Även om ultimatumet ställdes för "personens skull" så tas ju ingen hänsyn till den situationen hen faktiskt befinner sig i, och de handlingsmöjligheter som finns att tillgå för personen.

Om personen till exempel redan har ett snävt kontaktnät så utgör ju partnern en stor del av det totala kontaktnätet, då kanske det hade varit en bättre idé att försöka bredda personens nätverk - inte begränsa det genom att ta bort familjen ifrån det. Om personen har det svårt ekonomiskt och befinner sig i ekonomisk beroendesituation till andra kanske det är bättre att erbjuda ekonomisk hjälp om möjligheten finns - inte ta bort den möjligheten genom att säga upp kontakten. Den 'hjälpen' ni gett, i form av körkort, lägenhet och dylikt utgår från att personen har ett fungerande liv till att börja med, där dessa saker kommer till användning. Om en person inte har det så underlättar inte dessa saker per automatik, utan kanske snarare bidrar till att förstärka kontrasten mellan hur livet 'är' och hur det 'förväntas/borde vara'.

Vad som skett i den här situationen är att det är modern som sagt upp kontakten med barnet, men framställer det som att det är barnet som tagit det beslutet. Men det kan aldrig vara barnet som tagit det beslutet när handlingsmöjligheterna dikterades av modern. Om alternativen var helt annorlunda för barnet (men aldrig togs reda på) säger ju inte barnets "bemötande/'val' av ultimatum" någonting. Båda alternativen kan ju ha tett sig lika absurda för hen, med enda skillnaden att det fick relationen till partnern att verka mer ovillkorad - samtidigt som det fanns ett underliggande 'hot'/'förväntan' från familjen att hen ska ha kontakt med dem. Hela förekomsten av ultimatum bygger på en falsk logik. Nu har det hänt och om ni bryr er om personen får ni helt enkelt kontakta hen och be om ursäkt.

Om man nu verkligen genuint vill hjälpa någon går det inte att ha hjälpen tidsbegränsad, för ofta påverkar omständigheter väldigt mycket vilket inte är något personen själv styr över. Därför krävs det att man finns där hela tiden och att det finns en kontinuitet i kontakten och i "uppföljandet" av hur det går för personen, men det bygger också på att personen själv måste fatta beslut och detta förutsätter att man litar på hens förmåga att faktiskt kunna fatta bra beslut. Även det kan ju vara svårt och påfrestande för en själv, men det är ju upp till en själv att hantera det och barnet kan ju inte klandras för ens egna känslor.
__________________
Senast redigerad av imperatrix 2017-03-12 kl. 12:19.
Citera
2017-03-13, 13:34
  #41
Moderator
Sun Rulers avatar
Jag tror inte på ett sådant ultimatum utan mer på en gyllene medelväg.

Personen i frågas val av pojkvän och eventuella drogande är hens aktiva val.

Hade mitt vuxna barn hamnat i en sådan ond spiral genom dåliga val så hade jag gjort det tydligt att den dagen hen är redo att söka hjälp så finns vi här för hen och vi kommer alltid att älska dig. Vill hen inte förändra sig så är det inget ni kan göra, ni kan stånga er blodiga utan att något förbättras.

Det innebär att ni inte bistår med något som kan på något vis gynna hens eventuella missbruk m.m. Möjliggör inte det genom ekonomiskt stöd eller liknande.

Ni kan uppmuntra hens positiva ansträngningar om det finns några sådana och alltid hålla dörren öppen men inte låta er dras ned i hens destruktiva leverne.
Citera
  • 3
  • 4

Stöd Flashback

Flashback finansieras genom donationer från våra medlemmar och besökare. Det är med hjälp av dig vi kan fortsätta erbjuda en fri samhällsdebatt. Tack för ditt stöd!

Stöd Flashback