Är du asatroende?

Jo, det var ju så jag började skriva, i det första av ovanstående inläggen jag skrev.

Inte bara nyhedendomen tog intryck av New Age, utan det var flera - men samtidigt var de också mycket nogranna med att svära sig fria från allt samröre med nämnda New Age.

SOm tex den "nymagiska" gruppen "Dragon Rouge".
De har alltid haft en väldigt hätskt aggressiv kritik av New Age, och de användde det nästan som en hävstång

Men, samtidigt så var ju Hela deras system en direkt blåkopia av New Age.
Den enda skillnaden var att de hade bytt färg och egenskaper på det som New Age har i sina system. I Dragon Rouges tappning fick de istället mörkare och svartare färgtoner, samtidigt som samtliga egenskaper på gudarna blev "onda" ... (fast bara det att de Egentligen menade att det "onda" is jälva verket var mycket gott och fint och vackert.).


Det du menar är en "daoistisk polaritet" i de fornnrodiska lärorna, det finns ju inte i det som kallas New Age.
New Age har helt plockat bort det som polariserar, men då också samtidigt tagit bort det Holistiska, och därmed gjort hela läran, hela systemet impotent.
Dvs de gamla hedningarna, de visste att det inte kunde vara Sommar hela året om.
Och att Vintern var exakt lika nödvändig. Och att Året innehåller allt.

Du behöver inte tala dig varm för att få mig till att delta i new age-kritiken. Jag föraktar det mesta av detta elände.


Japp, det är nästen doktrinellt i new age'ismen att "dualistisk" metafysik är "avdet onda".

Jag tror snarare att icke-religiositet växer snabbast både i Sverige och i världen. Att asatron ens skulle få en procent anhängare bland den svenska befolkningen ser jag som ytterst osannolikt.

Asatrons största problem är bristen på kontinuitet. Vi vet helt enkelt inte särskilt mycket om den och hur den utövades. De rekonstruktioner som gjorts har därför ett trovärdighetsproblem. Är det en autentisk religion som dess utövare ägnar sig åt eller mer lajvande och rollspel? Och om det är en religion, har den då något mer än namnet gemensamt med våra förfäders tro?

Svåra frågor som andra återuppväckta religioner också brottas med.

Du som är invigd i New Age – ser du alla "mytologiska tolkningar" och den där "viljetron" på den fornnordiska "gamla tiden" (nordic old age) – såsom "Nytids-inspiration" och blott manifestationer?

En halvmesyrisk troskap och en längtan bort från modernt vetenskapligt gissande, kanske... en traditions-nostalgi?

Ja, jag har en del förstahandskunskap och direkt-experimentellt underlag om new age'ismen.


Jag "ser" samma typ av mytologiska tolkninger i majoriteten av antropomorficerade och kosmos-relaterande religioner, tros-underlag eller teism.

För att kunne svara på frågan om "viljetron" efterlyser jag för förtydligande en referens från dig.

Jo jag kan nog hålla med dig i mycket.

Men det kanske främsta "problemet" för nutidsmänniskan är kanske "gudssynen", eller hur man kan säga det.
Dvs vi idag ser så väldigt annorlunda på "det religiösa" jämfört mot hur de gjorde då, förr.
Vi är så uppfostrade och indoktrinerade i sekularismens världsåskådning att det kanske blir omöjligt att försätta sig i ett annat sinnestillstånd.

Inte bara den moderna sekularismen som måste passeras, utan till det dessutom de femhundra åren av reformert och disciplinerande statskyrka - var hela den "mystiska, romantiska aspekten negligerats. Där religions upphört att vara något man gör och tar del av, till att istället bli något som någon annan talar om för oss, samt läser oss till.


Där skulle jag vilja säga att de katolska länderna åtminstone har den aspekten kvar, och därmed möjligtvis kan stå närmare en förståelse av tex förkristen kult.

Katolicismen berövade folket en gemenskap, samhörighet, med jorden, naturen, bygden, och ersatte med samhörighet med kyrkan.
Protestantismen berövade folket även den upplevelsen.

Och nu försöker "nyhedningar" återanknyta till någotsom de inte ens har möjligheter att anknyta till.

Dvs kan man ens bo i lägenhet, tillsammans med helt främmande och okända grannar, och ändå känna "samhörighet och gemenskap"?
Nja, knappast, eller hur?


---

Men man kan förlora anknytningen till något på kortare tid än så.
I Ryssland förlorade i stort sett hela den animistiska, shamanistiska ursprungskulturen sina rötter iom Sovjetunionens tvångsomvändelse och upprotande och splittrande tångsförflyttningar.
De glömde därför bort allt om det gamla (som inte var SÅ gammlat) sättet att leva, förlorade "kontakten med Makterna och naturen.

Idag försöker många av dem att återanknyta.
Men de gör det på ungefär samma sätt som här i Väst, och tyvärr allt för ofta med inspiration från motsvarigheter i Väst (new age-inspirerade motsvarigheter alltså).

Det är djupt tragiskt tycker jag.
Att se hur de står där och desperat bankar på sin trumma, och tar betalat - av främlingar, av turister. osv.
De återskapar något som aldrig varit, gör det till en grym skugga av vad som en gång varit.


---

Det Enda som är Sant i hela detta "återskapningsfenomenet", det är väl den längtan som så många verkligen känner.
JAg tror att vi vet att vi blivit berövade något, när vi förlorat de gamla "religionerna.
Att vi har en inre längtan kvar, efter den tid då vi verkligen levde i en enhet med det levande.
Det är nog därför människor försöker återskapa gamla religioner (liksom andra dras till religioner över huvud taget).

Så jag tror att vi gör rätt när vi känner ett stygn av avund, inför de folkslag som faktiskt fortfarande lever med denna "upplevelse av gemenskap med allt det levande".
Därför är vi så fascinerade av "primitiva folkslag och religioner", från urskogsfolkens psykedeliska medicinerande, till shamanernas trummande, till voodoo-ahängarna på Haiti och deras extatiska dansande hela nätterna genom.

Just Voodon är förresten kanske den enda sk naturreligionen, animistiska shamanistiska världsåskådning och praktik som lyckats överleva i en urban kontext.
Dvs Haiti visar att det hade kunnat vara så även i resten av världen. Det måste inte finnas en naturlig motsättning mellan "gemenskap med allt levande" och det moderna livet.

Vilken typ av indoktrinering i vilken typ av sekularism refererar du till?

Men som du själv har skrivit tidigare i tråden, så kom en hel del "hedniskt" att leva kvar i den katolska kyrkan. Du har t ex själv nämnt alla de processioner med helgonbilder, som man gjorde på medeltiden för att få en god skörd. Ja, det fanns ju till och med kvar många liknande seder in på 1800-talet. Efter reformationen blev det ju inga fler kyrkliga processioner i Sverige, men det fanns många ritualer kvar i bondesamhället, särskilt när det var en högtid, som nog hade rötter ända bort i förkristen tid: att lägga sju sorters blommor under sin kudde på midsommarnatten, att lägga ut ett fat med gröt till tomten på julafton, att barnen fick springa barfota omkring huset på Vårfrudagen. Tron på troll, Näcken och Skogsrået och andra mytiska väsen hör också dit. Även om svenskarna officiellt blev kristna redan på tidig medeltid, så gick det aldrig för vare sig katolska eller lutherska präster att få bort gammal folktro. Det är nog snarare det att de flesta av oss nu inte längre är jordbrukare på landet, som gör att gamla seder och bruk försvunnit under de senaste hundra åren.

Jo, det finns ju fler än en anledning till att folket förlorade sin traditionella gemenskap och sitt band till jorden.
En viktig sådan händelse var ju den sk s"skiftesreformen".

Före det var byarna mer samlade i små och uråldriga enheter. Jordarna låg runt omkring, och hela byn samsades typ om skötesln av de olika tegarna. Det var en ständig rotation, men framförallt skapade det ju en väldigt stark gemenskap och samhörighet, med varandra och med jorden och skogen.

Ja, det fanns ju även skogsbyar.
Men de var huvudsakligen boskapsbönder, och bedrev kreaturshandel.
De var också duktiga på att arbeta som rövare i skogen, eller "skattmasar" kanske närmare bestämt.
I vilket fall som helst så försvann det när Rutger Maclean dök upp.

---

Men det finns ju Mer kvar av förkristen kult än av katolsk.
Det är kanske inte så konstigt egentligen med tanke på katolicismen ganska korta tid i Sverige. Knappt 500 år bara.
Ingen tid alls om man jämför med den förkristna perioden som sträckte sig tillbaka till Bronsålder, iaf som utvecklad högkultur.

Sådant som de 7 blommorna du tog upp hittar vi i flera andra överlevande kultrester också. 7 sorters ved tex, som skulle brännas vid offer och välsignelse - även trolldom.


Men, de flesta heger och aftnar försvann iom Gustav Wasa.
De som blev kvar var kanske de viktigaste, även för förkristen kult.
Midsommar, Jul, Allhelgona, Lucia och Advent. Det är ju äldre än kristendom.
Men det fanns många fler än dessa.

De katolska prästerna fick helt enkelt ta över den gamla funktionen som de olika "heliga personerna" hade, som att välsigna åkern, välsigna huset, välsigna boskapen, välsigna redskapen, ja även välsigna mjödet såklart, liksom den färdiga maten och fröerna, liksom sådden och skörden.
Ja, det blev ett himla arbete för prästerna ...

Under Asatiden, mellantiden mellan kristendom och förkristenhet, släpade man omkring med avgudabilder på processionerna - som de katolska prästerna sen tog över, men satte helgon i asagudarnas ställe.

Men dessa avbilder var ju också en kort period.
Före - och efter - "dyrkades" naturen, och människans olika kultplatser.
Det finns ju fortfarande Namn kvar, i orter och platser, som påminner om det.


Konstigt bara att högtiderna osv har överlevt, men så pass storslagna institutioner som tex Ale stenar har totalt glömts bort i tidens dimmor.
Ja, det har ju även Stonehenge gjort, liksom de där vita ritade figurerna av krita på de engelska kullarna.

---

Men vi ska ju trots att inte låta oss luras att tro att just Sverige varit helt obekant och isolerat från Kontinenten.
Tänk tex på hur Nära hela det kristna, och före det det Romerska, Europa faktiskt låg.
Dvs inte så konstigt att de "Asatroende" skandinaverna tog intryck av de rika euroéerna på andra sidan Östersjön.
Vi ville inte verka primitiva såklart, så vi försökte få vår tro att närma sig det vi såg i kristendomen.
De kristna dyrkade statyer av trä i tempel med höga torn - så vi byggde också hur med högre torn och satte gubbar av trä i dessa, samt lät "heliga män" arbeta därinne.

Men den ursprungliga hedendomen hade inga hus, hade inga gubbar av trä.
Det var "väsen" och "makter", som hittades i skogen, i dungar, på åkern i sådden och skörden - i sängkammaren, i gravhögarna, i bottenlösa sjöar och mossar ...
Det kanske kan verka "primitivt" att ha en sådan tro om man möter de så avancerade civilisationerna i den Romersk-Katolska kyrkan ?? Eller hur?

Jo, alltså, viss "praktik" kan ju överleva sida vid sida väldigt, väldigt lång tid - utan att för den delens skull vare sig försvinna eller påverkas särskilt nämnvärt.
Som exempel kan vi tex ta de Västafrikanska religionerna.
Där kunde den traditionella animistiska, totemistiska naturreligionen överleva sida vid sida med islan i mer än tusen år
Varje natt dansade byborna vid byns centrala eld till ljudet av tam-tamtrummornas dån. Och varje morgon steg de upp för att be i lokala moskén.
Bybor kunde utbilda sig till imamer, marabouter, och samtidigt kunde de traditionella "hemliga sällskapen" (som förmedlade och bar vidare den traditionella naturreligionen) ha kvar sin samhällsfunktion.

Dvs fram tills dess att nådastöten slutligen kom - i form av västerländsk Sekularism.

Under en så kort period som kanske bara Tjugo år (mellan ca 1940 och 1960) sveptes praktiskt taget hela den traditionella religiösa och samhälleliga strukturen bort.
Och det var inte så länge sedan.
Men före detta var hela Västafrika (bortsett från storstäderna) i princip lika oförändrade som byarna i Papua nya Guineas djupa djungler.

Men det bara försvann, under en enda generation.


Det är det jag menar med sekularismen, och hur den liksom "ställer om" hela det "Mind Set" som krävs för att upprätthålla en oförställd religiös tro.
I synnerhet den religion som kräver en klart upplevt känsla av gemensamhet och tillhörighet, med jorden och med folket som bor där.


När man "tar bort" det som krävs, så kan det kanske aldrig gå att reparera.
Kvar har vi istället olika rester och spår, som vi ju inte ens tolkar på rätt sätt.

För sk "traditionella samhällssystem" var, eller är, religion ju inget "personligt val".
Utan det är den verklighet de lever i.
De Vet ju att åkern kommer att "blomstra" om man sår och välsignar. De Vet det eftersom de får bevis för det vid varje god skörd.

Förstår du?

Sekularismen berövar dem/oss denna "begreppsapparat", men ersätter den inte med något annat - bara erbjuder olika slags versioner av "fakta" (som skiftar beroende på nya rön och teoretiska trender).


"Asatroende" av idag kan alltså aldrig återföra den gamla hedendomen.
Eftersom de, vi, inte har det "Mind Set" som krävs pga sekularismens upprotande verkan.

"Asatro" för dagens anhängare är bara "Fantasyfigurer med olika 'Egenskaper", som de läst om i någon bok.
"Wow, det där låter som en häftig 'Gud", han ska jag prova att 'Få kontakt med.".

Men ingen traditionell hedning hade känt igen sig i det resonemanget.
För dem var "Skördens Gudomlighet" helt och fullkomligt påtaglig och bevisade sin verklighet varje år vid varje ny skörd.
Det var inget som någon hedning "försökte få kontakt med", i synnerhet inte "bara för att det verkar häftigt ... ".

---

Om man vill få en inblick i hur forntidens människor kunde förhålla sig till det där med "andra sidan", så kan man gärna läsa Gilgamesh eposet.
Gilgamesh var en sk "präst-konung", en helig man, så att säga.
Han gick inte till shamanen eller magikern eller prästen, eftersom han själv var en sådan.
Men det var på samma sätt under fornnordisk hednisk tid, där folk kunde vara völvor, eller sejdare, osv. Och Oden själv var ju också en sk präst-konung.

Men, det jag menar är att man inte "försökte få kontakt" med " andra sidans Makter", bara för att det var kul, utan man gjorde det av ett syfte.
Och Gilgamesh berättar om hur han, när han ställdes inför stora problem, också försatte sig i kontakt med "andra sidan", för att kunna komma fram till en lösning på problemet. Dvs han "mediterade" (världens allra äldsta beskrivning av meditation faktiskt).
Dvs det "andliga" hade Praktisk betydelse" för hedningarna.
Inte som något "kul spännande experimenterande". alltså.

En eloge för den solida kultur-antropologiska analys du presenterar i detta och i ditt förre inlägg.

Jag har bara én kritisk fråga: Vad är det för "sekularism" du refererar till?