Vad händer vid omhändertagande av barn?

Hej!

Jag är frånskild sedan ca 8 år, i samband med att jag skrev på skilsmässan så läste jag inte igenom hela bunten med papper (dum som man är) och skrev då samtidigt under att jag inte längre hade vårdnad om mitt barn.
detta fick jag reda på en tid efter.. just då kände jag att det kunde kvitta då jag ändå hade umgänge med mitt barn och bra insyn i hennes liv.
människan jag lämnade har någon typ av personlighetsstörning, mest troligt Borderline. Inget som är bekräftat dock men alla symptom och omständigheter pekar på detta.

senaste tiden har jag helt klippt kontakten med människan då jag inte längre orkar det psykiska krig denna människan för emot mig och min familj, jag anser att jag istället kan hålla kontakt med mitt barn enbart då det är det ända jag behöver.

I dagarna fick jag igen höra att det ska ha skett en anmälan till Socialen om att barnet far illa. anmälan ska ha gjorts av skolan. det skulle vara via säkra källor. har hört om att det funnits fler anmälningar sedan innan.
Har själv varit i kontakt med barnets lärare för något år sedan och de kunde bekräfta att de var oroliga för mitt barn och att en kurator var inkopplad, mer ville hon inte säga då jag inte var vårdnadshavare. De ansåg sig dock vara skyldiga att underätta mig då de visste att jag var pappa och att jag hade en god relation till mitt barn.

Vad skulle hända om det nu slutar i att mitt barn omhändertas för omplacering? Jag som pappa har inga anledningar till att inte vara vårdnadshavare, har en trygg miljö, väldigt bra inkomst - bra boende, är gift och har ett barn som har väldigt bra relation till mitt äldre barn. kommer hon ändå kunna placeras hos oss?

Jag är rädd att jag som inte har vårdnad kommer landa i en hög av "andra möjliga placeringar"
Jag vill ju självklart vara det första valet om något händer. Är sjukt orolig för vad som händer innanför väggarna i det hemmet hon bor idag. Själv säger hon inte allt i ren rädsla för repressalier om det kommer ut att hon "skvallrat". vet att det är mycket bråk bara, hon skyddar ju sin mamma även om hon inte blir väl behandlad.

Stäm mamman på vårdnaden redan nu. Det finns nämligen en sak som talar emot dig här. Det är att du inte agerat för att rädda ditt barn från mamman, om hon är så pass olämplig att hon har flertalet anmälningar på sig och flera andra instanser är oroliga för ditt barn. Om dom är oroliga, borde du också vara orolig, om du nu bryr dig om barnet och har en så god kontakt. Stäm henne på vårdnaden för att visa att du bryr dig och vill ta hand om ditt barn, vänta inte på att socialtjänsten själva ska "komma på" att du kanske vill vara pappa ändå, trots att du frivilligt avskrev dig vårdnaden om ditt barn.

Har länge haft tanken, dock vet jag att jag startar ett krig som kommer riktas både emot mig, min familj och dottern. denna människan skyr inga medel att såra och skada, främst Psykiskt.. men om det inte räcker till så även fysiskt. Rättsväsendet i sverige är inte lätt.. det tar tid och en pappa som "självmant" skrivit av sig vårdnaden mot en mamma som har vårdnaden.. den matchen blir inte lätt.
Mammor har ju oftast fördelarna på sin sida, och om jag inte hade lyckats den vägen så hade det blivit katastrof.
Jag hade ju fått använda mig av mina och min dotters vittnesmål jag spelat in på telefonen.. sms från min dotter när hon är ledsen.
Om jag då inte lyckats med min stämning så vet jag att min dotter hade blivit ett offer för hennes hämndbegär.
Därför har jag hoppats på att den första anmälningen från skolan skulle lyckas.. att hennes vrede skulle riktas dit, medans min dotter hade fråntagits henne.
Jag är helt ärligt livrädd för denna människa.. jag blev under 7 år Psykiskt misshandlad, även fysiskt till den grad att jag landade på Psykakuten för självmordstankar. detta lyckades hon vända till att det var mitt fel.. ett missfall hon fick var mitt fel.. allt är alla andras fel.. just därför är det rent av farligt att gå till attack mot henne.

Jag funderar på om ett möjligt resultat av ditt förslag är att man på så sätt skjuter upp avgörandet av vårdnadsfrågan, då man måste vänta på att domstolen beslutar i tvisten. Jag har ingen aning själv, det är bara en tanke. Vad tror du?

Vad är viktigast för dig? Att kriga för din dotter eller att bara kriga mot ditt ex?
I mina öron låter du som en feg, oansvarslös skit som hellre smiter undan än att kämpa för ditt egna barn.
Må du drabbas av spott i pizzan.

Jag förstår att du är rädd för henne, men jag förstår ändå inte riktigt logiken här. Om dottern skulle bli omhändertagen och du får vårdnaden, tror du inte att mamman kommer att rikta sin ilska och sitt hämndbegär mot dig och din familj i vilket fall? Oavsett om det var din eller socialens idé att du ska ha hand om henne?

Du blir nog tvungen att bestämma dig för om du vill försöka skydda dottern och i processen dra på dig mammans vrede, eller om du helt enkelt ska låta andra ta hand om din dotter så att du slipper tampas med mamman.

Du kan förstås testa att kontakta socialtjänsten och berätta din sida av saken även utan att stämma på vårdnaden. Men frågan blir ändå hur de ställer sig till att du avstår från att försöka skydda dottern för att du själv är rädd för mamman. Det är förstås bättre än att du avstår från att skydda henne för att du inte bryr dig, tycker jag åtminstone. Men om du får vårdnaden och mamman därefter förutsägbart kommer efter er, kommer du skydda dottern då? Jag hoppas förstås det, men hur ser det ut för socialtjänsten...

Om du inte gör någonting så är ju som sagt problemet att du frivilligt avsagt dig vårdnaden och som jag förstår det i samhällets ögon inte gjort något för att få tillbaka den eller för att skydda dottern från vad det nu är som inte är bra hos mamman. Visst borde de se efter någon som kan ta dottern i familjen först, men jag antar att du kommer behöva motivera det beteendet innan du får vårdnaden.

självfallet kommer jag skydda min dotter mot allt ändå, men känner jag mitt ex rätt så kommer hon inte våga hämnas på samma sätt om det är socialen som går in och bryter. då kommer hon rikta sitt hat emot myndigheterna främst och inte oss.. det kommer nog ge mig ett annat lugn tillsammans med min dotter.
Jag har hundra gånger velat dra igång en rättsprocess mot henne.. men mår illa av bara tanken hur min familj kommer få lida. Det var inte mer än 2 månader sedan hon lyckades knäcka min fru totalt så vi gick igenom ett missfall och mitt ex gick in och hånade henne för detta.
Denna människan är totalt känslokall och skrämmer mig på det sättet att jag inte ser några gränser för vad hon kan göra, det jag vet är att hon riktar sin ilska enbart på ett mål åt gången, därför vore det en bättre metod att låta myndigheterna stå som hennes måltavla medans jag hinner bygga upp något här.
Inser dock innerst inne att jag borde dra igång något så snart som möjligt själv.. men vad kommer det sluta i? kommer hon manipulera sönder min dotter innan processen är klar? hinner hon göra mer skada? Hon har lyckats få min dotter att avsky mig och vägra träffa mig under perioder genom att lägga in historier om mig och min familj. först när jag lyckats få tag i min dotter och bevisa motsatsen har det blivit en bra relation igen.

Det är så svårt att förklara, på något sätt känns det som jag räddar min dotter mer genom att vänta till rätt tidpunkt att få tillbaka mitt barn, än att bara ge mig in i en match jag inte vet om jag vinner juridiskt eller psykiskt.
Min ljuspunkt kom nu när jag inser att myndigheterna kan vara räddningen både för min dotter, min fru och vårat gemensamma barn.

Om du visste vad det är jag krigar emot så hade du min käre tangentsbordskrigare inte behövt vara så stor i mun.
Jag kämpar dagligen på så många sätt.
Men denna människan är så fruktansvärt sjuk att om jag för ett krig personligen mot henne så kommer helvetet själv att braka loss och det om något kommer gå ut över min dotter, vi får inte glömma att i sverige så händer inte saker direkt inom myndigheterna. om jag går till attack själv så kommer det ta månader innan en eventuell tvist tas omhand. detta är månader för lång tid.
väcker jag hennes jävla vrede så kommer mitt barn få ta emot så mycket skit från henne, hon kommer få tid att dra ihop historier om mig, om min familj - förvrida mitt barns psyke som hon tidigare gjort, och som tagit mig månader att få ur henne igen.

Har du umgängesrätt? Om du inte har det blir du tvungen att starta åtminstone en umgängesrättstvist. Mamman kan nämligen sätta stopp för umgänge med barnet om barnet blir familjehemsplacerat. Hon har ju fortfarande vårdnaden.

Om du har umgängesrätt kanske det blir lättare för dig att umgås med barnet om det blir familjehemsplacerat. Då slipper du tjafsa med mamman.

Psyksjuka och narkomaner är knepiga att köra en vårdnadstvist mot. Det går ju inte att argumentera med sådana människor. Jag har faktiskt förståelse för ts.

japp, har ett beslut via tingsrätten att jag har rätt till umgänge, detta såg jag till att få igenom då jag visste att hon vid dåligt humör säkerligen förbjudit mig rätten att träffa mitt barn, det är just därför hon manuipulerat min dotter vissa perioder så att barnet själv inte ville träffa mig, men dessa strider har jag kunnat vinna så att min dotter numera pratar med mig först och frågar om saker hennes mamma påstår om mig.

men det är just familjehem jag inte vill att barnet skall komma till, min dotter är trygg här, hon har sitt rum här, sina saker här.. detta är också hennes hem. hon har även vänner här. Jag vill liksom veta hurvida myndigheterna tar hänsyn till detta om det skulle bli en omplacering då jag inte står som vårdnadshavare.

nä att ens att försöka argumentera har jag gett upp, därför jag valt att inte alls ha kontakt med mamman mer, fastän hon försöker att kontakta mig med jämna mellanrum.. mer och mer desperat.. numera med lite genomlysande elaka gliringar i sms och så..

Turen i oturen så kan hon inte ens behärska sig runt myndigheter.. jag försökte ha en diskution med henne via en kurator för barnets bästa.. men när man ens vidrörde hennes fel så exploderade hon och gläfste ur sig massa konstiga saker och gick.. så fördelen är väl på min sida om det kommer till en förhandling någonstans.. bara att peta på hennes svaga punkt så visar sig nog hennes olämplighet.. hade jag bara vågat starta karusellen så..

för er som inte förstår mitt helvete med denna människan så får ni gärna kika in på tråden om att leva med en boderlinemänniska..
Där skriver många om sina liv med en sådan och hur rädda de är för att ens beblanda sig med de som de tidigare levt med.

Spelar ingen roll vem hon är så länge det handlar om din dotter.

okej men va bra! men nu när du fått sagt ditt, kan du svara på frågan jag ställde istället för att köra din moralpanik?