Ursprung av ordet "man" och "människa"

Menar du att ändelsen är könsneutral? Det är lite svårt att köpa med tanke på att man betyder man (människa med xy kromosomer).

Ha, det var det jävligaste! Det visar sig att -män i ordet allmän kanske inte alls har med man att göra. (Vilket man ju bergsäkert hade gissat på.). Det kanske istället bygger på ett annat ord som betyder ”förmåga, respekt”. I så fall besläktat med latin munus (som i lånordet kommun, osv).

Fast det kunde man ju ha anat, alltså att -män i svenskan framstår som en väldigt udda adjektivändelse. Jag menar, man kan ju knappast säga: ”Insatsstyrkan visade sig vara både fåmän och tröttmän.”

Ändelsen är könsneutral, precis som man i engelskans mankind.

Det finns ju också interjektionen/adverbet jajamän. Det har ju rimligtvis heller inte med manligt kön att göra.

Ord blir ibland vad man gör dem till.

I den mycket lättbegripliga meningen ”Det där är ingen man, det är en kvinna” så uppträder man naturligtvis inte det minsta könsneutralt.

Däremot i tex isländskan, där ”man” heter karlmađur och ”kvinna” heter kvenmađur, så är ju man (-mađur) helt könsneutralt.

Det finns en grupp mösogotiska ord som kanske har med detta att göra. Är det någon som vet något om dem?

manwiþa — förberedelse
manwjan — bereda
manwuba — beredskap
manwus — redo

---

Jag minns att det blev protester när kvinnliga idrottsmän började kallas 'idrottskvinnor' i TV eftersom de flesta, åtminstone i min bekantskapskrets, uppfattade ändelsen -man i 'idrottsman' som könsneutral på 1990-talet. Men någon lyckades uppenbarligen skapa ett problem där inget problem fanns och byggde sedan en politisk karriär på att låtsas försöka lösa det problemet.

Inte sett dessa förut, tyvärr, även om jag är germanist. Wiktionary har dock en del om dem, ser jag nu.


Det var ju ungefär det jag skrev tidigare: de flesta uppfattade ändelsen, helt riktigt, som könsneutral, men någon idiot i USA fick för sig att den hade konnotationen "av manskön" och sedan började det här tramset.

Kanske i tillgjort modernt språk; normalt heter det väl helt enkelt maður resp kona?

Kvinnor diar inte, de ammar.

Precis, men reaktionen blir då [som du visar] att fortsätta med könsspecifika ändelser. Jag tycker att det är rent löjligt med ändelsen »-kvinna« som dessutom blir svårhanterligt i grupp. Om det är en grupp med män och kvinnor som ägnar sig åt idrott, ska vi då använda det omständliga »en grupp idrottsmän och idrottskvinnor«. Låter mer än tillgjort. Det talar för att vi behöver hitta könsneutrala ändelser som kan hantera individer av olika kön med samma uppgifter på ett enhetligt sätt. Om beteckningen idrottsutövare eller idrottare används blir det lätt att hantera.

Att reta sig på ändelsen -man är en sak, men att sedan lägga till ytterligare en (-kvinna) gör det rent löjeväckande.

Om två personer åker mot varandra sida vid sida i en idrottstävling brukar kommentatorerna beteckna det momentet »man-mot-man«. När reaktioner kommit på att -man gör mannen till norm har de börjat komplettera med »kvinna-mot-kvinna« som låter krystat. Hur gör de om det är en man mot en kvinna, ska det kallas »man-mot-kvinna« eller »kvinna-mot-man«? Vem blir mest kränkt av det ena eller andra? Ingen tänker utanför boxen och inser att »en-mot-en« fungerar utmärkt för alla alternativ.

Vi har medial censur för de som vill avslöja den politiska agendan. "Man" vill bl.a. söndra mellan kvinnor och män.

Rysk TV: "Könsidentiteten i västvärlden angrips av politiska krafter"
https://www.youtube.com/watch?v=t9l1DQzLXzQ

Även det fristående ordet 'man' är primärt könsneutralt. När det används om en person av xy-kön är det en förenkling av sådana uttryck som 'herreman' där man inte vill antyda att någon skulle vara herre, men ändå vill ge information om personens kön, och därför klipper bort herre-. Man kan också klippa bort -man och får då dikotomin 'herre vs. dam' som ett fordom populärt alternativ till 'man vs. kvinna'.

I gotiskan används tre uttryck: manna, guma och aba. Handskriften Codex Argenteus (Silverbibeln), vilken kan beses på Carolina Rediviva i Uppsala, är vittne till detta från ca år 500. Tidigare textvittnen än så på germanska språk är svåra att uppbringa.

Manna är uppenbart det som i rakt nedstigande led blivit vårt ord man. Det används som översättning av grekiskans ανθρωπος, som betyder 'människa'. Det används nästan uteslutande i könsneutrala betydelser, utom möjligen i Matteus 7:26 och Lukas 6:48,49 där någon bygger ett hus och det var det oftast män som gjorde. I Johannes 16:21 används manna om ett nyfött barn oavsett kön.
Det kunde dessutom negeras: 'ni manna' och betydde då 'ingen', Gr. ουδεις, μηδεις — fullständigt könsneutrala uttryck.

Aba översätter grekiska ανηρ och har betydelsen: "xy-parten i ett varaktigt heterosexuellt förhållande". Vissa mål som talas i Sverige använder här ordet 'karl'.

Guma översätter också ανηρ men har betydelsen: "vuxen människa som inte är kvinna". D v s det motsvarar sådana uttryck som 'snubbe', 'herre' eller 'grabb'.