Statliga tjejourer och jämställdhet?

Har även funderat på detta.

Det är inte lika "up your face" att det ens finns mansjourer.
Ser ju var och varannan vecka info/reklam för kvinnojourer. Har inte sätt något sådant för män än.

Du petar i ett svårläkande sår, Fiaspappa. Men ikringliggande "vävnad" är avdomnad.

Det har sedan ett antal år tillbaka varit trendigt att vara kvinna, eller "tjej" som även vuxna kvinnor ska kallas because they are worth it. Det är ett faktum att betydligt mindre fokus läggs på hjälp och stöd för män och det är ju så att det inte finns någon tydlig hype på att det faktiskt finns ett fåtal mansjourer. Kvinnor/tjejer ska skyddas från männen, emedan männen ska lära sig vara män och hantera det faktum att de har blivit skapade till just män.

Visst, det är så att många män av idag har problem med vad det innebär att vara man, men i grunden så är det likvärdigt med vad det innebär att fungera som människa oavsett kön. Kvinnor har minst lika tydliga svårigheter med vad det innebär att vara kvinna och människa. I takt med att människosynen, de grundläggande värderingarna, de eviga sanningarna nedmonteras, nonchaleras, ignoreras, så krackelerar även harmonin mellan de två könen.

Jag är själv så urled på detta med allt "tjejande" till höger och vänster, och önskar själv att som 47 årig kvinna få betraktas just som kvinna. "Tjejer" av idag vill erövra världen iförda offerkoftor. Kvinnor och män behöver varandra och är skapade för varandra. Det kan aldrig leda till harmoni och välmående att bestrida den sanningen. Om en man inte klarar av att vara man, så bör kvinnan som älskar honom varsamt stötta honom i det läkandet. Att bemöta en dåre genom att själva uppföra sig dåraktigt leder ju uppenbarligen ingen vart.

Egentligen behöver vi en allmän "jour". Precis som du efterfrågar Fiaspappa, där verkligen alla är välkomna! Men vilka är då meriterade att utgöra den jouren? Det är en annan diskussion, som jag gärna tar. Men att inte kännas vid eviga sanningar och en högre rättvisa får onekligen sina konsekvenser. På den plats där ingenting spelar någon roll och vi alla är våra egna lyckosmeder kan vi inte förvänta oss någon som helst beständighet och konsensus.

Så den nyvunna friheten, är den så fri? Frihet från vad? Och till vad?

Välkommen till debatten A! Gött att läsa dig igen!

Du närmar dig en väldigt intressant frågeställning: Kan några decenniers nedmontering av tvåsamheten vara delorsak till denna obalans? Känns högst troligt.

Med en generös portion av generalisering. Det känns varken som att män och kvinnor har hittat hem efter ett sådan kolossalt antropologiskt experiment som att av-normalisera tvåsamheten. Svenska män är lika identitetslösa som vilsna. Svenska kvinnor ställer i sin nyvunna "frihet" så höga krav på sig själva och sin omgivning att de går in i väggen. Som självförsörjande små enheter, ofta med barn i delad vårdnad, irrar båda parter omkring i två olika bubblor av vakuum där singellivet påstås erbjuda den ultimata lyckan. Men, som du skriver, kvinnan har missat en sak. Att ta av sig offerkoftan. Och den blir extra oklädsam när den orsakar att man glömmer bort sina medmänniskor.

I detta fall svenska män.

Tills vidare, Fiaspappa

Du skriver att hon upplevt problem med en man. Vad har det med andra män att göra?

Du skriver att hon upplevt problem med en individ. Sedan fortsätter du med att dra resten av alla män över en kam?

Sedan ojjar du dig att män förstått att invandrare är dåliga för att 10 % av gruppen invandrare begår brott och våldtäker?

Nej nu måste du ha citerat fel person...

Tack för välkomnandet Fiaspappa Du fortsätter upplysa och ifrågasätta på nya marker och gör det klarsynt och skarpt som alltid.

Ja, offerkoftan är i sanning oklädsam för klarsynta, men ytterst effektiv då den attraherar PK-media och snarare cementerar än löser orättvisor mellan könen. I en riktigt förvirrad värld som premierar bortträngning så är feminismen som den framträder i samtida media ännu en så kallad "nyttig idiot".

Man kan inte betrakta, än mindre analysera könen vitt skilda från varandra, liksom man inte kan analysera t ex vita och färgade skilda från varandra. Det blir vansinnigt fel om man försöker sig på en sådan infallsvinkel. Vi är alla unika men vi är alla människor.

Jag har inte alltid blivit korrekt behandlad av män. Men jag har sannerligen inte heller alltid blivit korrekt behandlad av kvinnor. Summerar jag så har jag stött på värre patrull bland kvinnor än bland män. Är jag ensam om den historiken? Nej, det tror jag inte. Min egen pappa fick mig att inse att jag som född kvinna inte per automatik är oskyldig eller att det skulle vara särskilt synd om mig bara pga mitt kön. Jag har alltid skyllt mig själv och det har känts rätt.

Idag krävs inget som helst konsekvenstänkande från kvinnors sida. Emedan männen avkräves att läsa mellan raderna, läsa tankar, tassa på tå, stå ut med att göras till åtlöjen och objektifieras i en skenande takt som kroppar/utseenden/clowner. Det anses av PK-media som ett rättmätigt straff.

Det är någonting med vår samtid, som verkligen inte bara berör balansen mellan könen. I takt med att kvinnor erövrar världen, dominerar inom den akademiska sfären, får allt viktigare poster på arbetsmarknaden, agerar allt mer kaxigt och högljutt, så tar sig den samtida pornografin sig en brutalt annan riktning. För i porrens värld är kvinnorna/tjejerna/småflickorna mer exploaterade och förnedrade än någonsin. Men i denna "byk" vill ingen ta, inte ens de så kallade feministerna.

Har den samtida porren blivit den undanträngda manlighetens enda "andningshål", eller sätt att slå tillbaka? Man kan fråga sig hur många våldtäkter och kanske sadistiska mord på kvinnor som varje sekund görs i någon manlig hjärnas fantasier? Hos vissa stannar inte våldtäkterna och morden i fantasierna.

Nu kom jag kanske lite utanför ämnet. Men spinner gärna vidare på reflektioner kring varför allt ser ut som det gör. Offerkoftorna bör båda könen slänga! It takes two to tango. Om din älskade partner felar- visa honom/henne till rätta!

Axelina...

... skönt att läsa att du inte hoppat på dagens tåg av verklighetsförnekelse. Det vill säga som förespråkare av ideligen uppochnedvända bilder av våra samhällsproblem, där t.ex. vita svenskfödda män påstås ALLTID haft en osund lust för gruppvåldtäkter (enligt Löfven, Ygeman och Eliasson mfl.) och där utomeuropeiska våldtäktsmän utan undantag är offer. Med dessa förljugna förklaringsmodeller, decimeras människovärdet hos herrarna Andersson, Pettersson och Lundström till en liten illaluktande smörja under feminismens klack. Och det här sker utöver något decennium av metodisk uteslutning från lika mänskliga rättigheter.

Men det är kanske så här det bli när världens första feministiska regering letar efter orättvisor i världens mest jämställda land. För att finna dem måste offerkoftan börja betraktas som en obligatorisk uniform i jämställdhetsarbetet.

FP

Fiaspappa:

Ja det framstår verkligen som ett kraftigt konstruerat problem: skillnader/orättvisor bland medelklassmänniskor i Sverige idag. Du har helt rätt i din ironi kring den icke-frågan. Feminister av idag (svenska) gör mål i tomma kassar. Och får bidrag, applåder, tusentals gillanden, etc. Som kvinna av idag kan man alltid skylla på männen, på obefintliga strukturer (de är ju sedan länge nedmonterade) och man behöver aldrig skylla sig själv eller ta några konsekvenser. Tillspetsat så är man "rätt" idag om man är kvinna, färgad, lesbisk eller bisexuell, ensamstående med barn, "tolerant" men då ej gentemot människor som behöver eviga sanningar/värden. Där ska man vara stenhård och fördöma utan pardon.

Jag tycker du har rätt i din konklusion att parian av idag är den västerländske, vite, heterosexuelle mannen och särskilt då om han kommit en bit upp i åldersskalan. Mannen har tappat enormt i status. Han är misstänkliggjord in absurdum och kvinnor överlag verkar ha svårt att uppamma vare sig respekt eller ömhet gentemot honom. Respekterar man någon så kan man ju även se med ömhet på den personen. Nu saknas allt det, bland en stor del av kvinnorna i västländerna. Värst är det kanske här i Sverige?

Om man tar ett rejält skutt och kikar på USA och den nye presidenten Trump (extremt impopulär bland så kallade feminister, sinnebilden av det mest föraktade) . Han anklagas för att vara sexistisk utöver alla gränser, mansgrisig, missbrukare av makt och pengar, allmänt vidrig och obehaglig. Men vid sin arm har en otroligt vacker mycket yngre kvinna. Den kvinnan måste ha en uppsjö av män att välja bland och oddsen för henne att den hon förälskar sig i även förälskar sig i henne måste vara höga. Hur ofta ser man annars den uppenbara skillnaden i yttre skönhet bland "vanliga" par, det vill säga där mannen inte har någon förmögenhet och hög social status? Konklusionen måste bli att rika mäktiga män faktiskt kan köpa sig vackra kvinnor. Kärlek? Kanske inte. Men det är trots allt åtrån, attraktionen, som för man och kvinna samman (även enligt Bibeln). Men är åtrån i dessa fall ömsesidig? Är Trumps vackra fru lika "till sig i trasorna" och äkta kåt på honom som man förmodar att han är i henne? Gör hon måhända avkall?

Ja detta blev kanske en utflykt från grundtemat. Men jag kan se en konflikt i att det är så kutym och vedertaget idag att spy galla över männen, som ju självklart vill kunna känna åtrå och längta även fysiskt efter en viss kvinna. Medan man talar mer tyst om alla dessa kvinnor som medvetet avstår från fysisk attraktion, passion och stormande kärlek mellan kvinna och man. Och samtidigt tecknar en skarp skiljelinje mellan prostitution och sin egen "verksamhet". Trumps fru skulle säkerligen inte gå på gatan och sälja billiga ligg. Men hon behöver väl inte det, så länge hon ser ut som hon gör. Den yttre skönheten räddar henne och andra som henne, från träskmarkerna. Och sådana som Trump kan ju underhålla den där skönheten medelst sina stålar. Slutet gott allting gott. Men någon viskade något om sanningen....