Vuxenmobbning (och mått på människans ondhet)

Förord:

Har på senaste funderat över vuxenmobbning och dess stora utbredning och acceptans. Med åtanke på det allvarliga akuta och långsiktiga konsekvenser, som är direkt synliga för alla inblandade, och bagatellisering av fenomenet genom bland annat uttryck som "pojkstreck" (uttryckt av vuxna individer), "victim blaming" och andra skammetoder så verkar det inte särskilt långsiktigt att dra slutsatsen att människan verkligen är ond när man jämför konsekvenserna av mobbning parallellt med vad vi anser vara ondskefullt.

Jag anser att det är viktigt att separera vuxenmobbning från den mobbning som sker i ung ålder (0~20) då den mer primitiva mobbning som sker på den nivån utförs av outvecklade individer ej ännu fullt fungerade rent kognitivt (generellt) vad gäller psykologisk utveckling (till exempel empati och intelligens) och mognad. Mobbning på denna nivå handlar oftast om social utveckling/rangering där man lär sig vad som är socialt acceptabelt och inte samt emotionell intelligens och anpassningsförmåga på olika nivåer (både sin egna och den hos andra människor). Vi lär oss om oss själva genom att studera verkan på andra, helt enkelt.

Vuxenmobbning, eller vad jag vill kalla för intelligent mobbning, ligger ofta på en helt annan nivå och grundar sig inte sällan på väldigt komplexa baktankar, mål och syften. Dessutom är man på denna nivå väl medveten om konsekvenserna för offret och man har vid detta skede lagt grunden för det moraler och principer som vi ofta följer till livets ände. Alltså en gång blir lätt varenda gång.

Jag syftar inte med detta att hela mänskligheten skulle vara ond på grund av våran kapacitet och förmåga till att utsätta människor för hemskheter utan jag intresserar mig för och anser att det är på individnivå, den enskilda mobbaren, som måste vara av ondskefull natur av antingen personliga val eller i vissa fall brist på "bättre vetande". Skulle systematisk mobbning kunna användas som måttstock för att avgöra om en individ i grund och botten är av ond/sämre karaktär enligt vårat egna samhälles normer?


Kollektiv rationalisering eller socialt acceptabel ondska

I vissa fall där flera individer tillsammans i grupp antingen passivt eller aktivt deltar i mobbning fördelas givetvis känslan av ansvar mellan individerna. Bör man därför anse att det krävs mindre av den dåliga karaktär för att genomgå onda handlingar i grupp gentemot om man agerar solo eller är det rent utav tvärtom där varenda individ bör vara medveten om att det skapas en Holism-effekt och därför kräver ännu mer av den dåliga karaktär för att agera i grupp gentemot att agera solo. Om man zoomar ut, är det "konspiratören" eller "solo-artisten", som är av sämst karaktär?


Mottagaren och acceptans

I katalogen av offer finner man oftast två typer av offer där ena typen kännetecknas som ett lätt offer därför att den är oförmögen att avvärja attacker och en annan typ som kännetecknas som ett lätt offer därför att den individen känner att den förtjänar att må dåligt eller förtjänar ett straff. Det är den senare typen som intresserar mig.

I "En kvalitativ studie om mobbning" av Lillemor R-M Hallberg beskriver ett offer sin situation som sådan:


Vad händer om den senare typen som har en självbild där den förtjänar att straffas ändrar sin tankegång, eller känner att den har straffats tillräckligt, eller rent utav blir så psykologiskt nedbruten att dess självbild förändras till en helt annan där den inte längre förtjänar den behandling som den mottar men mobbningen fortsätter eftersom pendeln är släppt. Om man har i åtanke att en sådan individ är kapabel och har åtrå, förtjänar denna individ att hämnas eller rent utav är skyldig att göra så och till vilken grad?

Låt oss ta en snabb överblick över det konsekvenser mobbning har...









Och som avslut..


Offrets liv förstörs inom alla aspekter. Psykiskt, fysiskt, socialt och professionellt. Människor tittar på passivt. Vissa deltar. Det finns till och med dem som verkar till synes normala människor som glädjer sig och blir nöjda, upplärda att söka sig till dessa typer av resultat. Vilket straff, om något, förtjänar dessa typer av människor? Är det så simpelt som djungelns lag?


Donator - rationalisering

Generellt, hur tror ni mobbaren ser sig själv? Är de prestigelösa i sin egen värld?

Är det handlingarna eller våra tankar kring vårat handlande (förnekelse, passivitet och rationalisering av vårat beteende) som gör att vi är onda? Eller är den eftertänkande delen en biprodukt av vad som kommer bli nästa evolutionära steg för den mänskliga moralen och i sådana fall, åt vilket håll av spektrumet dras vi mot?


Jag har, förutom att passivt tittat på, inte deltagit i systematisk vuxenmobbning åt endera håll och vet inte hur jag skulle reagera om jag blev utsatt för det själv. Jag är intresserad av att höra historier ifrån alla perspektiv.


Studiekälla

Filosofi --> Relationer och samlevnad: allmänt
/Moderator

Det beror på vilka tårtbitar som är mobbningens orsaker. Om det enbart är för att jävlas så är det ondska.

Jag är i 30-årsåldern och har blivit utsatt för denna ondska i ganska många år. Kan säga att det är ganska intressant hur ondskefullt många i övrigt vanliga och trevliga individer kan bete sig om tillfälle ges. Det handlar mycket om att avhumanisera en människa, och är förövarna många i antal så blir deras behandling av offret legitim i deras ögon. Det kanske tydligaste exemplet är ju Förintelsen; kommendanten i Auschwitz, Rudolf Höss, var en familjefar som kom hem och läste sagor för sina barn efter jobbet.

Är det här någon form av uppsats som skall skrivars eller?

Främst skulle jag säga att vuxenmobbing handlar om makt,kontroll ,status och tillfredställelsen att hierarkiskt stå över andra. Barnmobbing ser jag mer som en lek som går ut på att testa gränser och se reaktioner. Tex Pelle blir så rolig när han blir arg och gråter så nu retar vi Pelle extra mycket. Mobbing är i första hand en vuxensysselsättning. Det är faktiskt tom så att fler barn känner sig mobbade av vuxna än av andra barn.

Strök under ett antal frågor som jag svarat kort på..

Vilket straff, om något, förtjänar dessa typer av människor? Är det så simpelt som djungelns lag? Skulle nog säga att djungels lag råder och att det är svårt att utdela några straff. Hur skulle det ens gå till?


Generellt, hur tror ni mobbaren ser sig själv? Är de prestigelösa i sin egen värld? Vuxenmobbaren är definitivt inte pristigelös. Vuxenmobbing handlar om makt, prestige, kontroll och att känna sig som en vinnare .


Är det handlingarna eller våra tankar kring vårat handlande (förnekelse, passivitet och rationalisering av vårat beteende) som gör att vi är onda? Alltid handlingarna. Eller är den eftertänkande delen en biprodukt av vad som kommer bli nästa evolutionära steg för den mänskliga moralen och i sådana fall, åt vilket håll av spektrumet dras vi mot? Den där formuleringen låter något flummig eller så är jag helt enkelt för seg för att förstå


Jag har, förutom att passivt tittat på, inte deltagit i systematisk vuxenmobbning åt endera håll och vet inte hur jag skulle reagera om jag blev utsatt för det själv. Jag är intresserad av att höra historier ifrån alla perspektiv.
Själv jobbar jag i en högpresterande prestigefull branch och mobbing är mycket vanligt. Har både upplevt det själv och hört många historier. Du kan nog hitta gott om historier från högpresterat folk som blir mobbade av sina mindre talangfulla chefer som känner att deras maktställning är hotad. Fenomenet är väldokumenterat.

Det här med vuxenmobbning ser jag flera dagar i veckan på min arbetsplats. Det känns därför viktigt att poängtera att jag jobbar på en arbetsplats där kvinnor är överrepresenterade.

Vad jag kan se, i alla fall på min arbetsplats, så har det ingenting med makt att göra. Mobbarna känner sig extremt hotade av nya kollegor (Ja för det är främst nya kollegor som blir utsatta, oftast vikarier). De har knappt hunnit jobba tre arbetspass innan vissa av mina kvinnliga kollegor känner ett inre tvång att påpeka sina nya medarbetares svagheter.

Gång på gång har jag fått förklara för dessa lågintelligenta individer att det tar ett tag för nyanställda att komma in i sitt arbete. Att de måste ge tjejerna tid och framförallt lyfta upp dem i stället för att ständigt trycka ned och påpeka fel och brister. Det är som att prata med en vägg.

Jag har alltid sett mobbare som människor med låg självkänsla. Som på grund av sina egna fel och brister bara måste trycka ned andra för att få känna sig lite bättre för en sekund. Enligt mig bottnar det i avundsjuka, då främst hos kvinnor eftersom att kvinnor är så förjävla tävlingsinriktade hela tiden.

Det är otvivelaktigt att vi är sociala varelser, att vi blev det vi är idag och utvecklats förbi andra primater genom våran fördel av att vara sociala djur på en högre nivå som vet hur man samarbetar. Det här går tillbaka miljoner år. Men samtidigt så finns det en annan sidan av myntet, något dubbelt av människans psyke; det finns en aggressiv sida, en sidan som alltid vill ha mer, som tar. Jag upplever att det har att göra med våran fysiska svaghet gentemot andra djur där vi är osäkra, där vi känner att vi inte har tillräckligt, en aggressiv och våldsam sida som kan göra oss antisociala. Så samtidigt som vi är mästare på att samarbeta så finns det något i maskineriet som har den raka motsatta potentialen. Du kan inte ignorera denna sidan, men samtidigt inte ignorera den empatiska sidan an mänsklig natur. Vi är komplexa helt enkelt.

Ska se vilka frågor...

Handlar om grupprocesser och hur vi positionerar oss inom denna hierarki. Ord som "jämlikhet" och "demokratisering" har präntats in i oss efter de stora krigen tog slut och många tror att det är något som gäller fullt ut. Det är en illusion då vi i vår natur är sociala varelser som vill hävda oss när vi socialiserar och där blir vissa vinnare och andra förlorare.

Detta har sin grund för artificiellt skapade grupper; på arbetsplatser tex där folk pga av att vara inkomstberoende är "tvungna" att bilda sammanslutningar på premisser som egentligen går emot deras egna och egentliga vilja.
Att mobba eller diskriminera är ett sätt att ta avstånd från något hos en individ som man inte vill tillskriva sig själv eller skriva under på - ett sätt att säga "nej".
Det man ofta glömmer är att även se till mobbarens situation för (som man idag med assistans ifrån lagen) att istället enbart rikta fokus på den utsattes situation, även om man kan hålla med om att det för den utsatte är beklagligt å dennes vägnar. Men det tar inte hänsyn till motpartens sinnesvärld. Denna enkelspåriga skuldbeläggning på gärningsutövaren kan nog härledas till folks behov av ett "vi mot dom-tänk" och behovet av att vara på den goda sidan och man kan fråga sig huruvida det är moraliskt rätt att avstå från att se hela bilden - och därmed undvika att finna svar på varför det uppkommer - för att på så sätt motverka uppkomsten av ytterligare framtida offer för denna handling.

Låt säga att man på en arbetsplats enas kring att lägga ner allt vad härskartekniker och mobbing heter; det hade nog varit önskvärt i vissa avseenden, men om inte viljan (grundad i känslan hos en individ) till att på riktigt samspela med vissa personer, så får vi istället det man kallar för "hycklare" - man låtsas. Frågan är då hur signalerna mellan individerna uppfattas av varandra om man inte genuint känner att viljan från den andre parten finns där. Kanske kommer negativa tankar uppstå ändå pga kommentarer som av den andre egentligen var byggda på välvilja.

Vi ser överallt hycklerier idag. Vi låtsas vara mer mogna än vad vi egentligen är för intentionerna har ingen resonans med vårt inre JAG. Vi ger upp oss själva och det vi egentligen tycker på bekostnad av att få ta del av kakan. Det vi egentligen hade behövt är EN stam att vara lojala mot, dvs familjen och den inre kretsen. Nu utgör familjen många gånger istället arbetskamraterna på jobbet. Det naturligaste hade varit skapa hierarkier efter ålder, vilket var tänkt från början att göras just i familjer. Istället för att mäta kuk på ett så pass subtilt, skrytsamt och sofistikerat sätt, utan att riskera att blotta sina intentioner. Belöningen får du sen som bevis och som mäts i om folk håller med dig.

Intressanta inlägg om vuxenmobbning. Jag rekommenderar dig att läsa mer av Heinz Leymann. Han var en psykiater som specialiserade sig på de psykiska konsekvenserna av mobbning.

I övrigt har jag jävligt mycket erfarenhet av att bli mobbad i vuxenlivet; jag skulle till och med påstå att jag är en expert vid det här laget. Jag har försökt att slå mig upp men det är hopplöst. En gång ett mobboffer, alltid ett mobboffer.

I alla fall på den arbetsplats det gäller.

Mobboffret beskrivs alltid som knepigt och de mobbande som rättfärdiga i sitt agerande och att mobboffret får skylla sig själv.

Det är karaktäristiskt att även folk som inte direkt deltar i mobbningen köper mobbarnas problemformulering. Heinz Leymann konstaterade att åskådarnas passivitet ofta är det största sveket.

Jag har blivit mobbad i stort sett hela mitt liv.
När jag kom till daglig verksamhet trodde jag det skulle bli bättre. Men ack så fel jag hade. Jag skulle kunna skriva en hel bok om det jag varit med om.

Efter 6 år i daglig verksamhet slutar jag nu.
Jag orkar inte med o höra "ja det var så trevligt med den och den utflykten" och jag var inte bjuden en enda gång.
Och hånskratt och uttalanden om utseende, vikt osv.
Det är vuxenmobbing på hög nivå.
Jag vågar inte nånsin på mig ett vanligt jobb igen. Och det är inte bara detta utan många svåra saker som jag tänker på i mitt liv.
Ja jag ska sannerligen skriva en bok om det. Kanske jag kan va till tröst för någon.
Det blir att ringa en del samtal som blir jobbiga på måndag.
Kram på er.

Vuxenmobbing.
Det är ett symtom på en toxisk person som är psykopat.

Psykopat är inget skällsord, dom finns på riktigt.
Förtal är en paradgren.
Kolla sajten Det angår oss alla.

Även om man inte är kyrkligt religös kan man ändå känna en närvaro av ondska i närkontakt med personer som har en hisnande avsaknad av empati och samvete.