Jag har en fruktansvärd historia jag måste få ur mig, jag missar kanske något, för det var så mycket som hände, men jag måste skriva det här. Det kommer bli en lång text men behöver skriva ner det. För detta ger mig mardrömmar....Jag har tidigare varit omhändertagen enligt LVU. Jag blev det för jag levde en dålig livsstil med droger och löjlig kriminalitet(sälja droger osv för att försörja missbruket). Jag sökte hjälp själv vid 18 års ålder, då blev socialen inkopplad och jag sa att jag ville frivilligt bo på ett (öppet)behandlingshem och bli friskare och börja plugga till något jag vill bli och börja jobba och bidra till samhället, för att gå på bidrag finns inte med i min bild av min framtid...
Jag mådde väldigt dåligt och blev sämre och kunde inte komma till ett möte. Jag var illa däran i missbruket, så på ett sätt förstår jag hur de tänkte. Jag ville inte belasta samhället eller kräva massa insatser och hade inte ork till det heller, jag ansåg dessutom att jag själv satt mig i skiten och fick reda upp det ensam därefter, vilket såklart var mig övermäktigt. De satte akut LVU och polisen körde mig till en instution... Jag mådde fruktansvärt dåligt när jag insåg vad som hänt och jag funderade på att hänga mig, då låste de in mig i isoleringen så jag inte skulle kunna göra det. Ingen pratade med mig. Isoleringen är ett vitt rum med en säng, inget annat. Jag fick tända av där och mådde hemskt.
När jag fick komma ut på avdelningen var det mycket som var nytt och reglerna var helt galna. För dem som bodde där, och för dem som jobbade där, verkade det som att dessa sjuka regler blivit normaliserade. Men jag kollade med stora ögon... De hade poängsystem där "uppförande" var en del i det. Om man inte skötte sig enligt den fick man inte göra vad man bestämt i sin planering och man fick inga pengar. Personalen avgjorde själv om någon inte "uppförde" sig. Det fanns inga generella riktlinjer för vad som var dåligt uppförande så vi kunde inte anpassa oss. En personal ogillade mig så han streckade allt jag gjort, man kunde se ett mönster, de dagarna han jobbade hade jag inga poäng.
Alla dörrar är låsta. det är plexiglas så man inte ska kunna ha sönder det. På kvällen låser de korridorerna klockan tio om vi skött oss. Ibland låste de in oss tidigare. Jag har klaustrofobi och det i kombination med inlåsningen gav mig panikångestattacker. Jag gick upp och bankade på dörren i panik, tårarna sprutade, då står de på andra sidan glaset och ber mig lugna mig. Sen går de. Jag står kvar och ropar "hjälp mig".
Hjärnan har en otrolig förmåga att anpassa sig till de mest udda situationer. Efter ett tag blev detta vanan, rutinen, man accepterade att någon bestämmer över en. De sjuka reglerna och rutinerna blev normaliserade även för mig. Man kan inte gå ut och röka en cigg själv, man måste be någon öppna. Det är en mycket liten gård, med högt, högt stängsel(med taggtråd). Vi tjejer höll ihop och vissa kom man väldigt nära, och det är jag så tacksam för. Vi började prata, skratta och skoja, stötta varandra. I skrattet glömmer man allt. Det känns i hela kroppen när man skrattar utan droger. Det var fantastiskt. Något att hålla fast vid i allt det svåra.
Jag mådde vädligt dåligt, speciellt i perioder. De hade inget sätt att hantera detta trots att det var mer regel än undantag att tjejerna skadade sig själva och försökte ta sitt liv i desperation, rädda, inlåsta i detta på obestämd tid. Det gjorde ont att vara här på tvång och det var hårt. Det enda jag hade sett var insidan av huset och rastgården på flera månader. Tvånget, gav mig sån stress och jag fick en ångestattack(känns så löjligt, har aldrig haft det innan jag bodde där, men pressen var otroligt hög för man var alltid rädd att göra fel). De tog mig till isoleringen och jag försökte backa ifrån eftersom det är fruktansvärt att bli isolerad mitt i en ångesttack, då tryckte de upp mig mot väggen och jag kände hur en av dem(två män) drog i min arm. Jag skrek "min arm, min arm, min arm" men han släppte inte, så sa det plopp! och den gick ur led. Den har aldrig varit det innan. Det var fruktansvärt att se hur den satt fel, smärtan var outhärdlig, och det tog tid innan de ringde ambulansen, och den i sin tur tog tid på sig, jag svimmade nästan. Först efter 50 minuter kom de och lyckades som tur var dra den rätt.
I papperena om händelsen formulerar de det som att jag drog min egen arm ur led. Varför skulle jag göra det? Jag försöker förlåta människor så jag försökte tänka att det inte var meningen och sa även det till han som gjorde det. Han sa ingenting. Men egentligen tycker jag att en 100-kilos man ska vara försiktigare med oss 50-60 kg tjejer. Jag har haft problem med armen sen dess(ur led 3 gg) och kommer kanske behöva operera. Innan händelsen hade jag INGA problem.
En tjej fick armen bruten av personalen en tid innan jag kom dit. Även där formulerade de i texten att hon skulle brutit den själv. För att slippa lex-sarah anmälning. De här tjejerna, och jag, är såpass illa däran att vi inte orkar föra vår talan. Vi orkar inte kämpa emot. Först nu, ett år senare, orkar jag skriva denna texten. Det måste komma fram hur de behandlar oss, det måste ske en förändring.
När de misstänkte att vi hade droger på oss kunde de be oss att klä av oss nakna, de kollade i öronen, håret, och de kunde även be oss att duscha framför dem. Detta gjordes rutinmässigt efter permissioner trots att det bara ska göras om det finns misstanke om otillåtna substanser eller föremål. De var tvunga att motivera misstankarna, men det gjordes inte, och försökte man kräva det räckte det med "att det fick en känsla av" eller liknande. Hade någon bett dig att klä av dig naken, vända på dig, tagit dig i håret, öronen, bett dig duscha medan du och någon annan tittar på hade det räknats som ett övergrepp. Är det inte ett övergrepp eftersom vi är omhändertagna av staten? Gäller inte grundlagarna för oss? I FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna står det bland annat i artikel 5 att ingen får utsättas för tortyr, eller grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. Jag skulle vilja säga att BRÄTTEGÅRDEN bryter detta avtalet grovt med den behandling de utsätter oss för.
Isoleringsrummet användes som bestraffning. Jag fick sitta två veckor isolerad, utan en riktig motivering. Jag bad om en förklaring, men fick ingen. Jag fick ett papper där det stod ungefär att “det är bäst så”. De tyckte att jag störde på avdelningen och att det var lugnare utan mig där. Isolering är det ultimata våldet. Det lämnar inga synliga spår, men det gör så ont, man är så desperat. Hade jag varit tvungen att gå igenom det igen, hade jag sett till att dö innan.
Vi blev rädda och vek oss för personalen. En tjej stod och sjöng och sa emot när personalen sa till henne att sluta. Hon rörde inte en fena, hon pratade bara, men en manlig personal kastade sig över henne så han hamnade över henne i soffan. När de låg så sa han “var fan inte kaxig mot mig”. Vi vågade inte prata högt och skoja med varandra till slut. När vi låstes in på kvällen knackade vi i elementen. Jag är här, kommunicerade vi.
Det var meningen att vi skulle ha ett såkallat “brukarråd” där vi skulle få chansen att göra våran röst hörd. Vi berättade för brukarrådet hur personal hånade oss, använde övervåld, nakenvisiterade oss rutinmässigt utan förklaring, och brukarrådet höll med om att det var dåligt. Men det hände ingenting, det blev ingen förändring. Vad är då meningen med det?
Jag var fruktansvärt deprimerad, rädd och ångestfylld hela tiden. Det var känslor jag inte kunde hantera, känslor jag aldrig känt innan. Jag blev äcklad av hur ofta personalen gick igenom mitt rum. Mina saker. Mitt liv. Manlig personal får rota i underkläderna som de vill tydligen. De lämnade rummet i kaos. Rummet var allt jag hade, mitt liv, foton på älskade vänner, sängen bäddad som jag vill ha det. Allt var upprivet, i oordning. Mina teckningar var skrynklade. För varje gång tog de timmar att återställa rummet. Rummet, som var allt jag hade som var mitt...
Jag är tvungen att få ur mig detta. Brättegården är inget annat än en uppfostringsanstalt, där sjuka, svaga tjejer blir än sjukare av den förnedrande behandlingen. Där övergrepp begås varje dag. Deras dagliga hantering av oss uppfyller kriterierna för diverse brott. Jag ska ge några exempel.
forts. nästa inlägg
Jag mådde väldigt dåligt och blev sämre och kunde inte komma till ett möte. Jag var illa däran i missbruket, så på ett sätt förstår jag hur de tänkte. Jag ville inte belasta samhället eller kräva massa insatser och hade inte ork till det heller, jag ansåg dessutom att jag själv satt mig i skiten och fick reda upp det ensam därefter, vilket såklart var mig övermäktigt. De satte akut LVU och polisen körde mig till en instution... Jag mådde fruktansvärt dåligt när jag insåg vad som hänt och jag funderade på att hänga mig, då låste de in mig i isoleringen så jag inte skulle kunna göra det. Ingen pratade med mig. Isoleringen är ett vitt rum med en säng, inget annat. Jag fick tända av där och mådde hemskt.
När jag fick komma ut på avdelningen var det mycket som var nytt och reglerna var helt galna. För dem som bodde där, och för dem som jobbade där, verkade det som att dessa sjuka regler blivit normaliserade. Men jag kollade med stora ögon... De hade poängsystem där "uppförande" var en del i det. Om man inte skötte sig enligt den fick man inte göra vad man bestämt i sin planering och man fick inga pengar. Personalen avgjorde själv om någon inte "uppförde" sig. Det fanns inga generella riktlinjer för vad som var dåligt uppförande så vi kunde inte anpassa oss. En personal ogillade mig så han streckade allt jag gjort, man kunde se ett mönster, de dagarna han jobbade hade jag inga poäng.
Alla dörrar är låsta. det är plexiglas så man inte ska kunna ha sönder det. På kvällen låser de korridorerna klockan tio om vi skött oss. Ibland låste de in oss tidigare. Jag har klaustrofobi och det i kombination med inlåsningen gav mig panikångestattacker. Jag gick upp och bankade på dörren i panik, tårarna sprutade, då står de på andra sidan glaset och ber mig lugna mig. Sen går de. Jag står kvar och ropar "hjälp mig".
Hjärnan har en otrolig förmåga att anpassa sig till de mest udda situationer. Efter ett tag blev detta vanan, rutinen, man accepterade att någon bestämmer över en. De sjuka reglerna och rutinerna blev normaliserade även för mig. Man kan inte gå ut och röka en cigg själv, man måste be någon öppna. Det är en mycket liten gård, med högt, högt stängsel(med taggtråd). Vi tjejer höll ihop och vissa kom man väldigt nära, och det är jag så tacksam för. Vi började prata, skratta och skoja, stötta varandra. I skrattet glömmer man allt. Det känns i hela kroppen när man skrattar utan droger. Det var fantastiskt. Något att hålla fast vid i allt det svåra.
Jag mådde vädligt dåligt, speciellt i perioder. De hade inget sätt att hantera detta trots att det var mer regel än undantag att tjejerna skadade sig själva och försökte ta sitt liv i desperation, rädda, inlåsta i detta på obestämd tid. Det gjorde ont att vara här på tvång och det var hårt. Det enda jag hade sett var insidan av huset och rastgården på flera månader. Tvånget, gav mig sån stress och jag fick en ångestattack(känns så löjligt, har aldrig haft det innan jag bodde där, men pressen var otroligt hög för man var alltid rädd att göra fel). De tog mig till isoleringen och jag försökte backa ifrån eftersom det är fruktansvärt att bli isolerad mitt i en ångesttack, då tryckte de upp mig mot väggen och jag kände hur en av dem(två män) drog i min arm. Jag skrek "min arm, min arm, min arm" men han släppte inte, så sa det plopp! och den gick ur led. Den har aldrig varit det innan. Det var fruktansvärt att se hur den satt fel, smärtan var outhärdlig, och det tog tid innan de ringde ambulansen, och den i sin tur tog tid på sig, jag svimmade nästan. Först efter 50 minuter kom de och lyckades som tur var dra den rätt.
I papperena om händelsen formulerar de det som att jag drog min egen arm ur led. Varför skulle jag göra det? Jag försöker förlåta människor så jag försökte tänka att det inte var meningen och sa även det till han som gjorde det. Han sa ingenting. Men egentligen tycker jag att en 100-kilos man ska vara försiktigare med oss 50-60 kg tjejer. Jag har haft problem med armen sen dess(ur led 3 gg) och kommer kanske behöva operera. Innan händelsen hade jag INGA problem.
En tjej fick armen bruten av personalen en tid innan jag kom dit. Även där formulerade de i texten att hon skulle brutit den själv. För att slippa lex-sarah anmälning. De här tjejerna, och jag, är såpass illa däran att vi inte orkar föra vår talan. Vi orkar inte kämpa emot. Först nu, ett år senare, orkar jag skriva denna texten. Det måste komma fram hur de behandlar oss, det måste ske en förändring.
När de misstänkte att vi hade droger på oss kunde de be oss att klä av oss nakna, de kollade i öronen, håret, och de kunde även be oss att duscha framför dem. Detta gjordes rutinmässigt efter permissioner trots att det bara ska göras om det finns misstanke om otillåtna substanser eller föremål. De var tvunga att motivera misstankarna, men det gjordes inte, och försökte man kräva det räckte det med "att det fick en känsla av" eller liknande. Hade någon bett dig att klä av dig naken, vända på dig, tagit dig i håret, öronen, bett dig duscha medan du och någon annan tittar på hade det räknats som ett övergrepp. Är det inte ett övergrepp eftersom vi är omhändertagna av staten? Gäller inte grundlagarna för oss? I FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna står det bland annat i artikel 5 att ingen får utsättas för tortyr, eller grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. Jag skulle vilja säga att BRÄTTEGÅRDEN bryter detta avtalet grovt med den behandling de utsätter oss för.
Isoleringsrummet användes som bestraffning. Jag fick sitta två veckor isolerad, utan en riktig motivering. Jag bad om en förklaring, men fick ingen. Jag fick ett papper där det stod ungefär att “det är bäst så”. De tyckte att jag störde på avdelningen och att det var lugnare utan mig där. Isolering är det ultimata våldet. Det lämnar inga synliga spår, men det gör så ont, man är så desperat. Hade jag varit tvungen att gå igenom det igen, hade jag sett till att dö innan.
Vi blev rädda och vek oss för personalen. En tjej stod och sjöng och sa emot när personalen sa till henne att sluta. Hon rörde inte en fena, hon pratade bara, men en manlig personal kastade sig över henne så han hamnade över henne i soffan. När de låg så sa han “var fan inte kaxig mot mig”. Vi vågade inte prata högt och skoja med varandra till slut. När vi låstes in på kvällen knackade vi i elementen. Jag är här, kommunicerade vi.
Det var meningen att vi skulle ha ett såkallat “brukarråd” där vi skulle få chansen att göra våran röst hörd. Vi berättade för brukarrådet hur personal hånade oss, använde övervåld, nakenvisiterade oss rutinmässigt utan förklaring, och brukarrådet höll med om att det var dåligt. Men det hände ingenting, det blev ingen förändring. Vad är då meningen med det?
Jag var fruktansvärt deprimerad, rädd och ångestfylld hela tiden. Det var känslor jag inte kunde hantera, känslor jag aldrig känt innan. Jag blev äcklad av hur ofta personalen gick igenom mitt rum. Mina saker. Mitt liv. Manlig personal får rota i underkläderna som de vill tydligen. De lämnade rummet i kaos. Rummet var allt jag hade, mitt liv, foton på älskade vänner, sängen bäddad som jag vill ha det. Allt var upprivet, i oordning. Mina teckningar var skrynklade. För varje gång tog de timmar att återställa rummet. Rummet, som var allt jag hade som var mitt...
Jag är tvungen att få ur mig detta. Brättegården är inget annat än en uppfostringsanstalt, där sjuka, svaga tjejer blir än sjukare av den förnedrande behandlingen. Där övergrepp begås varje dag. Deras dagliga hantering av oss uppfyller kriterierna för diverse brott. Jag ska ge några exempel.
forts. nästa inlägg
