Unga kvinnliga läkare går in i väggen

Psykologi, de "upplever". Samma sak inom polis, försvar och brandkår.

Men, kraven är absoluta. Förutom inom räddningstjänsten, "Vi sysslar numer inte med att bära ned folk från brinnande hus utan med information". Absolut korrekt citat.

Har du Aspergers syndrom?

Nä.

OK, jag blev lite osäker där när du inte förstod att mitt inlägg inte skulle tolkas helt bokstavligt.

Förstår fortfarande inte vad det är du vill säga. Tips: Uttryck dig så att det går att förstå dig, eller avstå helt från att skriva.

Kan tyvärr inte hjälpa dig här på detta forum att förbättra din läsförståelse och din förmåga ta in symboliska budskap.

Min kommentar var ett slags ironiserande över det faktum att du påstod att män låtit "kvinnor tömma och bära skit" enbart utifrån någon slags illvilja och misogyni, samt att uppfinningar som WC och avloppssystem endast tillkommit då sysslan överförts på män. Det var detta jag ironiserade över.

Riktigt låg nivå på en del inlägg här, mod borde städa tråden, som annars är väldigt intressant och viktig.
Några inlägg är riktigt bra. Till diskussionen kring allmänmedicinens problem, pressande och dålig arbetsmiljö, stresstålighet med mera mera skulle jag vilja lägga till mina egna observationer av det hela.

De kvinnliga läkare som blir sjukskrivna för stressrelaterade problem är inte de mammor som en del försöker påskina i tråden.

Ni vet, tjejerna som pluggade mest, de som pluggade mycket men som inte var de smartaste , det är dem som blir utbrända. De flesta riktigt intelligenta kvinnor som blir läkare lyckas på något övermänskligt sätt ta sig igenom detta stålbad. Mina egna observationer är att det ofta är de mindre intelligenta kvinnorna som drabbas av utbrändhet. Jobbet, särskilt inom allmänmedicin, är svårt att överblicka. Det innehåller så mycket tyst kunskap som är svårt att läsa i en bok, och dessa personer är ofta väldigt litteraturbundna, de har svårt att ta in den rent kliniska delen i jobbet.
För övrigt är de jag sett gå in i väggen på detta sätt barnlösa och missnöjda med livet på många sätt.

De män som inte tillhör läkarlinjens smartaste och är plugghästar av samma mått, lyckas på något sätt ofta glida på en räkmacka. När de upptäcker att de inte klarar jobbet börjar de istället forska, börjar söka någon doktorandtjänst eller byter jobb frekvent.

Det första understrukna: menar du att det är övermänskligt att klara av yrket som läkare?

Nummer 2: kan det inte ha att göra med att de är barnlösa då?

Nummer 3: på vilket sätt glider dessa herrar på en "räkmacka"? Menar du att det är lätt att forska/doktorera?

Varför märker du ord utan att bemöta mina påståenden?

1. Det är övermänskligt att ta sig igenom en tung vikariat-/AT-/och ST-tid med runthoppande på olika arbetsorter och arbetsplatser med världen sämsta arbetsklimat och arbetsbelastning som aldrig går att påverka. Detta samtidigt som man skall finna en partner och kanske bilda familj. Det är en inte någon överdrift att påstå att det är jobbigare psykosocialt arbetsklimat för kvinnliga läkare i den kvinnodominerade arbetsmiljö som sjukvården är. Jag är säker på att de flesta kvinnor också är mera självkritiska till sitt arbete jämfört med män. inte många klarar det.

2: Barnlöshet allena räcker nog inte i de flesta fall. Missnöjdhet med den allmänna livssituationen snarare.
Jobbet är dessutom så krävande för dessa att de lägger all sin energi där och ingenting blir över för privatlivet, eller så får privatlivet allt fokus och då havererar jobbet totalt.

3. Nog finns det en och annan skarpsinnad bland forskarna, men jag vill bestämt hävda att de flesta som ägnar sig åt forskning i större utsträckning inte är särskilt kliniskt bevandrade. detta gäller ju inte bara medicinen.

Varför inriktar ni er inte på att skaffa barn med muslimska män då? Du vet..dom som ni feminister välkomnar så varmt? Dom är ju så väldigt mycket bättre än vita onda lata svenskar?

Nej, det är väl en naturlig reaktion att kroppen säger ifrån om belastningen är för hög. Läkarutbildningen bör alltså inte bli tuffare, men väl innehålla en bred varians av personligheter, så att inte alla läkare är kopior av varandra, typ.

Vad man kan tänka sig som förklaring, är att kvinnor eventuellt har svårare för att gå till chefen och ryta ifrån, eller att de vill så väl att de inte känner efter själva tillräckligt, förrän de gått över gränsen och blir utmattade/deprimerade.
Kan också tänkas att unga kvinnliga läkare investerar mer känslor i sina patienter, så att den känslomässiga belastningen till slut blir för hög. Det är åtminstone min upplevelse som patient. Tycker de flesta unga kvinnliga läkare brukar vara förvånansvärt bra.