En ny syn på verkligheten?

Den dialektiska metoden ger vid hand att man kan beskriva olika förändringar med hjälp av detta synsätt, tes-antites leder upp till syntes.

Tes: Gud finns och har skapat universum. Materia och ande (dualism) är två olika saker som inte interagerar med varandra.

Antites: Materialism, världen innehåller endast materia som existerar oberoende av oss människor och vår betraktelse av den.

Syntes: Medvetandet är fundamentalt och materian har uppstått ur detta. Allting har någon form av medvetande. Materia och medvetande interagerar med varandra. Om man ser denna interaktion som ett tvåvägs utbyte så påverkar materian medvetandet och vice versa. Det enda som är konstant är förändring.

Vad anser ni om mitt sätt att uppfatta verkligheten? Är det en trolig syntes?

Eller har vi nått vägs ände i och med den dominanta materialistiska världsbilden?

Kvantmekaniken kanske erbjuder en vetenskaplig brygga mellan det materiella och det "andliga" (vårt subjektiva medvetande och däri våra moraliska värderingar och våra känslor). Quantum Biology har nått framgångar med att förklara fotosyntesens magiska effektivitet genom att ta till kvantmekaniska förklaringar. Microtublae, proteinkomplex som formar mikroskopiska rör inuti alla våra celler hela tiden, sägs uppvisa kvantmekanisk super positioning.

Kvantmekanisk super positioning har det gemensamt med subjektivt medvetande att de båda är objektivt omätbara. Eftersom kvantmekanik är bevisad till tio decimalers noggrannhet och alltid används exakt framgångsrikt vardagligen i många olika praktiska sammanhang, så är det uppenbart intressant att ta en filosofisk titt på vad det innebär med att ingenting någonsin har en bestämd plats eller rörelse. Där finns ett frö till potentiell förklaring av vår subjektivitet och vår fria vilja.

Viktiga pusselbitar fattas ännu. Som hela frågan om identitet. Varför upplever jag mina kvantmekaniska superpositioner istället för dina? Eller gör jag kanske det i någon mån vid kontakt i form av empati? Om subjektivitet är en utväxt av kvantmekanik så finns det lite överallt. En kvantdator vore i så fall medveten, och kvantdatorprototyper används redan just för att simulera andra kvantmekaniska fenomen. Vi kanske kan bygga subjektiva medvetanden (andar med sin egen fria vilja och fantasi) redan om några år!

Mina tankegångar är inne på det du talar om. Man vet ju nu att det inte existerar "ingenting", t.ex. sjuder ju totalt vakuum vid 0 Kelvin av energi som vi inte kan mäta eller ta till vara. Detta totala vakuum består enligt kvantmekaniker av det s.k. fältet. Vad man kan konstatera är att det bildas partiklar som poppar upp för att sedan försvinna i "tomma" intet. Detta i sin tur skulle ju kunna ses som ett stöd för min uppfattning att medvetandet är fundamentalt om fältet är medvetande.

Det är mycket möjligt att du har rätt i att kvantmekanik kan bli en brygga mellan vårt medvetande och materian. Jag har dock lite svårt att se hur kvantmekanik skall kunna förklara det subjektiva i vårt medvetande.

Du undrar "Varför upplever jag mina kvantmekaniska superpositioner istället för dina? ". Jag tror att det måste finnas en koppling mellan medvetandet och dina neurologiska mönster i hjärnan (d.v.s. hur du tänker och upplever verkligheten).

Som du kanske noterade så förutsätter jag att allting har någon form av medvetande. Detta gör jag baserat på att fältet finns överallt. Att fältet är medvetande är en grundläggande tanke som jag bygger mitt filosoferande på.

Identiteten är den svåra nöten, som jag ser det. Varför är "upplevandefältet" sådant att jag upplever mig och du upplever dig? Under våra liv förändras våra hjärnor (som verkar ha nånting med saken att göra), så det är inte så enkelt som att en sak har ett visst upplevande. Jag är inte "en sak", jag förändras ständigt. Men jag tycker hela tiden att jag är jag och förväxlar mig aldrig med någon annans upplevelser.

Som du mycket riktigt anmärker så är den stora frågan hur medvetandet (non-local) finns i allting, men på samma gång upplever vi hur vårt medvetande (local) är just vår egen upplevelse av verkligheten. Samverkan mellan hjärnan och medvetandet, hur den sker är just den stora frågan i perspektivet av detta synsätt.