Socialt inkompetent/står still i huvudet

Hej på er! Har ett problem som jag har insett ju äldre jag blivit, eller så har problemet växt fram ju äldre jag blivit. Om ni själva har erfarenhet eller tips så dela gärna med er. Kommer bli lite flummigt då jag inte riktigt vet hur jag ska kunna förklara.

Jag känner mig helt socialt handikappad. Jag har nästan aldrig något att säga när jag är med vänner, familj, bekanta osv. Det är verkligen inte tal om blyghet eller att jag har saker att säga men jag håller käft. I skolan när jag och mina kompisar har rast är jag alltid den som bara lyssnar. Jag sitter där och skrattar med och svarar lite kort, medan jag försöker klura ut hur kompisarna kan hålla igång en intressant konversation. Jag vet ju att man alltid kan fråga frågor och binda ihop trådar på detta sätt:
person: "palla åka bil i fem timmar sedan, weey."
jag: "vadå, vart ska du?"
person: "till fjällen."
jag: "hur länge ska du vara där?"
person: "en vecka."
jag: "roligt! Med vem?"

Men det blir ju ingen konversation, utan endast frågor och svar. Vet inte riktigt vad jag vill komma fram till. Vill på något sätt ändra grunden i min personlighet och omvända min sjuka introverthet till extroverthet. Vill verkligen inte vara så tråkig som jag är. Har läst på alla möjliga sidor hur man blir mer framåt och social men inga av tipsen hjälper. Tycker det är jättejobbigt att vara som jag är. Får ångest när jag vet att jag ska vara ensam med min bästa vän (!!) då jag vet att det kommer vara helt tyst för det står still i mitt huvud. Kan även känna så när jag sitter i bilden ensam med min pappa, vilket är rätt sjukt egentligen. Försöker undvika sådana situationer så långt som möjligt.

På bloggar skrivs det hela tiden "jag har varit på en supermysig lunch med min kompis och vi satt och pratade och pratade" eller "idag gick jag och min kille ut på promenad och pratade" som att prata är det bästa som finns. Men förstår verkligen inte vad folk pratar om. Vad pratar du och din bästa kompis om? Du och din parter? Du och din mamma/mormor till exempel i telefon?

Förutom min tråkiga personlighet så är jag rätt ful och 16 år. Vet att man ska vara 18 här, men flashback känns som en bra, kind of, sista utväg haha.

Känner igen mig i det mesta du beskriver. Vet inte om det har med självförtroende att göra, eller människor helt enkelt är så jävla ointressanta att det är smärtsamt att försöka engagera sig.

Jag trodde ett tag att jag hade skapat ett nytt FB konto i sömnen och skrivit det du skrev...

Är helt som du, hatar det.

Jag har inga problem på att svara på frågor, och i viss mån prata vidare om det, men kan bara inte dra till nya samtalsämnen, dra igång en djup/innehållsrik konversation

Hoppas på att du hinner få svar innan du blir bannad.

I alla fall är jag som dig.. runt 20 och pratar aldrig. är den som sitter i skuggan och betraktar. Har aldrig något att säga. Ska jag ta din konversation som exempel, ja då skulle det se ut såhär:

person: "palla åka bil i fem timmar sedan, weey."
jag: "Haha ja, det är jobbigt förstår jag..."
peron: "..."

Jag är så awkward man kan bli. Jag är inte bara introvert, utan även en INTJ:are som gör hela saken "värre" när det kommer till sociala sammanhang. Gör gärna testen "16 personalities" så kanske du får bättre svar på vem du är som person.
Vill bara nämna att det inte är fel att vara introvert. Vi har våra starka sidor och tyvärr har den sociala delen råkat vara den svaga. jag ska ta mig själv som ett exempel.
Spelar för nuvarande i ett lag och även fast jag skulle kunna utgöra den bästa forwarden, valde jag att spela back. Varför? Är som sagt en skugga som gör bäst utav mig när jag är gömd. Vill helst inte vara stjärnan som alla glor på, det blir för jobbigt. Som back kan du se hela planen och därefter tänka ett steg före motståndaren. Hänger du med hur jag tänker?

Vi är helt enkelt inte i behov av att få vår röst hörd eller synas för den delen. Du kanske är en sådan person så försök inte att ändra på din personlighet.

Jag är en sån person som i stort sett aldrig har problem att föra en konversation vidare på ett naturligt sätt. Skulle nog säga att det är 50% medfött och 50% uppövat i mitt fall. En bra grej är att ställa "öppna frågor" som man inte kan svara bara ja eller nej på. Helst ska det inte heller gå att svara på dem med enbart ett eller två ord. En bra fråga skulle väl vara typ, "Hur kom det sig att du valde att plugga till (yrke)?"

En annan bra grej är att, när personen har svarat, återkoppla genom att berätta någonting om en själv som har att göra med vad personen just sa. Så om personen har dragit någon story om hur hen har velat bli läkare sen barnsben, kan man svara nåt i stil med "Haha, när jag var liten fattade jag inte ens att jag skulle bli tvungen att jobba när jag blev vuxen. Jag trodde att man skulle bli fri när man gått ut skolan och kunna göra vad man ville."

Så får man hoppas att personen i sin tur väljer att fortsätta på den tråden, kanske med någon egen barndomsanekdot och plötsligt har ni kommit rakt in i ett samtalsämne om hur det var när man var liten.

Om personen inte svarar något sådant är det bara att fråga fler öppna frågor om det hen senast sa. Typ "Men vad coolt att du fortfarande kämpar för din barndomsdröm! Men vad skulle du göra ifall du blir (yrke) och sen inser att du inte trivs?".

Osv.