Jag och min sambo har varit ihop i ca 3-3,5 år, vi flyttade ihop rätt snabbt samt passade väldigt bra ihop inledningsvis då vi hade så mycket gemensamt.
Nu upplever jag att vi bråkar nästan dagligen, det är svårt att komma överens samt i någon mån har vi olika förväntningar på livet. Jag har många drömmar i form av att starta företag och liknande och är därför beredd att i mina fortfarande unga år jobba väldigt mycket. Min sambo har ett fast jobb och vill helst komma in i ett stadigt "vuxet" familjeliv så fort som möjligt. Jag misstänker att hon kommer att vilja köpa lägenhet, skaffa barn samt gifta sig långt innan jag är i det stadiet i livet. Jag är dessutom beredd att investera mitt sparkapital i det företag jag drömmer om att köpa, men hon vill verkligen att vi köper en lägenhet/villa snarast. Av den anledningen känner jag mig väldigt hämmad av våran relation och upplever att jag måste välja mellan förhållandet med henne eller att följa mina drömmar. Hur ska jag göra då? Vi har pratat om detta men hon är helt ovillig att ge med sig på sina krav. Jag vill inte att vi ska separera för att jag känner mig hämmad. Dessutom anser jag att det är extremt riskfyllt att köpa bostad nu i en brinnande bubbla och att det komma förstöra vår privatekonomi för all framtid.
Vi har allt mindre tid att ses och göra gemensamma saker då vi jobbar omlott och jag kan komma hem sena kvällar (medan hon börjar och slutar tidigt). Vi upplever att det enda vi gör ihop är att prata om hushållet samt planera inköp. Det finns allt mindre tid till att hitta på saker ihop. Jag har dock en hektisk period i mitt liv då jag håller på att starta upp mitt företag och min karriär samt skulle behöva hennes stöd just nu och inte allt det bråk vi har. Sexlivet har gått utför de senaste månaderna också.
Hon pratar dessutom mkt skit om min syster och min bror samt systerns pojkvän. Hon ser uppenbarligen ner på alla dessa människor trots att de står mig nära och är på min sida av familjen. Detta har pågått länge och jag mår extremt dåligt av att höra hennes skitsnack om mina när och kära, och anser verkligen inte att det är OK att bete sig så. Hon anser att hon har rätt i att prata illa om min familj då "det är sant" (en av mina systrar är tex. arbetslös). Jag tycker inte att det spelar någon roll om min syster är aningen dysfunktionell, jag tycker inte att det är OK att hata en av mina familjemedlemmar och ständigt berätta om hur misslyckad och korkad min syster är. Min sambo vägrar ändra sig på detta.
Ett stort problem är att jag upplever att vi har alltför olika syn på tex. stora livsfrågor. Jag anser att det är viktigt att kompromissa i en relation om stora frågor som tex. gemensam ekonomi eller barnuppfostran. Sambon är totalt emot såväl odelad ekonomi som "egna" tillgångar och anser att det är ett krav att man ska dela på et konto för att man ens ska vara ihop. Jag tycker inte att det funkar så i en relation, att den ena parten står fast vid några principer och vägrar ändra sig. Hur funkar det enligt er?
Ni kommer säkert säga nu att det bästa är att göra slut, men jag har tänkt tanken flera gånger och kan inte tänka mig att vara ihop med någon annan. Jag är rädd att mista henne och rädd att jag aldrig skulle kunna hitta någon som passar mig lika bra som hon. Även om vi bråkar och känns så olika just nu tänker jag på hur svårt det är att hitta en själsfrände samt "risken" för att jag ska gå ensam om jag inte är med henne. Jag vill verkligen att det ska funka mellan oss men det gör det inte. Samtidigt har jag hört om personer som har varit ihop i typ 6-7 år fast att det inte funkar och berättar att problemet är att man "nöjer sig" trots ens partners brister och trots att man inte ens passar ihop längre. Dvs. att man är ihop av rädsla för att inte kunna hitta någon annan (bättre) samt tror att det ska vara så, en tillvaro av besvikelser. Jag kan absolut känna igen mig i detta men känner mig ändå helt förtvivlad.
Vad ska jag göra? Jag är så kluven i det här att jag mår extremt dåligt och känner ledsamhet hela tiden. Har något här varit med om en liknande situation? Vad är ens rationellt att göra här?
Nu upplever jag att vi bråkar nästan dagligen, det är svårt att komma överens samt i någon mån har vi olika förväntningar på livet. Jag har många drömmar i form av att starta företag och liknande och är därför beredd att i mina fortfarande unga år jobba väldigt mycket. Min sambo har ett fast jobb och vill helst komma in i ett stadigt "vuxet" familjeliv så fort som möjligt. Jag misstänker att hon kommer att vilja köpa lägenhet, skaffa barn samt gifta sig långt innan jag är i det stadiet i livet. Jag är dessutom beredd att investera mitt sparkapital i det företag jag drömmer om att köpa, men hon vill verkligen att vi köper en lägenhet/villa snarast. Av den anledningen känner jag mig väldigt hämmad av våran relation och upplever att jag måste välja mellan förhållandet med henne eller att följa mina drömmar. Hur ska jag göra då? Vi har pratat om detta men hon är helt ovillig att ge med sig på sina krav. Jag vill inte att vi ska separera för att jag känner mig hämmad. Dessutom anser jag att det är extremt riskfyllt att köpa bostad nu i en brinnande bubbla och att det komma förstöra vår privatekonomi för all framtid.
Vi har allt mindre tid att ses och göra gemensamma saker då vi jobbar omlott och jag kan komma hem sena kvällar (medan hon börjar och slutar tidigt). Vi upplever att det enda vi gör ihop är att prata om hushållet samt planera inköp. Det finns allt mindre tid till att hitta på saker ihop. Jag har dock en hektisk period i mitt liv då jag håller på att starta upp mitt företag och min karriär samt skulle behöva hennes stöd just nu och inte allt det bråk vi har. Sexlivet har gått utför de senaste månaderna också.
Hon pratar dessutom mkt skit om min syster och min bror samt systerns pojkvän. Hon ser uppenbarligen ner på alla dessa människor trots att de står mig nära och är på min sida av familjen. Detta har pågått länge och jag mår extremt dåligt av att höra hennes skitsnack om mina när och kära, och anser verkligen inte att det är OK att bete sig så. Hon anser att hon har rätt i att prata illa om min familj då "det är sant" (en av mina systrar är tex. arbetslös). Jag tycker inte att det spelar någon roll om min syster är aningen dysfunktionell, jag tycker inte att det är OK att hata en av mina familjemedlemmar och ständigt berätta om hur misslyckad och korkad min syster är. Min sambo vägrar ändra sig på detta.
Ett stort problem är att jag upplever att vi har alltför olika syn på tex. stora livsfrågor. Jag anser att det är viktigt att kompromissa i en relation om stora frågor som tex. gemensam ekonomi eller barnuppfostran. Sambon är totalt emot såväl odelad ekonomi som "egna" tillgångar och anser att det är ett krav att man ska dela på et konto för att man ens ska vara ihop. Jag tycker inte att det funkar så i en relation, att den ena parten står fast vid några principer och vägrar ändra sig. Hur funkar det enligt er?
Ni kommer säkert säga nu att det bästa är att göra slut, men jag har tänkt tanken flera gånger och kan inte tänka mig att vara ihop med någon annan. Jag är rädd att mista henne och rädd att jag aldrig skulle kunna hitta någon som passar mig lika bra som hon. Även om vi bråkar och känns så olika just nu tänker jag på hur svårt det är att hitta en själsfrände samt "risken" för att jag ska gå ensam om jag inte är med henne. Jag vill verkligen att det ska funka mellan oss men det gör det inte. Samtidigt har jag hört om personer som har varit ihop i typ 6-7 år fast att det inte funkar och berättar att problemet är att man "nöjer sig" trots ens partners brister och trots att man inte ens passar ihop längre. Dvs. att man är ihop av rädsla för att inte kunna hitta någon annan (bättre) samt tror att det ska vara så, en tillvaro av besvikelser. Jag kan absolut känna igen mig i detta men känner mig ändå helt förtvivlad.
Vad ska jag göra? Jag är så kluven i det här att jag mår extremt dåligt och känner ledsamhet hela tiden. Har något här varit med om en liknande situation? Vad är ens rationellt att göra här?