Ni tar vårt jobb, hånar vår religion, betalar oss skitlöner och låter oss bo trångt och dyrt. Ändå säger en majoritet av invandrarna att de trivs bra i Sverige.
Invandrarna har längre skolgång och högre andel universitetsutbildade, än er som råkat födas här. Det beror inte på amerikanska ingenjörer och danska jurister – tvärtom. Migranter från de rika länderna är de sämst utbildade. De som kommer från fattiga länder har omvänt ofta tvingats fly från förtryck. De kommer ofta från en urban medelklass med politiskt engagemang – och resurser nog att organisera och finansiera en flykt.
Det ställer i så fall regeringens strategi bakom arbetskraftsinvandringen på huvudet. Ett av motiven, utöver att försörja näringslivet med arbetskraft, är att ”ändra bilden” av invandraren från hjälplös flykting till kompetent jobbarbäver. Men vill man verkligen göra det, borde man alltså snarare ta emot fler flyktingar och deras anhöriga.
Medelvärden är förstås förrädiska. Klumpar man ihop chilenska docenter med afghanska analfabeter kan man få fram en lätt rosaskimrande bild. De invandrades utbildningsnivå är skarpt polariserad, med grupper från främst Afrika och Asien med mycket kort utbildning, eller ingen alls.
Men faktum kvarstår: 60 procent av de invandrade är överkvalificerade för de jobb de får i Sverige – om de nu får något. Bland latinamerikaner är siffran nära 70 procent. Det är mycket högre än för den infödda befolkningen.
Dessutom får de sämre betalt. Det gäller särskilt männen, där glappet mellan infödda och invandrades löner är större än bland kvinnorna. Se där den svenskfödde mannens privilegium!
Det vore nu kanske inte hela världen om problemet var övergående. Det är inte så konstigt om man får hanka sig fram några år, om man kanske pratar knagglig svenska och saknar de viktiga nätverken av sociala kontakter. Men det riktigt deprimerande är att inget tyder på att matchningen mellan jobb och utbildning blir bättre ju längre personen stannar i Sverige.
Den som invandrar puffas ett par steg ner på klasstrappan – och får stanna där. Så ser den strukturella diskrimineringens slöseri med mänskliga resurser ut.
Till det ska läggas den öppna avskyn: 14 procent av muslimerna uppger att de blivit trakasserade för sin tro. Då är många inte ens särskilt troende. Bland nordafrikaner och folk från Mellanöstern är färre än hälften muslimer ens på pappret. Och med tiden i Sverige blir muslimerna mindre och mindre religiösa. Konspirationsidéerna om en pågående ”islamisering” får storstryk.
Så krossar undersökningen på punkt efter punkt bilden av den generaliserade invandraren som resurssvag och på andra vis problematisk.
Det är inte vi som är problemet. Det är ni.
Invandrarna har längre skolgång och högre andel universitetsutbildade, än er som råkat födas här. Det beror inte på amerikanska ingenjörer och danska jurister – tvärtom. Migranter från de rika länderna är de sämst utbildade. De som kommer från fattiga länder har omvänt ofta tvingats fly från förtryck. De kommer ofta från en urban medelklass med politiskt engagemang – och resurser nog att organisera och finansiera en flykt.
Det ställer i så fall regeringens strategi bakom arbetskraftsinvandringen på huvudet. Ett av motiven, utöver att försörja näringslivet med arbetskraft, är att ”ändra bilden” av invandraren från hjälplös flykting till kompetent jobbarbäver. Men vill man verkligen göra det, borde man alltså snarare ta emot fler flyktingar och deras anhöriga.
Medelvärden är förstås förrädiska. Klumpar man ihop chilenska docenter med afghanska analfabeter kan man få fram en lätt rosaskimrande bild. De invandrades utbildningsnivå är skarpt polariserad, med grupper från främst Afrika och Asien med mycket kort utbildning, eller ingen alls.
Men faktum kvarstår: 60 procent av de invandrade är överkvalificerade för de jobb de får i Sverige – om de nu får något. Bland latinamerikaner är siffran nära 70 procent. Det är mycket högre än för den infödda befolkningen.
Dessutom får de sämre betalt. Det gäller särskilt männen, där glappet mellan infödda och invandrades löner är större än bland kvinnorna. Se där den svenskfödde mannens privilegium!
Det vore nu kanske inte hela världen om problemet var övergående. Det är inte så konstigt om man får hanka sig fram några år, om man kanske pratar knagglig svenska och saknar de viktiga nätverken av sociala kontakter. Men det riktigt deprimerande är att inget tyder på att matchningen mellan jobb och utbildning blir bättre ju längre personen stannar i Sverige.
Den som invandrar puffas ett par steg ner på klasstrappan – och får stanna där. Så ser den strukturella diskrimineringens slöseri med mänskliga resurser ut.
Till det ska läggas den öppna avskyn: 14 procent av muslimerna uppger att de blivit trakasserade för sin tro. Då är många inte ens särskilt troende. Bland nordafrikaner och folk från Mellanöstern är färre än hälften muslimer ens på pappret. Och med tiden i Sverige blir muslimerna mindre och mindre religiösa. Konspirationsidéerna om en pågående ”islamisering” får storstryk.
Så krossar undersökningen på punkt efter punkt bilden av den generaliserade invandraren som resurssvag och på andra vis problematisk.
Det är inte vi som är problemet. Det är ni.
