Psykisk hälsa bakom utslagenhet - hos män, åtminstone

I och för sej inget nytt, men en psykisk ohälsa kan leda till att man är utan arbete och har dålig ekonomi. Jag har sett statistik som säger att här har män det klart värre än kvinnor med ekonomin. Vad beror det på?

Kan det vara att det som är hat för män med makt, tas ut på andra män - som därmed blir psyksjuka, ibland. ... Och då är dom ju ännu mer sårbara, och kan användas av dom som vill ge utlopp för sitt hat på maktlösa. Detta frossar kanske många i att göra?!

Angående frågan i ditt första textstycke: Kan du länka till den statistiken eller uppge källa?

Jag vet ärligt talat inte hur jag ska ska besvara din andra frågeställning.

Jag är tyvärr inte säker. Det var i en bok om rehabilitering från psykiska sjukdomar, som jag hade beställt på ett bibliotek och nu lämnat tillbaka. Det kan nog t.ex. ha varit en Magnus Karlssons Arbetsinriktad rehabilitering vid psykiska sjukdomar, för denna passar in på vad jag minns om den. Om denna handlar rättså mycket om "fontänhusmodellen," så är det rimligen den.

Jag minns helt säkert att det stod så, om än bara i förbigående. För jag tog upp det och försökte väcka en diskussion med några personer medans jag höll på att läsa boken. Men titeln på boken kommer jag inte säkert ihåg. ;-(

Du kanske kan känna efter om du tycker att din bror eller far skulle ha behandlats rättvist - förutom din övriga familjs (och kanske släkts) stöd - om han (utan att ha varit maktgirig) blev utslagen från arbetsmarknaden, och därtill psyksjuk?

Jag anar att det ligger någonting personligt bakom din trådstart. Men du menar att den psykiska ohälsan uppstod till följd av att (orättvist) ha tvingats bort från arbetsmarknaden och inte tvärtom (att personen ifråga tvingades bort från arbetsmarknaden/arbetsplatsen genom sjukskrivning/uppsägning/utstötning)?

Jag har själv varit borta från arbetsmarknaden (sjukskriven) på grund av psykisk ohälsa. Jag är man och ensamstående och har därmed varit i en särskilt utsatt situation, både socialt och ekonomiskt, så den biten kan jag identifiera mig med.

Vad som ligger bakom min trådstart är bland anat att jag har funderat på att tryggheten hamnar lite lätt ett slags i skymundan när man försöker låtsas om satsningar på uppenbara värden. Kvinnor verkar ha lättare för att tro sej ha en anpassning som gäller som duglig - även utan att se till att ha sina kriterier uppfyllda, på nåt sätt. Dvs. det behövs inte för henne att i hemlighet ha andra kriterier i stället, tror jag, utan hon kan på nåt sätt ,,, - fiktivförklara, tror jag det är - att hon skulle ha gjort nåt fel! För all del skulle en man väl någonsin säkert kunna fiktivförklara, men i så fall inte utan att för den skull försöka att se till att ha potential att ändra reglerna när han vill - trots allt det vi ändå har, tror jag.