Citat:
Tjoho!
Jag har levt med grov ångest på grund av att mitt hårfäste vandrat uppöver allt mer för varje år. Började tappa hår redan som 16 åring och tog inte lång tid innan mitt hårfäste började se ut som skit. Djupa vikar, tinningarnas hårfäste kröp bakåt.
Det jobbiga var att leva med det. En början gick. Det var ju inte illa på hjässan, baktill eller på sidorna. Man fick anpassa frisyrerna efter det lilla man hade. Sedan blev det värre.
Jag kunde inte ha långt hår, så frisören klippte det kort till 5-6 cm med korta sidor ( 5-6mm) och längre upptill. Efter ett tag så började det tunnas ut på hjässan. Man började se igenom håren och nu såg man skallboten. Jag började överkamma och använda hårprodukter som Toppik och Propecia för att behålla de små fjunen men ödet var beseglat. Det fanns ingen lösning.
Det resulterade i depression. Jag slutade gå ut för jag kände mig ful och osäker. Jag slutade att bada och undvek att ens röra mig utomhus för det kunde ev. blåsa. Det skulle ju sabba frillan som "täckte" min tunnhårighet....
Det jobbigaste var kommentarerna från vänner. "Börjar bli tunnhårig du nu", "Inte långt kvar för dig innan du blir flint..."
Jag har alltid lyckats hålla huvudet högt men efter flera år av styrka och stolhet så orkade jag inte längre. Jag sa en kväll att jag inte tyckte om att kompisarna påpekade det. De fick hemsk ångest och bad om ursäkt gånger tusen...
Jag har alltid tränat. Alltid sysslat med kampsport och gym. Och med handen på hjärtat är kroppen det som hållit mitt självförtroende i schack. Jag har en bra kropp. Inte långt från en Men's Physique - tävlingskropp.
Men håret är en så stor del av utseendet. Framförallt blir det jobbigast då ingen av ens vänner är tunnhåriga. De ser alla exceptionellt bra ut och man känner sig som den fula lilla ankungen.
Men en igår när jag satt hemma, så fick jag flippen. Jag blev förbannad på mig själv. Såg program ed folk på outsiders, unga mödrar och annat skit - och det gav mig perspektiv. Det finns så fan mycket värre saker än att vara tunnhårig. Jag blev förbannad på mig själv och gick in i badrummet, tog fram trimmern och snaggade ner alltihop till 3.5 mm.
I ärlighetens namn, jag har inte mått såhär bra sedan jag var 19. Mitt självförtroende stack i taket då jag bara lät det gå. Hela ångesten och depressionen försvann ut ur fönstret. Min stora rädsla var hur folk på stan skulle kolla om det kom en rätt stor, snaggad kille vandrandes på trottoaren. Trodde alla skulle söka sig upp mot håret och döma mig. Men faktum är att jag tyckte jag var riktigt snygg. Kort, städat snaggat, mycket muskler, bra kläder och en fantastisk attityd mot människor. Det kommer jag gå långt med. Fuck håret.
Det som iallafall hände under dagen, bor i Stockholm för övrigt, var att flera tjejer - minst 4-6 stycken faktiskt kollade mig i ögonen på sett sätt ingen gjort på flera år. Ett sånt sätt som man vill känna, när man varit nere på ens personliga botten. När man inte känt sig snygg, undvikit ögonkontakt med alla och känt att ingen någonsin kommer attraheras av mitt utseende, då piggar flickornas blickar upp mig. Det ger mig en sorts bekräftelse att jag faktiskt ser bra ut, trots snaggad.
Vad jag vill säga med denna patetiska med ändå uppfriskande text, är till alla tunnhåriga där ute: Släpp det. Jag vet hur ni mår. Jag förstår er. Jag vet er ängslan. Jag har varit där och undrat ' kommer någon tycka om mig ', ' kommer jag få jobb ' , ' ska jag göra hårtransplantation', ' ska jag käka mediciner' , ' ska jag köpa tabletter och andra medel för att förhindra'.
Jag har GJORT allt det. Förutom transplantation då. Jag var inne på det först. Gick på konsultation men va fan tänkte jag. Det är ju förnekelse! Varför ska jag vara så jävla hård mot mig själv?! Jag arbetar på ett toppjobb på en bank, jag har examen från universitetet, en fantastisk familj och underbara vänner. Varför i helvete ska lite jävla hår förstöra mitt välmående?!
Nu har jag rensat mina facebookbilder, skapat en tinder (har flera matchningar) och ska ut ikväll. Ut och må bra med mig själv, för första gången på 8 år.
Det är en knäpp historia. Och för er som inte har tunt hår eller känner någon som har tunt hår, ni förstår inte. Det är en vidrig känsla att gå igenom. Ett fruktansvärt komplex som sätter sina spår i psyket. Man vill inte duscha offentligt, man vill inte gå ut när det blåser, Definitivt inte när det regnar, man kollar andra killars hår hela tiden, man känner sig ful och gammal.
Till er tunnhåriga, snagga det. Älska er själva. var inte så jävla hårda mot er själva. Satsa på allt annat i livet som faktiskt ger något. Karriär, familj, vänner, resor...
Det är INGEN annan än er själva som har den destruktiva bilden kring ert hår. Äg det. Ta bort det. Låt det gå.
(Till er som kommer diskutera insidan och personligheten. Jag tycker att jag har en fin personlighet. Jag är tolerant, givmild och genuint snäll. Men nu diskuterar vi hur UTSEENDET påverkar mitt sätt att leva. Och det till det sämre, men NU till det bättre. Så diskutera INTE hur jag är som person och allt sånt skit. För det vet jag redan.
Med det sagt, tack för mig. Det var otroligt skönt att få skriva av sig.
// RR
Edit; Det ska stå 8 år av ångest i ämnesraden - inte 3, som det för nuvarande står
Jag har levt med grov ångest på grund av att mitt hårfäste vandrat uppöver allt mer för varje år. Började tappa hår redan som 16 åring och tog inte lång tid innan mitt hårfäste började se ut som skit. Djupa vikar, tinningarnas hårfäste kröp bakåt.
Det jobbiga var att leva med det. En början gick. Det var ju inte illa på hjässan, baktill eller på sidorna. Man fick anpassa frisyrerna efter det lilla man hade. Sedan blev det värre.
Jag kunde inte ha långt hår, så frisören klippte det kort till 5-6 cm med korta sidor ( 5-6mm) och längre upptill. Efter ett tag så började det tunnas ut på hjässan. Man började se igenom håren och nu såg man skallboten. Jag började överkamma och använda hårprodukter som Toppik och Propecia för att behålla de små fjunen men ödet var beseglat. Det fanns ingen lösning.
Det resulterade i depression. Jag slutade gå ut för jag kände mig ful och osäker. Jag slutade att bada och undvek att ens röra mig utomhus för det kunde ev. blåsa. Det skulle ju sabba frillan som "täckte" min tunnhårighet....
Det jobbigaste var kommentarerna från vänner. "Börjar bli tunnhårig du nu", "Inte långt kvar för dig innan du blir flint..."
Jag har alltid lyckats hålla huvudet högt men efter flera år av styrka och stolhet så orkade jag inte längre. Jag sa en kväll att jag inte tyckte om att kompisarna påpekade det. De fick hemsk ångest och bad om ursäkt gånger tusen...
Jag har alltid tränat. Alltid sysslat med kampsport och gym. Och med handen på hjärtat är kroppen det som hållit mitt självförtroende i schack. Jag har en bra kropp. Inte långt från en Men's Physique - tävlingskropp.
Men håret är en så stor del av utseendet. Framförallt blir det jobbigast då ingen av ens vänner är tunnhåriga. De ser alla exceptionellt bra ut och man känner sig som den fula lilla ankungen.
Men en igår när jag satt hemma, så fick jag flippen. Jag blev förbannad på mig själv. Såg program ed folk på outsiders, unga mödrar och annat skit - och det gav mig perspektiv. Det finns så fan mycket värre saker än att vara tunnhårig. Jag blev förbannad på mig själv och gick in i badrummet, tog fram trimmern och snaggade ner alltihop till 3.5 mm.
I ärlighetens namn, jag har inte mått såhär bra sedan jag var 19. Mitt självförtroende stack i taket då jag bara lät det gå. Hela ångesten och depressionen försvann ut ur fönstret. Min stora rädsla var hur folk på stan skulle kolla om det kom en rätt stor, snaggad kille vandrandes på trottoaren. Trodde alla skulle söka sig upp mot håret och döma mig. Men faktum är att jag tyckte jag var riktigt snygg. Kort, städat snaggat, mycket muskler, bra kläder och en fantastisk attityd mot människor. Det kommer jag gå långt med. Fuck håret.
Det som iallafall hände under dagen, bor i Stockholm för övrigt, var att flera tjejer - minst 4-6 stycken faktiskt kollade mig i ögonen på sett sätt ingen gjort på flera år. Ett sånt sätt som man vill känna, när man varit nere på ens personliga botten. När man inte känt sig snygg, undvikit ögonkontakt med alla och känt att ingen någonsin kommer attraheras av mitt utseende, då piggar flickornas blickar upp mig. Det ger mig en sorts bekräftelse att jag faktiskt ser bra ut, trots snaggad.
Vad jag vill säga med denna patetiska med ändå uppfriskande text, är till alla tunnhåriga där ute: Släpp det. Jag vet hur ni mår. Jag förstår er. Jag vet er ängslan. Jag har varit där och undrat ' kommer någon tycka om mig ', ' kommer jag få jobb ' , ' ska jag göra hårtransplantation', ' ska jag käka mediciner' , ' ska jag köpa tabletter och andra medel för att förhindra'.
Jag har GJORT allt det. Förutom transplantation då. Jag var inne på det först. Gick på konsultation men va fan tänkte jag. Det är ju förnekelse! Varför ska jag vara så jävla hård mot mig själv?! Jag arbetar på ett toppjobb på en bank, jag har examen från universitetet, en fantastisk familj och underbara vänner. Varför i helvete ska lite jävla hår förstöra mitt välmående?!
Nu har jag rensat mina facebookbilder, skapat en tinder (har flera matchningar) och ska ut ikväll. Ut och må bra med mig själv, för första gången på 8 år.
Det är en knäpp historia. Och för er som inte har tunt hår eller känner någon som har tunt hår, ni förstår inte. Det är en vidrig känsla att gå igenom. Ett fruktansvärt komplex som sätter sina spår i psyket. Man vill inte duscha offentligt, man vill inte gå ut när det blåser, Definitivt inte när det regnar, man kollar andra killars hår hela tiden, man känner sig ful och gammal.
Till er tunnhåriga, snagga det. Älska er själva. var inte så jävla hårda mot er själva. Satsa på allt annat i livet som faktiskt ger något. Karriär, familj, vänner, resor...
Det är INGEN annan än er själva som har den destruktiva bilden kring ert hår. Äg det. Ta bort det. Låt det gå.
(Till er som kommer diskutera insidan och personligheten. Jag tycker att jag har en fin personlighet. Jag är tolerant, givmild och genuint snäll. Men nu diskuterar vi hur UTSEENDET påverkar mitt sätt att leva. Och det till det sämre, men NU till det bättre. Så diskutera INTE hur jag är som person och allt sånt skit. För det vet jag redan.
Med det sagt, tack för mig. Det var otroligt skönt att få skriva av sig.
// RR
Edit; Det ska stå 8 år av ångest i ämnesraden - inte 3, som det för nuvarande står
skönt att du kom till insikt, håret är ju inte allt så att säga. Bättre sent än aldrig.
