Vinnaren i pepparkakshustävlingen!
Svara
2017-02-13, 00:50
  #1
Medlem
Speljavulens avatar
Substans: LSD

Dos: 250 µg

Ålder: 19 Kön: Man Vikt: Cirka 60 kg

Tid: Cirka 14 h

Tidigare erfarenheter: Cannabis, amfetamin, kokain, 3-CMC, metamfetamin, bensodiazepiner, psilocybin och lustgas (drog?). Jag borde kanske inkludera alkohol, nikotin och koffein också. Även om samhället i mina ögon inte anser dem att vara ”droger” i jämförelse med de tidigare nämnda substanserna.

Inledning: Detta är alltså min upplevelse av min första LSD-tripp, där vad jag har upplevt egentligen inte kan förklaras och beskrivas fullt ut med bara ord. Jag får även be om ursäkt i förväg om vissa förklaringar är helt ovettiga eller ”flummiga”, men detta är på grund av att jag saknar ord för att kunna förklara dem. Även att jag kanske även använder uttrycken medvetande och undermedvetna lite hur som helst, de är dock de uttryck jag kan komma på som beskriver det jag menar bäst.

Jag och min vän, som vi kan kalla N, hade bestämt oss för att spendera eftermiddag och kväll denna februarifredag med att ta LSD. Jag vaknade vid 8 på morgonen förväntansfull inför den kommande dagen, gick upp, åt frukost, pluggade och städade lite. Vid 14 på eftermiddagen knackade N på dörren till mitt korridorrum och meddelade att vi kunde ta LSDt nu för han var ledig resten av dagen. Vi satte oss ner inne på mitt rum och N plockade fram påsen med lapparna, jag tog min lapp och stoppade den under tungan.

På väg upp: Jag och N satt nu på mitt rum och väntade på att LSDt skulle börja verka. N berättade att det skulle ta cirka en timme för oss innan LSDt skulle ge märkbar effekt, så jag spelade lite klassisk rock och diskuterade med N om allt möjligt medan vi väntade på märkbar effekt. Det första tecknet på att LSDt hade börjat verka kom efter cirka 20 minuter då jag tittade på min bokhylla och märkte att det såg ut som att den ”svängde” fram och tillbaka. Det var inga stora svängningar som skedde, men jag kände igen synen från en tidigare gång då jag tagit svamp. N låg och vilade på min säng medans jag fortsatte att lyssna på musik och se mig om i rummet för att upptäcka ytterligare tecken på att LSDt hade börjat verka. Jag tittade ner på mitt golv, som är av laminat, och märkte att ”trämönstret” också rörde på sig en aning. Jag märkte även att mönstret på väggarna hade börjat röra på sig, det såg ut som att mönstret rann neråt efter väggen som ett vattenfall. Dessa syner gjorde mig än mer uppspelt och jag tänkte för mig själv ”Wow! Det händer verkligen på riktigt”. Jag meddelade även detta till N, som föreslog att vi skulle gå ut till köket och hämta oss varsin kopp med kaffe.

På väg ut till köket kände jag hur kall jag var i kroppen och hur en känsla likt frossa började sprida sig i den. Jag kände även hur skrattnojjan började smyga sig på, jag tittade på N, han tittade på mig och vi började samtidigt brista ut i skratt. N berättade senare att han också kände en form av frossa i kroppen, så jag tog det som något normalt och brydde mig inte så mycket mer om det. Vi tog vårat kaffe och gick tillbaka in på rummet igen.

Peaken: När vi kom tillbaka in på rummet kände jag att LSDt hade börjat få påtaglig effekt, så jag drog på mig min morgonrock för att bli lite varmare, spelade The Dark Side of The Moon med Pink Floyd, satte mig på sängen och lade upp benen på en stol. N satt på en stol bredvid sängen och vi diskuterade om vad vi kände i vårat skeva tillstånd medans vi drack vårat kaffe. Efter ett tag tittade jag ner på mina jeans och kunde se hur, i jeanstyget, spiraler i olika färger dök upp och snurrade runt. När jag satt i min säng så hade jag kuddar att luta mig mot, morgonrock på mig och en filt på stolen som jag hade fötterna på. Detta gjorde att allt jag kände var i stort sett ”filttyg” och på grund av detta så kändes det som att hela min kropp var gjord av filttyg. Inte nog med detta, jag kunde sakta men säkert känna hur min kropp började smälta ihop med sängen jag satt på. Det var en väldigt konstig upplevelse, att dels känna hur kroppen är gjord av filttyg som känns mjukt och torrt, men samtidigt känns det som att du smälter. Mitt tillstånd blev allt mer skevt, jag började se spiraler och fraktaler i de mesta av sakerna inne i mitt rum, min kropp smälte allt mer samman med sängen och mitt medvetande blev allt mer dimmigt. Jag tänkte för mig själv ”Vad ser jag i syran egentligen?” och tittade samtidigt på N som satt vid bordet och rullade en joint. N berättade hur tobaken och haschet såg ut som små kryp och insekter. Jag kunde se en bild framför mig hur en cigarrett rullas mellan två fingrar och ur den så kommer det små insekter istället för tobak. N klargjorde även hur bra och mjukt haschet var och att vi minsann inte ”rökte något jävla skit från Mulle Meck”. Jag fann det hela väldigt roligt och brast ut i skratt medans jag nu halvlåg i sängen och ”smälte”. N uttryckte även, vad jag uppfattade som sin ilska över Postnord och att de inte kunde göra någonting rätt, N hade tydligen beställt ett paket tidigare i veckan men som inte hade kommit fram än. ”Gud kan göra något rätt, men inte Postnord” hör jag N säga och jag uppfattade hela situationen som ganska hotfull. Jag drog mig tillbaka i mina egna tankar eftersom jag började känna mig rädd för det hela. Mitt minne av peaken är väldigt vagt så jag kommer inte ihåg allt som skedde eller vad jag såg och tänkte.

En period senare vid en okänd tidpunkt under peaken jag kommer ihåg är att jag sitter i min datorstol och lyssnar på musik medan N sitter på sängen med sin mobil. Jag ser hur dimensionerna på rummet är helt annorlunda än tidigare och det ser ut och känns som att vi trycks uppåt mot taket. Jag känner även hur jag glider neråt i en spiral av filttyg och jag frågar N hur han mår. Värt att tillägga här är att jag uppfattar inte att det är just N som befinner sig med mig i mitt rum utan jag ser bara att det är en person, men reflekterar inte över att det just är N. N svarar att han har svårt att se hur har inte skulle kunna må bra och jag upplever, igen, situationen som hotfull och blir en aning rädd. Sen försvinner jag in i mina egna tankar igen och kommer inte ihåg så mycket mer.

Nästa period jag kommer ihåg är då N ska ut i köket och göra pizza i ugnen. N kommer in på rummet och frågar mig om jag har aluminiumfolie. Jag likaså här reflekterar inte över att det är N som frågar utan tror att det är någon okänd person som är inne i mitt rum. Jag tar fram aluminiumfolien och ger den till N som går ut ur rummet igen.

Vad jag minns av resten utav peaken är att jag ”flyter runt” mellan olika situationer där färger, former och tankegång är olika. Först förstår jag inte riktigt vad som händer och allt eftersom tiden går börjar jag sakta tänka ”varför händer detta?”.

Varseblivning av trippen: Jag vet inte hur länge sedan det var jag tog LSDt men detta är perioden då jag börjar ”komma tillbaka” till verkligheten. Jag har i vad jag gissar är timmar svävat runt i olika situationer inne i mitt huvud och allting har varit väldigt ”trippigt”, allting jag ser är i olika färger och mönster och jag vet inte riktigt vad det är som pågår. Plötsligt flyger tanken genom huvudet ”jag trippar, det är därför det händer”, men jag reflekterar inte över att jag har tagit LSD, utan det är bara ”jag trippar” som jag tänker på. Jag börjar fundera över varför jag faktiskt trippar och kommer till slutledningen att jag har något jag vill lära mig från trippen, men vad är det jag vill lära mig och vem är egentligen Jag?

Jag reser mig ur datastolen och går in på toaletten. Jag tittar på mig själv i spegeln men tänker inte att det är just mig själv jag ser, utan jag ser någon annan person istället. Jag tänker för mig själv ”Vem är den här personen och varför vill den här personen trippa? Har den här personen några problem han måste lösa?”. Sakta med säkert börjar jag inse att det är mig själv jag ser och att jag befinner mig inne på toaletten i mitt korridorrum. Jag går tillbaka ut till N och frågar vad som händer. Han säger att jag har varit helt borta i flera timmar och att jag börjar komma tillbaka nu, det är då det går upp för mig att vi har tagit LSD. Jag tittar på klockan och den är 19, jag har varit helt väck i 4 timmar. Jag följer N ut på promenad och vi går en runda runt kvarteret. När vi kommer tillbaka till korridorrummet känner jag mig i princip helt ”normal” igen, det enda är att det känns som att jag har sovit ett tag. Jag frågar N ”Är vi klara nu?”, ”Nej, vi har nog minst 6 timmar kvar” svarar N. Jag börjar fundera över vad vi ska göra, eftersom jag knappt känner någon effekt längre och föreslår till slut att vi ska gå ut och röka en joint. Vi går ut och röker och jag känner att LSDt börjar komma tillbaka lite när cannabisen slår in. Jag tittar på husen runt om mig och jag kan se hur det lyser om dem, jag ser lampor i olika färger och skuggorna husen kastar skiftar i blått och lila. Jag tittar på asfalten och ser mönster i gruset och fimparna, asfalten ser även ut att gnistra som ädelstenar i mörka toner av rött, grönt och blått. När vi har rökt klart bestämmer sig N för att gå in och ta det lugnt medans jag bestämmer mig för att gå ut på promenad och titta på alla färger, allting ser ju så vackert ut.

På väg upp igen: Med Pink Floyd och The Doors i öronen går jag iväg mellan husen. Jag tittar på alla färger runt om mig och mår riktigt bra. Medans jag promenerar känns det som att jag är mitt uppe i något ”designertänk”, i huvudet kan jag föreställa mig hur det skulle se ut om alla skuggor hade varit lila och hur vackert det skulle vara.
Citera
2017-02-13, 00:51
  #2
Medlem
Speljavulens avatar
Jag kommer till den lokala fotbollsplanen där jag sätter mig ner på en bänk och filosoferar djupt i färg och form. Jag beskådar min omgivning och det känns som att jag befinner mig i en sagovärld, som är i helt andra färger och former än verkligheten. I periferin kan jag se hur det rör sig och jag kan ana något som ser ut som små sagoväsen, dessa går runt i sagovärlden och håller på med sina dagliga sysslor. Jag är ute i ungefär 15 minuter och bestämmer mig sen för att också gå in och ta det lugnt.

Jag kommer tillbaka in, sätter mig vid datorn och lyssnar på musik. Efter runt en timme när cannabisruset börjat avta bestämmer jag mig för att gå ut och röka igen, så jag rullar en ny joint och går sedan ut och röker med N. Denna gång rökte vi mer än första gången och jag känner mig verkligen helt borta, men på ett bra sätt. Jag tittar på husens gula tegelväggar och kan även här se hur den gnistrar i olika färger. Ett plötsligt välmående sköljer över mig eftersom att jag faktiskt ser färgerna, det är ingenting jag bara anar eller tänker. Det är som att ögonen, istället för att bara ta input till hjärnan, blivit ett verktyg som både kan ta in men även sända ut från hjärnan. Jag ser i princip vad jag tänker att jag ser. Efter att jag har stått och beundrat teglet ett tag ser jag även hur något som liknar text framträda på tegelstenarna. Det är egentligen inte text utan något som mer liknar en ansats till text, jag ser en massa streck som flyter ihop till symboler som liknar bokstäver men kan inte utläsa några faktiska bokstäver. Jag säger till N vad jag ser och han säger att jag skulle kunna vara ute hela natten och försöka tyda alla dessa bokstavsliknande mönster på tegelstenarna. Jag skrattar lite vid tanken på detta, men finner mig snabbt i insikten att vad jag ser egentligen är en projicering av mitt undermedvetna och att denna text talar direkt till det. Detta är alltså ingenting jag ska försöka förstå med medvetandet, utan bara ta in, för att hjärnan ”förstår” ändå. N går tillbaka in och jag står kvar och tittar på väggen, helt uppfylld av vad jag ser.

Jag spelar Divine Moments Of Truth med Shpongle och allt eftersom låten spelar så börjar mer och mer saker framträda på väggen. Det första jag märker är att ”texten” börjar röra på sig, den snurrar runt och börjar brytas upp i fraktaler. Tegelstenarna slutar att vara just tegelstenar och blir istället fraktalmönster. Fraktalerna bildar olika geometriska former och börjar ”vika sig” i 3D, det känns som att ju längre in i låten jag kommer, desto intensivare blir mina hallucinationer. När låten är slut så är vad jag ser på väggen som en film av mitt medvetande och liknar inget av den verklighet jag tidigare i nyktert tillstånd uppfattat. De små vita stenarna i det gula teglet börjar röra sig i en egen bana och snurrar runt i cirklar. När de börjar röra sig känner jag det i hela kroppen, det känns som att de har brutit sig lös från den kantiga och strukturerade hallucination jag tidigare haft och att de nu börjar röra sig helt fritt. Jag tänker något i stil med ”Wow, nu spårar det verkligen när hallucinationerna börjar röra sig fritt och inte bara efter något mönster”. Jag blir nästan till tårar då jag tänker att vad jag ser är någon form av förbjuden frukt och att detta inte egentligen var menat att se. Jag tänker att detta är det finaste man någonsin kan se med ögonen: en projicering av ditt eget medvetande. Jag går in igen helt uppfylld av vad jag nyss har sett, helt ovetande om att denna tripp inte var över på långa vägar.

Peak nummer 2, The second wind: Detta är delen som har gett störst intryck på mig, men samtidigt den som är svårast att förklara. När jag skriver detta känns det nästan som att jag ger trippen orätt, eftersom att jag förklarar så dåligt.

När jag kommer in igen går jag direkt in på toaletten och tittar på mig själv i spegeln. På toaletten har jag två speglar som sitter mitt emot varandra på väggarna, jag kan alltså se rummet upprepas ”oändligt” genom att stå mellan speglarna och titta in i en av dem. När jag har stått ett tag och tittar på mig själv ser jag hur min blå hoodie plötsligt skiftar färg och får en röd nyans. Samtidigt ser jag hur min vita T-shirt börjar brytas upp i fraktaler och bilda mönster. Till slut ser hela min torso ut som något som liknar modellera och allt eftersom börjar ”leran” bilda mönster och röra på sig. Plötsligt blir den full av mönster och jag kan se fraktalerna bilda geometriska modeller i 3D i min torso. Jag slås plötsligt av tanken att jag faktiskt ser mitt ”inre” projicerat utanpå mitt yttre och tänker att detta måste vara den ultimata synen: att se sitt inre på sitt yttre.

Jag tittar mig själv i ögonen, med pupiller stora som tefat. Jag tycker det ser ut som att jag har ”visa ögon” och märker samtidigt hur väck jag faktiskt är, faktumet är att jag trippar loss. I mitt ”visa” tillstånd drar jag slutsatsen att jag som människa håller på att övergå till någon ”gudaliknande” gestalt och stadium. Jag har ju fått uppenbarelsen skrivet på tegelväggen och nu håller jag på att övergå till ”nästa stadium”.
Jag tittar på mig själv i spegeln igen och sträcker ut mina händer med handflatorna uppåt och tänker mig att hjärnan för tillfället måste vara inne i riktigt djupa och abstrakta tankar. Samtidigt ser jag återigen min kropp skifta form och färg, det känns som att jag är nere i en riktigt djup trans. Spegeln jag tittar på mig själv i är egentligen ett skåp så det är två speglar med varsin metallram, detta gör att i mitten där speglarna möts ser jag bara metall istället för mitten av min kropp och ansikte. Jag korsar mina ögon en aning så att jag ser denna ”metallstrimma” dubbelt och så att ”strimmorna” skjuts åt varsin sida. I mitten ser jag nu någon from av oändligt djup fyllt med 3D fraktaler som upprepas oändligt långt in i djupet. Jag tänker att min ”transformation” till något omänskligt är fulländad då jag inte längre ser mig själv i spegeln längre. Det jag ser är istället armar och torso fyllda med fraktaler i olika färger som rör sig och bildar olika geometriska mönster och en lodrät strimma i mitten som består av fraktaler i ett oändligt djup. Jag lutar huvudet lite åt sidan och ser plötsligt hur perspektivet på fraktalerna i djupet också flyttar sig. Plötsligt fylls min kropp av lycka för att jag faktiskt ser allt detta på ”riktigt”. Hade det inte varit på riktigt hade perspektivet på fraktalerna inte flyttat sig och jag hade inte sett dem ”från sidan”, resonerar jag. När jag tänker detta känner jag även hur det ”drar” och ”strålar” i olika delar i kroppen. Plötsligt förstår jag hur nära synen och medvetandet egentligen är knutna till varandra, men att jag inte kunnat förstå och se detta utan LSD. Jag får samtidigt en insikt om just uttrycket ”rummet” och hur jag befinner mig inne i det. Här är en illustration jag gjorde i Paint för att försöka förklara hur jag nu ser rummet och hur jag kan se mig själv flyttas runt relativt till de röda axlarna på bilden. Jag ser inte de röda strecken men jag ser och känner hur allting befinner sig i relation till dem och origo, som är i mitten av rummet. Jag hoppas att illustrationen underlättar lite i förklaringen. https://imgur.com/a/enddU

Jag går ut från toaletten igen och ställer mig och tittar på min arm, armen börjar plötsligt brytas upp i fraktaler och jag kan känna hur det strålar i armen. Efter ett tag bildar fraktalerna en ny arm men som är röd och gul istället för vanlig hudfärg och jag känner mig som Adam Jensen i Deus Ex serien med min arm som inte är mänsklig, utan ”gjord” av mitt medvetande. Jag tänker på just uttrycket ”deus ex machina” (gud ur maskinen) och kommer till insikten att jag faktiskt är deus ex machina, eftersom det är jag som ”styr” inne i mitt huvud och att allting runt om mig bara är vad mitt medvetande uppfattar. Jag är alltså gud i mitt eget medvetande och denna transformation av min kropp är det sista stadiet innan jag är helt ”upplyst”. Jag kan på något oförklarligt sätt känna min nya arm inne i mitt huvud och jag testar att ”styra” den med bara tanken. Utan problem ser och känner jag hur min nya arm lyder tanken och jag kan flytta den som jag vill utan att själv spänna några muskler. Jag tittar på min andra hand och ser mina fingrar deformera sig och börja röra sig i cirklar likt de vita prickarna i tegelväggen. Jag kan även känna hur någonting händer i handen och något som ser ut som ögon börjar framträda i fingrarnas leder. Jag tittar mig omkring i rummet och ser ögon lite över allt, färger, fraktaler och att rummet börjar deformeras. Jag tittar på min hand igen och ser hur den än en gång börjar deformeras till fraktaler, men istället för att skapa den ”rödgula handen” så ser jag bara fraktaler som börjar ”vika sig” i 3D. De känns som att min kropp fysiskt börjar brytas ner för att bli mitt medvetande och sen vikas ihop för att bli ”inget”.

Plötsligt blir jag rädd, väldigt rädd. Jag blir rädd för att jag med mina nyfunna ”krafter”, som jag kan ändra ”verkligheten” med, ska skapa min egna värld inne i mitt huvud där jag sedan kommer leva i mitt ”upplysta tillstånd”. Jag blir rädd att jag kommer leva i denna värld jag som gud har skapat, i flykt från ”verkligheten” eftersom att jag nu kan ”styra” vad jag ser. Jag vågar inte gå djupare i detta stadium och utforska vad mer jag kan se, eftersom jag är rädd för vad de tilltänkta konsekvenserna skulle bli.
Citera
2017-02-13, 00:51
  #3
Medlem
Speljavulens avatar
Jag tänker att jag måste avleda min uppmärksamhet från dessa syner på något sätt, så jag sätter mig och tittar på Harold & Kumar Go To White Castle på datorn. Tyvärr lyckas jag inte avleda min uppmärksamhet utan så fort jag sitter still med huvudet så börjar min omgivning förvandlas till min ”egna värld”. Det slutar med att jag sitter vid datorn och konstant vrider på mitt huvud för att inte sätta fokus på något som sen kan förvandlas till fraktaler, det fungerar sådär. Jag överväger att gå och lägga mig, men känner mig inte trött alls och tänker även på vad som kommer hända inne i mitt huvud när jag sover. Jag blir rädd för att gå och lägga mig, då om det jag sett har hänt när jag har varit vaken, vad kommer jag då ”se” när jag sluter ögonen och somnar? Jag är på så sätt ”fast” i att vara vaken och vänta ut ruset, så jag bestämmer mig för att besöka N för att få ett miljöombyte. När N öppnar dörren förklarar jag hur jag ”ser allting”, hur jag nu vet vad som menas med ”att se” och att jag är gud. Vi kallpratar en stund innan jag bestämmer mig för att gå tillbaka till mitt rum igen.

Afterglowen: Jag kommer in på mitt rum igen och känner mig en aning lugnare än tidigare. Alla fraktaler och färger syns inte lika tydligt nu men jag kan fortfarande ana dem. Jag tittar på Mitt tangentbord (svart med röd bakgrundsbelysning) och jag ser tangenterna snurra likt spiraler och istället för rött ljus ser jag rött, grönt och blått ljus. Jag bestämmer mig för att lyssna på musik och rita lite, så jag tar fram en stiftpenna och pappersblock. Istället för att se den silvergrå blyertsen på pappret ser det istället ut som att jag skrapar bort den vita ytan på pappret och att olika färger framträder under. Jag låter pennan glida över pappret som den vill och bestämmer mig sedan vad konturerna jag gjort ska bli, allt i nyanser av rosa, blått och grönt. Jag känner mig lycklig och finner stor njutning i att sitta i min datorstol med Jimi Hendrix i öronen och låta pennan flyta runt på pappret och skapa ett motiv taget rakt av ur fantasin. När klockan är runt 5 på morgonen bestämmer jag mig till slut för att lägga mig, det är ganska svårt att somna men efter ett tag sover jag som en stock.

Dagen efter: Jag vaknar någon gång på eftermiddagen dagen efter och känner något sorts lugn i hela kroppen jag aldrig har känt förut. Jag har personligen ingen religiös övertygelse men trots detta känns det inte konstigt alls att säga att jag är gud, även om jag inte tror på någon eller något i vanliga fall. Jag antar att det har att göra med att jag faktiskt har sett det hela med egna ögon och att jag inte tror på något så länge jag inte sett det själv, vilket jag nu har gjort.

Utvärdering: Detta var alltså min första LSD-tripp och en av de mest fantastiska upplevelser jag upplevt, i alla fall i skrivande stund. Innan trippen hade jag aldrig kunnat förvänta mig hur LSD skulle vara och hur stark drog LSD faktiskt är. Trippen får 10/10 och LSD är något jag definitivt vill och antagligen kommer ta flera gånger till i framtiden. Jag kommer då förhoppningsvis gå ännu djupare i mitt egna medvetande än vad jag gjort i denna tripp och kanske till slut uppnå stadiet då jag är gud i min helt egna värld.
Citera
2017-02-13, 01:23
  #4
Medlem
grattis. din upplevelse kommer hjälpa förändra världen
Citera

Stöd Flashback

Flashback finansieras genom donationer från våra medlemmar och besökare. Det är med hjälp av dig vi kan fortsätta erbjuda en fri samhällsdebatt. Tack för ditt stöd!

Stöd Flashback