Rätten att hata sina föräldrar

De är mina föräldrar som är den ursprungliga anledningen till att jag existerar.

När man ser livet, så är det mer eller mindre konstant lidande pga olika saker. Visst man får andrum ibland men den större delen av detta är endå ett helvete.

Visst finns det folk som har det värre, men det gör det alltid så det argumentet sprack redan innan jag tänkte det och det är något min mor har tutat i mig.

Om livet en gång någon gång (nu pratar jag om hoppet) skulle bli bättre/bra/"som det ska vara". Så är det inte heller något att ha, då jag är dömd att dö, antingen fort. eller en plågsam sakta död.

Det är ditt eget fel att ditt liv är ett helvete (och mitt liv är bra, som någon bitter fb rasist skulle kunna häva ur sig)

Man skulle kunna tycka det om man var en idiot. Men så är inte fallet. Felet är livet. Sedan den dagen jag föddes har jag sakta men säkert börjat ruttna bort till (gud vet vad), livet går inte att ändra. Det är logiskt, för hur sjukt vore det inte om det inte var så?

Är det inte så att jag är helt ensam (dvs mitt liv är det enda och ni andra är bara mina sinnessjuka röster jag hör ibland som oftast/alltid är extremt destruktiva.
Så inse att ni också är doomed. Det spelar ingen roll vad du bygger upp, du ruttnar långsamt mot din död endå.

Discuss, you evil voices in my insane brain.

Eller ni lyckligt lottade på sociala medier, eller någon människa.

Ja man kan ju säga att så fort man föds så börjar ens vandring mot döden. Objektivt sett så är livet meningslöst, sen kan man ju fylla det med saker som gör att det får mening för en själv, det måste man göra annars klarar man inte att överleva. Oavsett om den meningen är att filosofera om att livet inte har nån mening.

Du kanske blir Gud.

Beror på hur man definierar gud och villka befogenheter han har

Meningen med livet är ju att leva. Väljer man att lyssna på den destruktiva rösten (som vi alla har) lär ju erfarenheten av livet vara negativt.
Efter döden kommer ett nytt liv där Du plockar upp nya erfarenheter.

Det är nog en fråga du framförallt skall ställa dig själv.

Ja eller så kan du sluta skriva efterblivna saker.

Du tycks vara lika snarstucken (thin skinned) som Donald Trump.

Eller så är toleransen mot efterblivna saker inte så hög som du tror..
Vad hade du väntat dig för svar?

Något rörig och oklar trådstart men halvfärdiga meningar och förvillande interpunktion. För att förtydliga så menar du att oavsett liv så ska ditt liv ta slut. Vilket liv du lever är således egalt eftersom det ändå ska ta slut. Någonstans i detta försöker jag få in rubriken på din tråd, den enda vinkeln jag hittar är att hur meningslöst det än är finns en rättighet/skyldighet/poäng i att kunna/få/vilja hata dina föräldrar som fött dig in i denna meningslöshet. Trots att du redan etablerat att även denna övning är meningslös.

Hur menar du egentligen?

Och vad skall diskuteras? Varför är detta filosofi?

meningslösheten är en del av livet. Oavsett på villket sätt du finner mening, så kommer allt du jobbat för gå förlorat en dag innom en snar framtid. Njutningen i livet väger inte upp helvetet och hela livet är oavsett vad du gör en förlustaffär.