Är vi svenskar oartiga eller är det bara något vi själva tror?

Håller med till fullo.

Är inte utomlands supermycket, men 1-2ggr per år och känner av samma sak vartän jag än kommer, om det så är Edinburgh, Bologna eller Toronto.

Jämfört med hemma verkar folk bara så jäkla allmänt avslappnade, och nu senast i Toronto blev det så galet tydligt att man bara fick ett stort löjligt leende på läpparna. Folk gick verkligen klädda PRECIS hur laid-back som helst, men så fort nån gick i vägen för en eller dylikt fick man direkt en trevlig och artig ursäkt oavsett hur "slafsigt" klädd personen var. Folk har samtidigt pli på sina ungar, osv osv.

Min fru jobbar i en prylbutik där en kollega nyligen berättade om en kvinna vars barn välte ner nåt i golvet varpå det gick sönder. Istället för att be om ursäkt säger kvinnan: "Är det normalt att de går sönder så här lätt?" Jag vet inte, känns inte som det hade hänt något annansstans än här.

Jag hävdar att vår trendängslighet och vår besatthet av att ha det senaste går ut över sånt som verkligen gagnar vår omgivning, dvs artighet/hövlighet/hänsyn. Det är så sjukt bakvänt hur vi fokuserar på fel saker. Vi lägger sån energi på att imponera på främlingar med att vara så "rätt" ner till minsta lilla modedetalj, att när vi sen lämnar vår kundvagn på tvären i gången eller vårt barn har ner nåt i en butik, så har vi ingen ork kvar att be om ursäkt.

Imho
Generellt sett och jämfört med andra länder, tycker jag
att Svenskar saknar uppfostran.

Det kanske beror på att det inte finns några konsekvenser för dåligt beteende här. Ett exempel; man kan cykla på perrongen på Stockholms Södra, bland folk, och ingen kommer att säga ett ord.
Försök med samma sak i Paris- om du vågar. Men det gör du inte. För du blir utskälld och tillrättavisad.

Jag tror att det är för att vi lever i världens mest individualistiska land, där allt är relativt och en diskussionsfråga, och då även beteendet. Jag tror att individualismen har blivit dragen till sin spets, varför solidariteten med andra har försvunnit.

Allra sämst tycker jag om hippie-generationen, för det var en sån övervintrad 47-54-plussare som cyklade på perrongen och blängde som ett fån.
Eller den arrogante 50+ som trängde sig på och förbi en på flygbussen utan att ursäkta sig.
Han var inte ens särskilt dragen, bara asig i största allmänhet.

Jag kan här tillägga, att Sverige knappast bör beskrivas som särskilt individualistiskt. Tvärtom är det socialistiskt/kulturmarxistiskt. Svenskarna anser ju, att Sverige ska agera socialkontor at halva världen, och att det är "var skyldighet" att ta hit och nära sa manga icke-européer som möjligt. Riktiga individualister har inte den inställningen.

Det där håller jag inte med om. Snarare att Sverige försöker tvätta sitt dåliga samvete över den rätt massiva vapenexporten till krigande länder, som gör att Sv. försöker tvätta anseendet genom att ta emot flyktingar mm.

Att tongångarna i Sverige är total individualism (jmf med den kollektivism som råder i t ex Mellanöstern) och sekularisering (jmf med alternativet) är ingen diskussionsfrågorna egentligen, utan hårda fakta, oavsett vad gemene man kan tycka för sig själv i sin ensamhet; marxistiskt har det aldrig varit (se på vår standard) och kollektiva tankegångar är borta sen länge, på vinst och förlust. (På förlust eftersom utvecklingen inte direkt bidrar till sammanhållning)

Oftast får man höra från utlandssvenskar att vi svenskar är oartiga och socialt inkompetenta. Jag själv som är halvsvensk och uppväxt i Sverige skulle vilja påstå att svenskarnas blyghet och försiktighet är ett tecken på social kompetens och artighet än tex amerikaners "vänlighet" som tyvärr överskattas en hel del i svenskarnas ögon.

Någon mer än jag som håller med om att det är en myt om svenskar.

Tycker faktiskt att många svenskar är artiga och genuina på ytan. Dock är man inte så speciellt social eller joval av sig på djupet.

Lite som amerikaner