Det stora liknar det lilla

Ja. Men det bör kommas ihåg att hastighet i grund och botten är en fysikalisk storhet beskriven med matematik. Relationen mellan matematik, modell och verklighet kan diskuteras.

En tolkning är såhär: Egentligen vet vi ingenting mer än precis när vi mäter. I den meningen kan man tänka sig att elektronen "blinkar till" och visar sig precis där och då vi mäter. Position är dock som sagt inte något väldefinierat. Det bästa sättet att se på det är nog att precis när vi mäter är elektronen ungefär på en plats och lite senare är elektronen ungefär på någon annan plats. Allt därimellan fyller vi i bara för att det ska verka mer verkligt, så som vi försöker bilda oss abstraktioner av världen. Glöm inte bort att abstraktionen, modellen, avbilden av naturen inte är identiskt lika med naturen.

En del i positionsproblematiken är våg-partikeldualiteten. Det vill säga att saker på kvantnivå kan uppträda både som vågor och som partiklar. Man kan tänka sig att en partikel egentligen kan beskrivas som en våg. Ungefär i en sådan här form: https://canadaconnects.ca/quantumphysics/10068/. Partikeln har alltså en slags utbredning i någon mening. Eftersom det inte är trivialt att definiera exakt var en våg är, är det heller inte trivialt att definiera exakt var partikeln är i förhållande till vågen. Det är inte heller lätt att alltid tala om partiklar som antingen vågor eller som partiklar, utan de kan i någon mening betraktas som båda två samtidigt. Sannolikhetsmässigt är det mer eller mindre sannolikt att partikeln är på en viss plats, men det går inte att veta var innan mätning.

Ett stort mysterium är att bena ut varför den kvantmekaniska uppfattningen av världen som våra modeller ger oss är så konstig jämfört med hur vi upplever världen i makroskopisk skala.

Fler exempel .. du vill ha fler exempel .. saknar du fantasi eller trollar du bara? Ska vi knuffa dig upp på den kognitiva stegen? Framförallt din fråga:


Det här är ett filosofi forum och här måste du göra lite arbete själv. Ge mig ett förslag -- ja det finns många välvilliga om försökt hjälpa dig i tråden -- men jag vill höra din röst.

Om du förser mig med vin kan jag ge dig hundratals exempel, mer fantasifulla än ditt, men du ger oss ett primitivt, fattigt, fantasilöst exempel.

Ansträng dig lite.

Hare bra
Pro.

... och bara för att jag vill vara lite pedantisk, och har druckit vin (gott rött för övrigt) så finns det flera begrepp för att beskriva detta fenomen.

Det mest vanliga är "isomorfi". Ett mycket mer kontroversiellt begrepp är "syndiffeonesis" med en vidare betydelse. Bägge är legitima.

Pro.

Morfier är rätt strikta matemamatiska begrepp. Kan nog vara svårt att bilda sig en uppfattning om vad som menas om man inte kan matematiken och har läst abstrakt algebra eller liknande. Hofstaedter skriver i Gödel, Escher, Bach: an Eternal Golden Braid:
Han avslutar med att säga att detta är härlett ur en mer precis notation inom matematiken.

Vad är syndiffeonesis för något? Aldrig hört ordet förut. Låter som något synfel.