Dagens teknik ger satelliter med 20% av ljusets hastighet. Vi kan nå stjärna på 20 år

Inte troligt. Vi är tvärtemot vad TS påstår inte i närheten av att ha teknik för något sådant här. De som ligger bakom det där projektet är drömmare.

Stämmer bra, mycket på grund av att ingen tagit den riktigt på allvar än. Har svårt att se några större utvecklingar alls inom rymdfart under min livstid tyvärr. Möjligen att vi har några hundra personer på Mars innan jag tar ned skylten. Ändå bör jag ha 50 bra år kvar tycker jag. Förutsatt att ingen hittar ungdomens källa förstås.

Det här ger dock en gnutta hopp att få se en annan stjärna på nära håll. Vi kan nog komma överens om att det knappast finns något annat hopp för det just nu i alla fall

Vid 20% av ljusets hastighet är tidsdilatationen försumbar. Du måste upp emot 90% innan du når märkbara effekter. Kika här:

https://sv.wikipedia.org/wiki/Tidsdi...dilatation.svg

Uppfattningen jag har är snarare att detta är problematiskt ut ett resursperspektiv snarare än att teknologin inte finns där.

Carl Sagan berättade ju trots allt redan i Cosmos på 80-talet om bra mycket mer ambitiösa projekt än vad TS beskriver som var teknologiskt möjliga redan då.

https://youtu.be/abp3q7aYOss?t=28m27s (~min 28-34).

'Projekt Orion' som Sagan talar om är något långsammare än farkosten TS beskriver, men det var ju också nästan 40 år sedan. Är det verkligen så drömmande som du tror...?

Sedan vet jag inte om en satellit just skulle kunna nå upp till sådana hastigheter, men att teknologin existerar för en farkost att färdas till de närmsta stjärnorna tror jag nog stämmer i varje fall.

Att bygga tillräckligt starka lasrar är möjligen bara ett resursproblem, men själva rymdfarkosten är väldigt hypotetisk. solseglet måste vara extremt tunt för att hålla nere massan, elektroniken skall hålla i en väldigt aggressiv strålningsmiljö i decennier och det jag ännu inte förstått är hur man ens tänkt sig att så små farkoster skall kunna skicka någon signal tillbaka till jorden.
Även Sagan var en drömmare. Man kan ta raketekvationen och räkna på vilken hastighet man kan komma upp i med olika tekniker, men själva rymdskeppet som skall vara i drift under så lång tid, och i Sagans fall t o m kunna rymma människor, nej, det är vi inte i närheten av att klara. Mars är på gränsen till vad vi klarar av, så länge vi har tur och solen inte får något utbrott under resan, för då kommer besättningen inte må bra efteråt. Det är svårt att ersätta det strålningsskydd vi får av atmosfär och magnetfält här på jorden i ett rymdskepp.
Så vitt vi vet är tekniken i princip möjlig, vi har den bara inte idag. Du får verka för global avrustning så kan vi använda de pengarna, då kanske det löser sig under din livstid så du i alla fall hinner se mikroskeppen skickas iväg.

Breakthrough Initiative säger faktiskt själva att de förutsätter att den tekniska utvecklingen fortsätter att tiodubblas några gånger om igen. Och att en tandfé uppfinner ett lasersegel som inte förångas av drivstrålen. De är ärliga och realistiska, vilket är imponerande i sammanhanget som brukar domineras av ren fiktion.

Ja, åtminstone om man lever detta sekel ut och nästa in. Så slarva inte med cykelhjälmen.

Inget problem med elektroniken, Juno nu vid Jupiter utsätts för mycket värre strålning än en tripp till Proxima (100 miljoner tandröntgen, hörde jag någon på projektet jämföra det med, EFTER att den utrustats med ett kassaskåp av titan). Satelliters elektronik funkar ännu ett halvsekel, det där är ett problem som man redan vet hur att hantera.

Och det krävs förvånansvärt lite energi för att skicka tillbaka data. Det är inget man behöver oroa sig för. Jag tänkte mig först att laserstrålen från Jorden skulle användas som kraftkälla, men det räcker tydligen gott och väl med deras tilltänkta mycket lilla radioisotopbatteri eller en liten solcell och Proximas egen strålning. Det är sånt man nästan kan köpa på Teknikmagasinet redan idag.

Poängen här är att "raketmotorn" och all dess energi sitter kvar hemma på jordklotet, så raketekvationen, som antar att man tar med sig allt bränsle, är inte tillämpbar. Det är därför detta ligger inom möjligheternas gränser. Solen skickar hela tiden iväg en hel del massa interstellärt. Vi behöver bara kombinera några av de protonerna på ett väldigt klyftigt sätt, och vips får vi ett vykort tillbaka från Proxima. (Det kommer att se ut som Månen runt solen när du tittar upp idag och vara sisådär jätteintressant för allmänheten, men ändå!)