"Fan mannen, jag svär!"

P3 har jag knappt lyssnat på sedan Hassan sändes. Här är det P1 och P2, men även de har blivit infekterade. Istället får man hitta godbitarna själv på YouTube, Spotify och diverse nätradio.

Tack för delgivning, men vilken fruktansvärd "musik" eller förströelse. Verkar finnas krafter som vill att våra förorter ska bli som USAs utstötta områden. Som vanligt är det lurigt när hjulen har börjat att rulla. Tar vi hit en massa folk från vitt skilda kulturer så kommer nya konsumtionsvanor att skapas. Och musikbranschen är snabb att hänga på. Detta är kapitalismens hårda principer. Det säljer. Barnen kan gå på privatskola, ny dyr bil, nytt kök osv.

Tråkigt hur det sprider sig. Även vanliga medelklassungar med dålig kompass kommer att försöka göra revolt och det blir tufft att lyssna på smörjan. Sedan kommer några få musikgrupper att lyckas och vi får se dem i TV-soffan osv. Sedan kommer de tillbaka igen, med "minns ni hitsen från 2010-talet". Tänk er Stjärnorna på slottet om några år .... Vi lär inte komma undan samtiden.

En skillnad mellan kreol- och pidginspråk är att pidginspråk är väldigt förenklat, medan kreolspråk har en fullt utvecklat ordförråd och grammatik.

Förresten så är det "mannen" som är minst svenskt i "Fan mannen, jag svär!", men det kanske redan nämnts.

Att dom använder sig av ordet svär är väl för att visa att dom menar det. Är ju en del religiösa dårar som bor i vårt land idag och kan inte släppa sin gudstro så dom blandar in det i vårt språk. Som religiösa människor skulle trovärdiga? Dom tror, men vet inte.

Annars något som irriterar mig värre är väl "ärligt talat" eller än värre "fett" som används till det mesta. Är väl 90talistjävlar som startat det ihop med 2000talisterna.

Och vi som ogillade 80talisterna när dom började komma in på våra revir. Nu är väl 80talisterna rätt ok. Men hur det ska gå med 90talisterna det vettefan.

Det betyder inte alls samma sak.


Du har så rätt. Alltså, att lyssna på riktiga Stockholmare med sitt eftertänksamma smackande, förnöjda min och "fina" ord är lika bisarrt.

Men jag förstår att det är mindre irriterande.

I svenskan har ju uttrycket att svära vid någonting en ganska gammeldags och högtidlig klang. Typ äldre sagor eller noveller, "Jag svär att återkomma och hämnas". Innan nysvenskan etablerades var det ingen som pratade sådär längre. Det som är intressant med det nya användandet bland invandrare är att det trots allt verkar ha en viss betydelse vad man svär vid.

Jag råkade höra en konversation på tunnelbanan mellan två invandrarkillar. Den ena hade tydligen varit vittne i en rättegång nyligen. Varpå han blivit ombedd att lova på heder och samvete att bara säga sanningen. Det där med heder hade tydligen bekymrat honom, han hade då frågat rätten om det här betydde samma sak som att svära på sin heder och samvete. Vilket rätten hållt med om var en rättvis jämförelse.

Men där gick gränsen för vad han kunde gå med på. Att svära på sin mammas död var en sak. Man kunde t om svära på sin kuk om det behövdes. Men heder ska man tydligen bara ge fan i. Svenskarna var tydligen helt galna om de tror man kan be någon svära på sin heder. Det är ju någons heder. Den svär man inte bort bara sådär.

Jag tycker det var intressant att höra resonemanget. Att vissa då tror att man framstår mer eller mindre trovärdig beroende på vilken pryl man svär på/vid. Och att heder är ett begrepp som är för allvarligt för att svära på. Men det är okej att svära på sin mamma.

Effektivt sätt att ragga utan att det blir för uppenbar. Man gör sig familjär och skapar en rapport vilket i sin tur gör folk avslappnade och sårbara med tiden. Genom att "avsexualisera" det får man ett större spelrum för att förföra. Ungefär så, det är inte så märkligt.

Man kan tydligen inte göra någonting utan att det är arabiskt enligt flashback. Inte ens svära en ed på ett vardagligt, modernt sätt om triviala saker som att ha träffat en snygg tjej kvällen innan som ville träffa en igen. Tycker det låter bättre än "på riktigt, på riktigt!" eller "jag menar det!" eller "jag lovar, helt ärligt!".

Ett mycket bra och klipskt inlägg, ironin är nästan lite subtil, ett otränat öga skulle kunna tro att du var allvarlig.

Rent nonsens och ganska typiskt för personer som inte har åldern inne att veta hur ungdomsspråk utvecklats under de senaste fem årtiondena.

»Jag svär...« var mycket vanlig vardagssvenska både bland ungdomar och unga vuxna på 60- och 70-talet. Det är löjligt att läsa hur oinitierade och självutnämnda experter menar att det antingen skulle vara invandrarslag eller gammaldags högtidligt språkbruk. Så är det alltså inte.

Ja, det finns med i mellansnacket på Välkommen till förorten 1994.

Vänta vänta vänta lite här nu... Skulle det alltså vara något nytt att "jag svär" är synonymt med "jag lovar"?

Under vilken sten har ni legat de senaste 500 åren?

När började "mannen" användas då? är det också något nytt ord/ uttryck?

"Jag svär på heder och samvete."
"Jag svär på att jag såg..."

Två meningar jag har hört ett par gånger av pursvenskar och även har använt mig av själv några gånger.

Jag förstår inte att folk aldrig har hört detta förut. Det används dock mycket sparsamt av svenskar då svenskar av min egen erfarenhet sällan är så överdramatiska i sitt språkbruk.

"Jag svär bror, jag ska cutta han!"
(Skriver i talspråk då det är vad dom säger, dom där blattarna ni vet)