Vinnaren i pepparkakshustävlingen!
  • 1
  • 2
2017-01-20, 15:49
  #1
Medlem
Tjabba,

Som rubriken lyder så har jag kommit till insikt att det är dags att lägga ner användandet/missbrukandet utav Oxy.

För att göra en lång historia kort, så har jag nyttjat det sedan fem år tillbaka, började med att jag fick det uskrivet som smärlindring men har sedan dryga två år tillbaka missbrukat det dagligen. Det har handlat om doser uppemot 160-240 mg/dagen.

Idag är jag nollad när det kommer till Oxyn, nollad när det kommer till andra droger också iförsig.

Problemet för mig har aldrig varit att lägga av, utan för som för många andra, är det stora problemet att inte börja igen. Jag mår som döden när jag inte har något i kroppen, psykiskt så är jag så djupt ner i träsket som man kan komma. Går runt som en zombie dag in dag ut och finner ingen som helst glädje eller lust över något i livet, oavsett vad så är allt lika trist och grått. Kanske kan jämföras vid en färblindhet, jag ser längre inte några färger, hela min vardag är grå å monoton. Allt går på samma trista frekvens.

Jag vet att det tar sin tid för kroppen att återhämta sig, jag vet att jag kommer må bättre i framtiden ifall jag håller mig ifrån Oxyn. Men vad fan gör man fram tills att man mår bättre? Jag menar hur står man ut? Psyket trycker ner mig mer å mer för varje dag som går. Jag bygger upp nya problem i huvudet hela tiden, minsta lilla grej blir en stor jävla belastning.

Jag har en otroligt stöttande fru, en stöttande familj i övrig, en anställning, bostadsrätter, bilar och det mesta man behöver i livet (förmodligen mer än man behöver to m) men finner ingen som helst lust eller glädje.

Jag klippte mitt dagliga brukade för mer än ett år sedan, dock har jag dragits till skiten till och från nu med jämna mellanrum senaste året. Har testat på egen hand med hjälp av träning, nyttig kost, medidation samt sporadiska CA besök dock utan framgång. Lyckas inte hålla upp mer än en månad som max.

Jag har nu sedan hösten bett om proffesionell hjälp, inskriven på Capio Maria bereondemottagning. Där har jag en fast kontakt med en skötersksa/terapuet samt en läkare som backar upp mig rätt så rejält men känner att jag fastnat, känns som om jag står å stampar på samma ruta.

Har en fundering å det är att sticka iväg på behandling minst en månad. Syftet med att sticka iväg är att få en möjlighet att kickstarta processen "att jobba med mig själv", dvs komma underfund med vad som får mig att vilja "rymma", vad det är för jävla hål jag har inom mig som jag försöker täppa till med oxyn.

Kände att jag behövde dela med mig till någon/några andra förutom min närmaste familj.

Nyfiken på ifall folk känner igen sig i det jag skriver och isåfall hur gjorde du/ni för att vända på skiten.

Är min idé med att åka iväg på behandling helt åt skogen eller är det något du/ni rekommenderar?

Skrev ihop detta i ett svep så ha överseende med eventuella stavfel å annat flum

Med vänlig hälsning,

TS
Citera
2017-01-20, 16:54
  #2
Medlem
Hej vännen! Vad roligt att du kommit till insikt att du vill lägga av med Oxycontin. Jag har aldrig varit beroende utav opiater men jag kan ju lugnt säga att du behöver stöd genom denna kampen. Börja med att sätta enkla mål, och undrar nästan inte om du ska söka dig till rehabilitering av något slag? Du vet i alla fall att ditt liv inte kan fortsätta såhär, du går som levande död och anledningen till att du ser dagen grå är på grund av att all din fokus ligger på tabletterna.

Edit: Ursäkta, jag läste inte hela tråden. Jag undrar varför du inte får den hjälpa du förtjänar att få
Citera
2017-01-24, 14:10
  #3
Medlem
Citat:
Ursprungligen postat av Oldschool-jag
Hej vännen! Vad roligt att du kommit till insikt att du vill lägga av med Oxycontin. Jag har aldrig varit beroende utav opiater men jag kan ju lugnt säga att du behöver stöd genom denna kampen. Börja med att sätta enkla mål, och undrar nästan inte om du ska söka dig till rehabilitering av något slag? Du vet i alla fall att ditt liv inte kan fortsätta såhär, du går som levande död och anledningen till att du ser dagen grå är på grund av att all din fokus ligger på tabletterna.

Edit: Ursäkta, jag läste inte hela tråden. Jag undrar varför du inte får den hjälpa du förtjänar att få

Saken är den att jag känner inget sug, alltså mitt fokus ligger inte på att fixa Oxy eller ordna ett rus. Jag är bara som en zombie som inte känner glädje över något i livet, gamla intressen lockar inte, vänner lockar inte, alltså absolut ingenting. Känner bara att jag vill vara för mig själv hela jävla tiden å sova typ.

Just nu jobbar jag på att arbetsgivaren ska hjälpa till att finansiera en vända på behandlingshemmet men det går jääääävligt trögt. Samtidigt vet jag inte heller ifall det är rätt att dra iväg till ett behandlingshem just nu.

Jag startade denna tråd för att jag känner mig helt lost/vilsen, det enda jag vet är att jag slutat men vet inte hur jag ska gå vidare i själva "nykterheten". Ifall jag fortsätter må såhär så känns det som att ett återfall inte är långt bort. Inte för själva ruset mer för att få ett jävla avbrott från alla negativa tankar å all jävla ångest.

Någon som har några tips/råd eller kanske to m befunnit sig i min sits?
Citera
2017-01-24, 15:33
  #4
Medlem
Citat:
Ursprungligen postat av 2016-10-07
Saken är den att jag känner inget sug, alltså mitt fokus ligger inte på att fixa Oxy eller ordna ett rus. Jag är bara som en zombie som inte känner glädje över något i livet, gamla intressen lockar inte, vänner lockar inte, alltså absolut ingenting. Känner bara att jag vill vara för mig själv hela jävla tiden å sova typ.

Just nu jobbar jag på att arbetsgivaren ska hjälpa till att finansiera en vända på behandlingshemmet men det går jääääävligt trögt. Samtidigt vet jag inte heller ifall det är rätt att dra iväg till ett behandlingshem just nu.

Jag startade denna tråd för att jag känner mig helt lost/vilsen, det enda jag vet är att jag slutat men vet inte hur jag ska gå vidare i själva "nykterheten". Ifall jag fortsätter må såhär så känns det som att ett återfall inte är långt bort. Inte för själva ruset mer för att få ett jävla avbrott från alla negativa tankar å all jävla ångest.

Någon som har några tips/råd eller kanske to m befunnit sig i min sits?

Förstår dig till fullo! Den perioden jag missbrukade så gick jag ner 20 kilo och sov hela dagarna, ingenting var någonsin roligt och jag var levande död. Jag fick en vändning i livet och nu mår jag superbra.

Du behöver stöd min vän, du har rätt till stöd så att du kan komma tillbaka på banan igen. Ditt mindset och hur du mår beror till största delen av drogerna du missbrukat.
Citera
2017-01-24, 15:51
  #5
Medlem
Citat:
Ursprungligen postat av Oldschool-jag
Förstår dig till fullo! Den perioden jag missbrukade så gick jag ner 20 kilo och sov hela dagarna, ingenting var någonsin roligt och jag var levande död. Jag fick en vändning i livet och nu mår jag superbra.

Du behöver stöd min vän, du har rätt till stöd så att du kan komma tillbaka på banan igen. Ditt mindset och hur du mår beror till största delen av drogerna du missbrukat.

Att jag mår som jag gör just nu är pga missbruket är det enda jag är 100 % idag.

Det här med stöd förstår jag, därför jag bett beroendevården om hjälp. Men har fastnat, kommer inte vidare, det enda jag får höra från min sköterska å läkare är att försöka återgå till ett så normalt liv som jag kan, dvs tillbaka till jobb osv.

MEN hur ska man gå tillbaka till ett normalt liv när jag knappt sover mer än 3 timmar i sträck, inte vill äta, inte vill ha sex, inte vill umgås med någon, hur ska jag förmå mig att gå tillbaka till ett normalt liv när mitt psyke är långt ifrån vad det borde vara.

Känner mig helt vilse, vet inte vilket steg jag ska ta för att kunna komma närmare ett "normalt" mående
Citera
2017-01-24, 16:35
  #6
Medlem
Jag vet precis hur du har det med denna hopplöshet, det är så segt!
Kanske att det är samma sak med dig, som det var med mig, det var toleransökningen som
gjorde att jag mådde så dåligt. Och det kan ju ha pågått i många år, utan att man var vetat om
det. Och mitt i alltihop så kommer abstinensen som gör att man dras ner ännu djupare.

Vad som är, och har varit, räddningen för mig är de inlägg som jag har läst här. De har berättat
om vad de har gått igenom, och hur livet nu är.
Vad jag också ser fram emot är den s.k. "smekmånaden", när kroppen har läkt, och man har fått
komma igen till den man verkligen är. Vi har samma måtto både du och jag, "det är bara att
härda ut" även om det för stunden inte finns någon tillstymmelse till ljus i tunneln.
Citera
2017-01-25, 13:13
  #7
Medlem
Citat:
Ursprungligen postat av sabrina56
Jag vet precis hur du har det med denna hopplöshet, det är så segt!
Kanske att det är samma sak med dig, som det var med mig, det var toleransökningen som
gjorde att jag mådde så dåligt. Och det kan ju ha pågått i många år, utan att man var vetat om
det. Och mitt i alltihop så kommer abstinensen som gör att man dras ner ännu djupare.

Vad som är, och har varit, räddningen för mig är de inlägg som jag har läst här. De har berättat
om vad de har gått igenom, och hur livet nu är.
Vad jag också ser fram emot är den s.k. "smekmånaden", när kroppen har läkt, och man har fått
komma igen till den man verkligen är. Vi har samma måtto både du och jag, "det är bara att
härda ut" även om det för stunden inte finns någon tillstymmelse till ljus i tunneln.

Det som känns knas är att ifall jag enbart "härdar ut", dvs håller mig borta från skiten så känns det inte som att jag kommer bli "bra". Det känns som om jag måste få till någon typ av behandling för att kunna komma vidare i rehabiliteringen. Men vad för typ av behandling vet jag inte, der är där jag känner mig lost.

Jag tänker KBT men det känns som om det kommer ta bra med tid innan jag ser framsteg. Därför har jag funderat på att åka iväg till ett behandlingshem en månad kanske, till en början, å köra på intensivt. Vet inte ifall jag tänker fel?
Citera
2017-01-25, 14:51
  #8
Medlem
Många är helt emot det men antidepressivum kan ibland hjälpa, även om det blir en helvetisk
abstinens på det också. Nu blir det nog många protester, men för min del så var detta det
enda alternativet, och det ångrar jag inte.

Nu är det ju svårt att komma ihåg hur man mådde innan tabletterna/drogerna, för man började
av någon anledning, det var inte alltid för att bli hög. Men det borde ha funnits tillfällen då livet
inte var så tokigt?
Tyvärr är det ju som så med benso, och annat, att man kommer till en återvändsgränd. Det går
bara inte längre att fortsätta p.g.a. toleransökning, ekonomin hamnar i botten och kanske även
"otvivelaktigt umgänge". Om man bortser från den första tiden, då det verkligen fungerade, så
närmar man sig den mörka botten så mycket snabbare än vad man skulle kunna tro.

Till slut finns det bara en lösning; att ta sig igenom nedtrappning och abstinens. Att lida, och åter
lida. För någonstans finns det ett ljus i tunneln, även om det känns väldigt långt borta.
Hur dåligt man än mår så finns det bara detta alternativ, det finns inget annat. Det är den krassa
verkligheten: detta är det enda alternativet om man inte väljer att framöver helt hamna utanför
en normal, dräglig tillvaro. I slutänden finns det bara missär och elände; inget annat.

Så hur segt, jävligt, jobbigt och helt hopplöst det än känns nu så är det bara att tag i det.
Jag har själv gått igenom en helvetisk resa, och är fortfarande inte bra, så jag försöker inte att
leka någon helt oförstående amatörpsykolog. Jag har gått igenom alla symtom som finns genom
CT efter väldigt många år.

Så det fanns bara två alternativ, antingen att deka ner mig totalt och bli av med allt, och alla.
Eller ta tag i det hela.
Jag skulle så gärna vilja komma med några vettiga råd, och uppmuntran! Men då det inte finns
något mer alternativ än nedtrappning, och abstinens, så kan jag inte göra det. Gjorde jag det
skulle jag inte vara ärlig.
Jag håller verkligen tummarna för dig, det kommer en dag då allt är över!!!! Hoppas att du fort-
sätter att skriva så att vi får se hur det går för dig!

Edit: På något sätt så klarar kroppen mer än vad man tror, men man måste ta en dag i taget.
Jag bröt från den ena dagen till den andra för exakt 1 år sedan. Omgivningen frågade hela tiden
om jag inte snart skulle bli bra, så jag sade då att jag hade sommaren som mål.
Det blev en väldigt lång sommar, gick inte utanför dörren. Omgivningen fortsatte att tjata, jag
svarade då att till hösten skulle jag bli människa igen.
Hösten gick, samma helvete, samma sak med julhelgen. Jag trodde väl aldrig någonsin att det
skulle ta så lång tid, var väldigt förväntansfull.
Nu är jag i ungefär samma skick som i somras, och dagarna är oerhört långa, och sega.
Men jag tar en dag i taget, står jag ut till kvällen så är jag nöjd. Men visst bryter jag ihop, vill
inte längre leva o.s.v.

Men på något sätt så har det nu gått 1 år. Jag kan bli bra från det ena ögonblicket till det andra,
har läst att det kan göra det. Men jag räknar nog med att få härda ut till sommaren.
Så man får aldrig ge upp hoppet, då går det aldrig. Brukar fundera på allt roligt som jag ska göra
när jag är bra, och det gör att jag härdar ut.
__________________
Senast redigerad av sabrina56 2017-01-25 kl. 15:12.
Citera
2017-01-26, 13:35
  #9
Medlem
Citat:
Ursprungligen postat av sabrina56
Edit: På något sätt så klarar kroppen mer än vad man tror, men man måste ta en dag i taget.
Jag bröt från den ena dagen till den andra för exakt 1 år sedan. Omgivningen frågade hela tiden
om jag inte snart skulle bli bra, så jag sade då att jag hade sommaren som mål.
Det blev en väldigt lång sommar, gick inte utanför dörren. Omgivningen fortsatte att tjata, jag
svarade då att till hösten skulle jag bli människa igen.
Hösten gick, samma helvete, samma sak med julhelgen. Jag trodde väl aldrig någonsin att det
skulle ta så lång tid, var väldigt förväntansfull.
Nu är jag i ungefär samma skick som i somras, och dagarna är oerhört långa, och sega.
Men jag tar en dag i taget, står jag ut till kvällen så är jag nöjd. Men visst bryter jag ihop, vill
inte längre leva o.s.v.

Men på något sätt så har det nu gått 1 år. Jag kan bli bra från det ena ögonblicket till det andra,
har läst att det kan göra det. Men jag räknar nog med att få härda ut till sommaren.
Så man får aldrig ge upp hoppet, då går det aldrig. Brukar fundera på allt roligt som jag ska göra
när jag är bra, och det gör att jag härdar ut.

Men det är just detta som är problemet, jag har insett på något vänster att jag kommer inte må bättre än vad jag gör om jag inte börjar jobba med mig själv. Älltså om jag enbart håller mig borta från oxyn i ett år eller säg tio år, utan att jobba med mig själv, så tror jag att jag kommer må precis likadant som jag gör nu.

Jag tror det finns ett olöst pussel inom mig som måste lösas innan jag blir bättre, jag har ett stort jävla hål inom mih som jag försökt täppa till med förbannade oxyn. Jag börjar få förståelse för att jag i princip måste formatera om mitt inre, jag måste göra en inventering, gå in i djupet av mitt hjärta å pilla på allt som varit jobbig, allt som jag känt å allt som legat inom mig å skräpat i flera år. Jag måste in på djupet, rensa upp, kasta bort en del, diskutera en del, känna en del å förstå allting på djupet för stt kunna lägga det bakom mig å ta nya steg mot välmående. Detta är vad jag tror jag behöver göra för att kunna må bra igen, inte bara sitta å vänta ut tiden.

Blev jävligt flummigt, vet ej om du/ni förstår men försökte förklara hur mina tankar går för tillfället.

Missförstå mig rätt nu snälla Sabrina56, men att sitta å vänta ut något verkar ju inte gett resultat för dig heller? Okej du har varit drogfri kanske men rent känslomässig å måendemässigt verkar det ju inte tagit dig fram så mkt eller har jag fel?
Citera
2017-01-26, 14:35
  #10
Medlem
Såg att du nämnde CA.

Mitt tips är att skaffa en sponsor och att göra dom 12 stegen tillsammans med honom/henne.

Det är stegen som är lösningen, inte att springa på massa möten och spy ur sig (min åsikt).

Lycka till.
Citera
2017-01-26, 14:54
  #11
Medlem
Citat:
Ursprungligen postat av Randomuser123
Såg att du nämnde CA.

Mitt tips är att skaffa en sponsor och att göra dom 12 stegen tillsammans med honom/henne.

Det är stegen som är lösningen, inte att springa på massa möten och spy ur sig (min åsikt).

Lycka till.

Jag har försökt lägga ner till å från sedan nyår förra året, då var jag ganska så på G med CA. Hade en sponsor och hade börjat med stegen men när jag var halvvägs genom steg fyra så la jag ner. Började bli jävligt jobbigt stt gräva i sitt inre. Då flydde jag tillbaka in i dimman, tände på och tände av med jämna mellanrum fram tills för dryga månaden sedan.

Mkt tankar som snurrat i huvet senaste månaden, bl a att åka iväg på behandling en månad, isolera mig, jobba med stegen, kbt m.m köra en "intensiv kurs" så att säga.

Känns som att nyckeln till ett bättre mående, att ta nästa steg ligger i att jobba med det som är jobbigt inom mig, dvs det jag var påväg med i stegarbetet. Känns som om det är då jag behöver härda ut, inte bara härda ut tidsmässigt utan härda ut när jag börjar arbeta med mig själv å känna obehags känslor, det känns som om det liksom då jag ska härda ut å köra vidare.

Som sagt känner mig helt lost, vet inte längre vad som är rätt eller fel. Känner mig så jävla vilse å ensam fastän jag har hur mkt stöd som helst runt omkring mig.
Citera
2017-02-01, 08:24
  #12
Medlem
GaletAnonyms avatar
Varning for langt inlagg, las bara det fetade langs ned om du skiter I bakgrunden.

Att sluta anvanda droger suger, sarskilt opioider. For mindre an 9 manader sedan satt jag tillsammans med min fru(pa ett harbarge) och injicerade $80-200(1-4g typ) heroin per dag... Satt kanske ar inte ar helt sant utan 4-15 timmar per dag stod frugan med koppen och tiggde medans jag sprang runt och begick smabedragerier och stolder som i basta fall loste tillgangen for ett par dagar men i de flesta inte mer an en dos eller tva... Ganska langt nere mao.

Forsokte sluta miljontals ganger, typiska forsok med uppbunkranden med tabletter, sprit, snabbmat osv. i vissa fall och "na, nu skiter vi i det har, imorgon stannar vi helt enkelt inne" i andra... I de flesta fall varade det inte mer an 2h och jag kan bara komma ihag tre ganger under de sista 2-3 aren av missbruk da det gatt sa langt att jag inte ens kunde sitta still nar jag spydde pga. den forbannade fysiska rastlosheten(myrkryp?). Man skulle nog kunna saga att i motsats till dig sa var oftast mitt problem att oht bli ren men kanske kan du anda dra nagon nytta av mina laxor: Under de 7-8 ar jag skjutit heroin/morfin och i vissa fall oxy har jag likt dig haft ett par perioder av renhet som varit lite som din: zombie, livet suger, inget ar roligt, "sjalvmord eller tillbaka pa't?"-installning, dessa perioder varar for mig aldrig langre an en manad, men jag har ocksa haft tva som varit annorlunda...

Den forsta rena perioden sammanfoll med en vad man skulle kunna kalla en livsutmaning, jag ville lamna Sverige och for att det skulle vara mojligt... Och meningsfullt... Behovde jag bli ren! Av en lycklig handelse levererades avgiftningen pa silverfat och kriget hade borjat. Jag fokuserade pa malet, pluggade stenhart och s'o'p som ett svin(...till en borjan, det avtog faktiskt efter ett par veckor och slutade sen helt... Medicin for att klara omstallning??). Ett eventuellt intag av droger betydde, utover det uppenbara, att jag eventuellt inte skulle kunna flytta... Denna period var riktigt fin, ungefar 6 manader efter sista dosen var mitt mal uppfyllt och det tog bara 3 dagar efter det att jag flyttat innan nalen trycktes in i venen igen... Kanske for att det inte langre fanns nagot att kriga for?

En tid efter detta borjade jag ga I tankarna om lakemedelsbaserad behandling. Liksom de flesta andra sa hade jag dock vissa reservartioner. Testa sjalv med subutex flera ganger med horribla resultat och insag tills slut att metadon kanske, alla nackdelar till trots, ar nagot som vore vart att testa. Nar jag lag inne en gang for avgiftning fick jag tills slut tipset om en klinik som bade tog in och dosera dag 1 - sagt och gjort skrev vi in oss. Basta beslutet I mitt liv. Till en borjan, nar du val kommit upp en bit I dos ar det inte ens svart att sluta och nu, 8-9 manader senare ar jag sa javla trott pa skiten att jag tror att det kommer kannas som varldens befrialse att antligen slippa skiten(jag ar pa over 100mg/dag nu och gar ned 2mg/10 dagar sa har ffa en bit kvar aven om jag haller den har takten hela vagen). Detta har alltsa givit mig en ganska lang period av "gratistid" dar jag jobbat med att bygga upp mitt liv och forsoka skapa nya rutiner osv. Jag tror dessutom att nar jag val ar helt fri, om ca 1 ar, sa kommer det bara kannas skont och inte hela den dar PAWS-kanslan du beskriver nu och som jag aven jag sjalv ar sa val bekantad med.

Metadon kommer med stor sannolikhet att tillfalligt losa de problemen du nu kanner och samtidigt ge dig tid att jobba pa det du behover jobba. Priset ar forvisso stort men a andra sidan sa ar ockso fordelen stor och kannar du att denna uppgift ar dig overmaktig sa tycker jag absolut att du borde kolla upp mojligheterna att ga pa metadon I ditt omrade.
.
Citera
  • 1
  • 2

Stöd Flashback

Flashback finansieras genom donationer från våra medlemmar och besökare. Det är med hjälp av dig vi kan fortsätta erbjuda en fri samhällsdebatt. Tack för ditt stöd!

Stöd Flashback