Tjabba,
Som rubriken lyder så har jag kommit till insikt att det är dags att lägga ner användandet/missbrukandet utav Oxy.
För att göra en lång historia kort, så har jag nyttjat det sedan fem år tillbaka, började med att jag fick det uskrivet som smärlindring men har sedan dryga två år tillbaka missbrukat det dagligen. Det har handlat om doser uppemot 160-240 mg/dagen.
Idag är jag nollad när det kommer till Oxyn, nollad när det kommer till andra droger också iförsig.
Problemet för mig har aldrig varit att lägga av, utan för som för många andra, är det stora problemet att inte börja igen. Jag mår som döden när jag inte har något i kroppen, psykiskt så är jag så djupt ner i träsket som man kan komma. Går runt som en zombie dag in dag ut och finner ingen som helst glädje eller lust över något i livet, oavsett vad så är allt lika trist och grått. Kanske kan jämföras vid en färblindhet, jag ser längre inte några färger, hela min vardag är grå å monoton. Allt går på samma trista frekvens.
Jag vet att det tar sin tid för kroppen att återhämta sig, jag vet att jag kommer må bättre i framtiden ifall jag håller mig ifrån Oxyn. Men vad fan gör man fram tills att man mår bättre? Jag menar hur står man ut? Psyket trycker ner mig mer å mer för varje dag som går. Jag bygger upp nya problem i huvudet hela tiden, minsta lilla grej blir en stor jävla belastning.
Jag har en otroligt stöttande fru, en stöttande familj i övrig, en anställning, bostadsrätter, bilar och det mesta man behöver i livet (förmodligen mer än man behöver to m) men finner ingen som helst lust eller glädje.
Jag klippte mitt dagliga brukade för mer än ett år sedan, dock har jag dragits till skiten till och från nu med jämna mellanrum senaste året. Har testat på egen hand med hjälp av träning, nyttig kost, medidation samt sporadiska CA besök dock utan framgång. Lyckas inte hålla upp mer än en månad som max.
Jag har nu sedan hösten bett om proffesionell hjälp, inskriven på Capio Maria bereondemottagning. Där har jag en fast kontakt med en skötersksa/terapuet samt en läkare som backar upp mig rätt så rejält men känner att jag fastnat, känns som om jag står å stampar på samma ruta.
Har en fundering å det är att sticka iväg på behandling minst en månad. Syftet med att sticka iväg är att få en möjlighet att kickstarta processen "att jobba med mig själv", dvs komma underfund med vad som får mig att vilja "rymma", vad det är för jävla hål jag har inom mig som jag försöker täppa till med oxyn.
Kände att jag behövde dela med mig till någon/några andra förutom min närmaste familj.
Nyfiken på ifall folk känner igen sig i det jag skriver och isåfall hur gjorde du/ni för att vända på skiten.
Är min idé med att åka iväg på behandling helt åt skogen eller är det något du/ni rekommenderar?
Skrev ihop detta i ett svep så ha överseende med eventuella stavfel å annat flum
Med vänlig hälsning,
TS
Som rubriken lyder så har jag kommit till insikt att det är dags att lägga ner användandet/missbrukandet utav Oxy.
För att göra en lång historia kort, så har jag nyttjat det sedan fem år tillbaka, började med att jag fick det uskrivet som smärlindring men har sedan dryga två år tillbaka missbrukat det dagligen. Det har handlat om doser uppemot 160-240 mg/dagen.
Idag är jag nollad när det kommer till Oxyn, nollad när det kommer till andra droger också iförsig.
Problemet för mig har aldrig varit att lägga av, utan för som för många andra, är det stora problemet att inte börja igen. Jag mår som döden när jag inte har något i kroppen, psykiskt så är jag så djupt ner i träsket som man kan komma. Går runt som en zombie dag in dag ut och finner ingen som helst glädje eller lust över något i livet, oavsett vad så är allt lika trist och grått. Kanske kan jämföras vid en färblindhet, jag ser längre inte några färger, hela min vardag är grå å monoton. Allt går på samma trista frekvens.
Jag vet att det tar sin tid för kroppen att återhämta sig, jag vet att jag kommer må bättre i framtiden ifall jag håller mig ifrån Oxyn. Men vad fan gör man fram tills att man mår bättre? Jag menar hur står man ut? Psyket trycker ner mig mer å mer för varje dag som går. Jag bygger upp nya problem i huvudet hela tiden, minsta lilla grej blir en stor jävla belastning.
Jag har en otroligt stöttande fru, en stöttande familj i övrig, en anställning, bostadsrätter, bilar och det mesta man behöver i livet (förmodligen mer än man behöver to m) men finner ingen som helst lust eller glädje.
Jag klippte mitt dagliga brukade för mer än ett år sedan, dock har jag dragits till skiten till och från nu med jämna mellanrum senaste året. Har testat på egen hand med hjälp av träning, nyttig kost, medidation samt sporadiska CA besök dock utan framgång. Lyckas inte hålla upp mer än en månad som max.
Jag har nu sedan hösten bett om proffesionell hjälp, inskriven på Capio Maria bereondemottagning. Där har jag en fast kontakt med en skötersksa/terapuet samt en läkare som backar upp mig rätt så rejält men känner att jag fastnat, känns som om jag står å stampar på samma ruta.
Har en fundering å det är att sticka iväg på behandling minst en månad. Syftet med att sticka iväg är att få en möjlighet att kickstarta processen "att jobba med mig själv", dvs komma underfund med vad som får mig att vilja "rymma", vad det är för jävla hål jag har inom mig som jag försöker täppa till med oxyn.
Kände att jag behövde dela med mig till någon/några andra förutom min närmaste familj.
Nyfiken på ifall folk känner igen sig i det jag skriver och isåfall hur gjorde du/ni för att vända på skiten.
Är min idé med att åka iväg på behandling helt åt skogen eller är det något du/ni rekommenderar?
Skrev ihop detta i ett svep så ha överseende med eventuella stavfel å annat flum
Med vänlig hälsning,
TS