Några funderingar angående brottet falsk tillvitelse

Hej,

Straffstadgandet för falsk tillvitelse ser ut såhär:


Det framstår i mina ögon som ganska tydligt att en anmälan måste lämnas till bl.a. åklagare eller polis för att brottet ska kunna vara aktuellt. Om man felaktigt utpekar någon som brottslig i andra sammanhang, t.ex. säger det till en vän eller familjemedlem, föreställer jag mig att förtal eller förolämpning hellre kan vara aktuellt; dvs inte detta brott.

Men sen läser jag en artikel i Dagens Juridik.
http://www.dagensjuridik.se/2017/01/...-fangelse-igen

Artikeln ger inte riktigt hela bilden, det kan vara så att vissa detaljer saknas, men jag fastnade ändå för två saker:


Jag tolkar ovanstående som att kvinnan själv inte gjort en anmälan till polisen; möjligtvis denna andra kvinna som fått fotona (även om det ingenstans framgår uttryckligen hur polisen fått kännedom om det hela).


Vidare:

Är det korrekt att tolka ovanstående som att det är tillräckligt för att brottet falsk tillvitelse ska vara för handen att en anklagelse har kommit till polisens kännedom på något sätt, dvs möjligen genom en annan person? (En tanke är ju att kvinnan själv vidhållit uppgifterna i ett senare polisförhör, vilket skulle förklara det hela på ett mer logiskt sätt).

Att hon varit "likgiltig inför risken att hennes anklagelse skulle leda till en polisanmälan" (en intressant formulering) pekar dock åt att det varit tillräckligt för brottets fullbordande att hon skickat dessa foton till den andra kvinnan. "Likgiltig inför risken" är uppsåtets lägre gräns och detta synes i så fall vara en utvidgning av brottet falsk tillvitelse sett till lagtexten. Typ såhär:
1) anklagelsen har [på något sätt] kommit till polisens kännedom, och
2) hon var likgiltig inför risken att det skulle ske.

Är jag helt ute och cyklar eller tolkar jag detta rätt?
Är det inte problematiskt att det inte framgår av lagtexten tydligare, om så är fallet?


Till sist, en allmän fråga följer nedan.
Jag menar att mened och falsk tillvitelse i många fall är lika allvarliga brott och jämbördiga ur ett antal aspekter. Ändå är bara mened ett s.k. artbrott (vilket innebär att det bara gällande mened finns särskilt tunga skäl att döma till fängelse). Straffskalorna skiljer sig även åt väsentligt. Maxstraffet är bara två års fängelse för falsk tillvitelse att jämföra med åtta års fängelse för mened. Falsk tillvitelse, grovt brott, finns inte överhuvudtaget. Falsk tillvitelse är inte straffbelagt varken på försöks-, förberedelse- eller stämplingsstadiet. Mened är straffbelagt på förberedelse- och stämplingsstadiet; inte försöksstadiet eftersom det har ansetts påkallat att den som vittnar ska kunna ändra sig och rätta till sina uppgifter under förhöret utan att göra sig skyldig till brott, om denne plötsligt kommer på bättre tankar eller vill "göra det rätta" och säga sanningen.

Frågan är extra aktuell med tanke på den alltför urspårade våldtäktsdebatt som vi har sett de senaste åren men jag vill INTE inbjuda till någon sådan debatt här (vilket moderatorerna i denna forumdel antagligen också skulle ha starka synpunkter på) utan undrar snarare angående den rättspolitiska och rättshistoriska bakgrunden till dessa regler. Till och med bevisförvanskning, ett struntbrott i mina ögon som finns i nästkommande bestämmelse i BrB, har ett straffstadgande för grovt brott och maxstraffet är då fyra års fängelse, dvs det dubbla! Detsamma gäller flera andra brott i 15 kap BrB. Är det inte ytterst märkligt att falsk tillvitelse har värderats så lågt; beror det på att problemen vi ser idag är ett nytt fenomen där lagstiftaren - och lagstiftningen - inte har hängt med? Finns det något förslag om att ändra lagen här?

Du har flera intressanta åsikter. Ska bemöta/svara på två

Likgiltighetsuppsåtet är ganska vanligt i domstolar (t ex hälerier) och i detta specifika fall och kvinnan i fråga måste ha insett att det fanns en stor risk att hennes uppgifter kom till polisens kännedom.

Vad gäller straffskalan så är mened ett brott som angriper rättssystemet medan falsk tillvitelse innehåller allt från att man uppger falsk identitet till att man påstår att person gjort sig skyldig till t ex våldtäkt. Normalt upptäcks brottet snabbt med i vart fall begränsade skador. Vidhåller man kan man göra sig skyldig till annat brott t ex mened om man kommer att uppträda som vittne i en senare rättegång.

I 22 kap i den norska strafflagen (straffeloven) finns brott som handlar om "uriktig forklaring og anklage".

https://lovdata.no/dokument/NL/lov/2...7#KAPITTEL_2-7


Det finns ett antal brott som verkar likna både falsk tillvitelse och bevisförvanskning. Det som allra mest liknar falsk tillvitelse är följande brott:

Anklage om oppdiktet straffbar handling
Med bot eller fengsel inntil 1 år straffes den som
a) for retten, påtalemyndigheten eller en annen offentlig myndighet anmelder en straffbar handling som ikke er begått, [...]

Det är dock ett subsidiärt brott så som jag förstår det, bl.a. till det som kallas uriktig anklage, se nedan. Ansvar för uriktig anklage ska alltså komma i första hand, tror jag.

Uriktig anklage
Med bot eller fengsel inntil 3 år straffes den som ved å gi uriktig opplysning til retten, politiet eller annen offentlig myndighet, ved å fabrikere bevis eller ved annen atferd skaper et uriktig grunnlag for straffansvar, og derved pådrar noen en siktelse eller domfellelse.

Grov uriktig anklage
Grov uriktig anklage straffes med fengsel inntil 10 år. Ved avgjørelsen av om anklagen er grov skal det legges vekt på [...]

Översättning av de relevanta delarna:
Med böter eller fängelse i tre år straffas den som, genom att ge en oriktig utsaga till rätten, polisen eller en annan myndighet, skapar en oriktig grund för straffansvar, vilket leder till att någon döms eller åtalas.

siktelse = åtal
https://no.wikipedia.org/wiki/Siktelse

"Ved å fabrikere bevis" talar för att bevisförvanskning faller härunder.

Formuleringen "den som ved å gi uriktig opplysning [...] skaper et uriktig grunnlag for straffansvar" låter för mig som att falsk tillvitelse i de flesta fall skulle hamna här, om det åtminstone gått till åtal. Då är alltså maxstraffet 10 års fängelse om brottet är grovt! Helt fantastiskt! Och vilken enorm skillnad gentemot Sverige där både falsk angivelse och falsk tillvitelse har två års fängelse som maxstraff.

Tack för dina tankar. Tycker dock inte att du ger svar på den främsta frågan, om utsagan måste ske inför polisen eller om det räcker att den kommer till polisens kännedom?

Något som bör rättas är att en målsägande inte hörs under ed och därför inte kan göra sig skyldig till mened. Om en väninna eller annan person ljuger för att hjälpa sin kompis, då är det dock ett solklart fall av mened.


Ytterligare en märklighet som kan nämnas:
Brott preskriberas ju i de flesta fall efter en viss tid i det här landet (med undantag för bl.a. mord), vilket är ett rimligt system enligt min mening. Vad som dock är orimligt är att preskriptionstiden för falsk tillvitelse är alldeles för kort.

Påföljd må ej ådömas, med mindre den misstänkte häktats eller erhållit del av åtal för brottet inom
1. två år, om å brottet ej kan följa svårare straff än fängelse i ett år,
2. fem år, om svåraste straffet är högre men icke över fängelse i två år,

Det kan bli så att en person får resning efter flera år och det visar sig att anklagelserna varit uppdiktade. Men den som uppdiktat dem kan inte straffas för det. I vissa fall räknas preskriptionstiden från det att en målsägande fyllt 18 år. Jag tycker att preskriptionstiden på ett liknande sätt borde börja räknas vid en tidpunkt längre fram när det gäller den här typen av brott.

Kan ske till myndighet som är skyldig att anmäla men även tänkbart att uppgiften lämnas på ett sådant sätt polisen/åklagare inleder en utredning som leder till någon form av konsekvens för den utpekade. Kallas till förhör, leder till husrannsakan. I annat fall är det/kan vara förolämpning/ofredande