Kommer skaffa barn med min KUSINS BARN - RISKER?

Med reservation för att jag inte är evolutionsbiolog så tror jag att fenomenet du länkar har ringa, eller ingen betydelse för människor.

Hej,

Vill börja med att säga att jag är helt seriös i denna frågeställning oavsett vad ni tror.

Jag har varit sambo med min kusins dotter i över 5 år, låter konstigt, men vi är faktiskt jämngamla (25+) och kommer oerhört bra överens. Ingen av oss tycker att det känns som incest över det.

Vi har googlat intensivt och förstått att kusingifte medför ökad genetisk risk för att vissa sjukdomar uttrycker sig. Fast samtidigt är risken inte så stor som man kan tro, om vi har förstått det rätt.


Men hur är de med Kusins Barn? Det är ju snäppet längre ifrån.. Samtidigt har vi ju tillgång till fosterdiagnostik. Vill även påpeka det tidigare aldrig förekommit gifte inom släkten, samt att vi båda är skonade från de vanligaste sjukdomarna såsom, diabetes, hypertoni och andra invaliderande sjukdomar..

Vad är era tankar och erfarenheter?

Tacksam för seriösa svar!

Varför tror du det?

Tråden verkar så småningom fått rätt på siffrorna - man delar 6,25% av arvsmassan med ett kusinbarn, och den ökade risk för genetiska sjukdomar som ett enstaka kusinbarnsgifte i en i övrigt utavlad miljö innebär är mycket liten. Vad gäller femmänningarna i cece123:s by har de med all säkerhet en total anförlust - alltså grad av inavel - som är långt högre än den som man får av ett enstaka gifte mellan femmänningar i en i övrigt utavlad miljö. De drabbas alltså av genetiska sjukdomar för att de är kraftigt inavlade i tidigare generationer, inte specifikt för att deras föräldrar var femmänningar. I övrigt utavlade femmänningar delar alltså 0,2% av arvsmassan med varandra... Normala människor håller ju heller inte reda på sina femmänningar - i vart fall inte på alla sina femmänningar - så femmänningsgiften är svåra att undvika i populationen, även om någon skulle tycka att det vore önskvärt att göra det.

Sedan verkar det vara svårt att utrota föreställningen att förståndshandikapp skulle vara en vanlig konsekvens av inavel. Det är det inte alls. Större delen av alla genetiska sjukdomar vars risk ökas av inavel är ämnesomsättningsrubbningar till följd av enzymfel. Några av dem har förståndshandikapp som ett symptom bland många andra, men då är de kroppsliga symptomen i princip alltid både mer framträdande och mer besvärande. Någon primär mental utvecklingsstörning orsakad av en recessiv allel känner jag inte till.

Hej,

Vill börja med att säga att jag är helt seriös i denna frågeställning oavsett vad ni tror.

Jag har varit sambo med min kusins dotter i över 5 år, låter konstigt, men vi är faktiskt jämngamla (25+) och kommer oerhört bra överens. Ingen av oss tycker att det känns som incest över det.

Vi har googlat intensivt och förstått att kusingifte medför ökad genetisk risk för att vissa sjukdomar uttrycker sig. Fast samtidigt är risken inte så stor som man kan tro, om vi har förstått det rätt.


Men hur är de med Kusins Barn? Det är ju snäppet längre ifrån.. Samtidigt har vi ju tillgång till fosterdiagnostik. Vill även påpeka det tidigare aldrig förekommit gifte inom släkten, samt att vi båda är skonade från de vanligaste sjukdomarna såsom, diabetes, hypertoni och andra invaliderande sjukdomar..

Vad är era tankar och erfarenheter?

Tacksam för seriösa svar!

JA! Det finns risk till dåliga genetiska! Till exempel katter som parar med varann. samma DNA eller nära DNA inom olika kull och andra kattkusiner leder till diabetes, blinda och dör tidigt...
Bättre OM ni ska ha barn då adoptera barn från svältland, många barn därute som behöver mamma och pappa... Låt bli att skaffa på era DNA ! Köpa ett barn i stället... Eller köpa sperma...

Ni kan väl prata med läkare om att skaffa barn, låta läkare undersöka era DNA först innan skaffa barn. Barn blir vuxen och får skaffa med nån annan och får ny barn i sämre DNA... Större risk

Det är som sagt inte incest, vare sig enligt språkets eller lagens betydelse. Och nej, det är jag inte, och nej, det är - per definition - inte normalt. Det förändrar inte att du inte vet vad du pratar om. Jag är inte här för en moralisk diskussion. Titta var tråden är placerad. Vi pratar vetenskap här.

Att man har 25 procent gemensamma förfäder, innebär inte att man delar 25 % DNA. Så ja, du får skratt.

Du delar 50 % av dina gener med din mamma och 50 % med din pappa. Din enäggstvilling delar du 100 % av dina gener med, men andra helsyskon delar du bara i snitt 50 % med. De har också fått sina gener från samma föräldrar, men för varje gen som era föräldrar har är det 50 % sannolikhet att ditt helsyskon fått den genen och samma sak gäller dina gener. Räknar man ihop allt detta, betyder det alltså att du delar ca 50 % av dina gener med ditt helsyskon.

När ni får barn, för ni över 50 % var av era gener till barnen, så du delar 25 % med dina syskonbarn och ditt syskon delar 25 % med ditt barn. Era barn står ett steg längre bort ifrån varandra, så de delar 12,5 % av sina gener. Om TS är ditt syskonbarn och hans tjej är ditt barnbarn, är det ett steg längre bort, alltså 6,25 %.

Alltså: syskon 50 % --> syskonbarn 25 % --> kusiner 12,5 % --> kusinbarn 6,25 %

Det detta betyder, är att för varje allel (~gen) barnet har fått från dig, är det 6,25 % sannolikhet att barnet har en matchande allel från din partner som kommer direkt från er gemensamma släkthistoria. (De gener som är gemensamma för alla människor spelar alltså ingen roll här.)





Bra råd - gör detta!

[...]. Det vi letade efter var en sjukdom som ärvs autosomalt recessivt och som debuterar efter könsmogen ålder men tar livet av dig innan du hunnit skaffa så många barn som du hade gjort om du inte haft sjukdomen. Du nämner Huntingtons och den uppfyller nästan detta, ofta debuterar den dock senare. Den är dock så ovanlig att vi kan bortse från den.

syskon har 50% lika gener och de resterande 50 %en är vadå?

Inte ens den för den är ju autosomalt dominant.