Är de värt att ta livet av sig?

Hejsan

Kan väl börja med att säga att jag lider av en kronisk sjukdom kallad visual snow som gör mig otroligt handikappad i mitt dagliga liv. Hade jag fått betygsätta min livskvalité från 0-10 så hade jag utan tvekan sagt 0.

Mitt liv består för tillfället endast utav visuella hallucinationer såsom extremt tv-brus i hela mitt synfält dygnet runt. En otroligt laggig syn (jag ser allting med en sekunds fördröjning). Positiva efterbilder av allt. Negativa efterbilder utav allt. Extrem ljuskänslighet. Ser allting i "slow motion". Sedan har jag lite andra symtom. Men de kan kan jag leva med.

Jag har fått hoppa av gymnasiet pga av mina synproblem. I princip allt som gemene man uppskattar i livet är för mig en omöjlighet. Att kolla på TV är omöjligt. Att sida vid datorn är en stor utmaning (ja att bara skriva detta inlägget är väldigt krävande). Alla mina hobbys och fritidsintressen är idag en omöjlighet.

Allt detta tär enormt på mig. Vilket gjort att jag börjat gå in i en djup depression. Jag har bett om att få läggas in på psyket för detta två gånger men det totalvägrar dem.

Det enda som verkligen hjälper mot mina synproblem och ger mig någon livskvalité är iktorivil. Men efter att ha gått i 5-6 månader på den så bildade jag tolerans i november. Jag går fortfarande på den men den ger i princip ingen effekt. Dock vet jag att högre doser hjälper men inser också det skulle vara en väldigt kortsiktig lösning.

Jag vet ett sätt som skulle kunna sätta tillbaka toleransen via en benzo-antagonist men min neurolog har gjort sig okontaktbar den senaste tiden och ringer aldrig upp mig. Förmodligen för att denna sjukdomen är över hans förstånd.

Så nu inser jag att mina enda val är att antingen börja missbruka benzo i höga doser eller ta livet av mig. Inget av alternativen är speciellt lockande. Att missbruka benzo hade vart en kortsiktig lösning. Att ta livet av mig är inte heller speciellt lockande men samtidigt så ser jag ingen annan utväg.

Vad tycker ni? Om allt ni gillade i livet var förstört och er livskvalité var obefintlig skulle ni då ta livet av er? Eller skulle ni fortsättas att plågas tills ni blev gråhåriga?

Skulle alldrig ta livet av mig oavsett, livet är som en oskriven bok. Keep kicking it. Du kanske inte finner lyckan om 1dag, 1vecka, 1år, 10år, tar tid att hitta meningen med livet GE INTE UPP

Finns det ingen öperation som kan göras? Om inte synen går att rädda måste det väl åtminstone gå att göra dig helt blind och på så sätt slippa flimmret? Finns mässor av blinda personer som lever lyckliga liv.

Du skall inte ta ditt liv, du skall bearbeta det.

nej det e meningslöst.. du hinner vara död ganska länge sen så försök göra de bästa av situationen den lilla tid du har

Jag vet inte om att vara blind hade varit bättre men jag kan säga dig att inte ens det är möjligt eftersom att min sjukdom är neurologisk. Det finns ingen kirurg i världen som hade gått in och skärt bort hjärndelen som är ur funktion.

Det där lät jävligt jobbigt. Men jag tycker inte du ska ta livet av dig. Finns många som lär sig leva med svåra problem/handikapp/sjukdomar och som någon gång hittar något som gör livet värt att leva.
Om sjukvården brister i det dom kan hjälpa dig med, t.ex. medicin/hjälpmedel som du behöver ha, kan du väl ta hjälp av någon som, så att säga, "trycker på"?

Har ju familjemedlemmar som försökt att trycka på sjukvården men de har samtliga gett upp idag. Vilket jag till viss del förstår.

Läkarna läser inte journalerna längre. Min neurologmottagning här i min kommun har slutat att svara i telefon och ringer inte heller upp. När jag klagade på deras verksamhet för ett par månader sen så sa telefonisten "men skyll på politikerna, det är ju dem som skapat detta kaoset". Så min ödmjuka uppfattning av läget är helt enkelt att verksamheten inte längre fungerar överhuvudtaget.

Svar: nej, därför du får inte höra snacket efteråt.

Svårt att säga eftersom jag inte lider speciellt, men tycker att jag hellre borde leva i smärta och plågor än sova drömlöst för evigt. Om inte annat för att det kanske kommer en behandling om 20-30 år.
Sen som sagt är det ett jävla gnäll för att du inte kan titta på TV, blinda begår ju inte självmord i massvis.

Jag hade lätt tagit livet av mig om det var mer lidande än nöje. Ser ingen skam alls i att ta sitt liv, om det är tillräckligt lågkvalitativt o man gett det en chans.

Han författaren till Conan är min idol. Han väntade till hans mor dött, skrev en massa Conanäventyr under tiden, sen tog han sitt liv. En fantastisk man.

Hos en del patienter med parkinson och även personer med kraftig epilepsi tror jag att de går in i hjärnan och "bränner" med laser för att patienten ska bli bättre.

Skulle jag vara dig skulle jag vända mig till sjukvården och få dem att kolla alla tänkbara möjligheter och hittar de inte rätt behandling till dig i Sverige så kanske den finns utomlands eller så kommer den om några år.