Citat:
Ursprungligen postat av
monogami
Jag är kvinna men jag känner igen mig i ovanstående, och säger som många andra i tråden: man är nog aldrig helt 100 procent redo på det här med barn!
Mitt första barn var planerat såtillvida att vi hade pratat om barn och slutade använda skydd. Jag blev gravid på första försöket, vilket jag inte hade väntat mig, vilket ledde till att jag fick PANIK. Tanken på att genomgå en förlossning fick mig gråtfärdig och sömnlös. Kände mig som en ungkarl som blivit inmålad i ett hörn, fångad. Ifrågasatte relationen och allt i hela tillvaron. Tänkte att ja, jag vill ha barn nån gång men jag är verkligen inte redo!
Visste dock rationellt att den blivande pappan var bra och att vi skulle kunna samarbeta bra (med facit i hand, så här mer än tio år senare, det stämde). Och sen har man lyckligtvis nio månader på sig. Fick mycket stöd via barnmorskemottagningen ang min rädsla för förlossning osv. Med det sagt, det finns hjälp och stöd att få.
Ser att tråden är ett år gammal, skönt att det löste sig! Stort lycka till TS!