Känslor vs. Logik

"Logiskt" är oftast en illusion i tron att det skulle vara en motsats till känslor, eftersom "logiskt" ofta utgår från felaktiga premisser eller ofullständigt och godtyckligt avgränsade påståenden som sedan leder till fel slutsats. Man kan aldrig helt veta sitt eget eller andras värde, eller hur framtiden ser ut, och ibland är man även långt ifrån att vara nära att göra det(att veta).

Det är framför allt omoraliskt mot personen själv, bl.a. att genom att lägga så stor vikt vid kategorierna "belastning", "börda", etc. Försörjningsstödet är ju pengar som går direkt tillbaka in i systemet igen: mat, hyra och annat som det skattas på och som skapar jobb. Inget försvinner ut ur landet, till skillnad från den belastning på det svenska systemet som svenska skattebrottslingar orsakar. Jämför gärna kostnad och "belastning" med vad det kostar för de "goda" allierade krigsstaterna att släppa ett par bomber i ett av sina ädla krig.

Ska man argumentera för sin egen död, låter det bättre med argumentet, att livet är miserabelt och sorgligt, vilket i sin tur delvis beror på skattebrottslingarna och krigsherrarna. Dock kan det nog vara givande med en diskussion där man argumenterar för sin egen död, med sådana personer som du pratar om, eftersom det kan ge olika insikter i vad dom och man själv står för.

Precis, människor är inte myror. Nästan ingen vill bo i ett samhälle där man dödar de mindre värda. Klart att det finns sådan barbarism fortfarande men den i mycket liten skala. Sånt här fascistiskt tänk funkar inte i längden, eftersom människor är känslomässiga varelser som "vet" att det är moraliskt fel.

Jag tycker att det inte är omoraliskt. Resonerar då helt utifrån känslor, inte "logik". Man bör ha tillgång till sitt eget liv och därmed också rätt att kasta bort det om man så vill. Om man ska tänka logiskt bör man ju däremot dra in att personen hade någon sorts psykisk ohälsa och kanske inte är kapabel att fatta rätt beslut.

Jag skulle säga att det kan det ju inte. Eller, det kan det, men bara om personen är vid medvetande och fullständigt klar i huvudet. Men personer som är det kan ofta bidra på ett eller annat sätt, om inte annat genom att få andra runt sig att känna sig bättre.

En potatis som ligger i en respirator och aldrig kommer att vakna upp längre än 5 minuter om denne ens någonsin vaknar finns det ingen anledning att hålla vid liv, förutom att låta de närstående säga farväl kanske. Men det är ju inte det din fråga handlar om. Eller?

Enligt vem är personen en börda?



Gäller det även om Du bryter benet eller liknande i skogen?
Ska hela samhället bara titta på som ett gäng meningslösa apor när människor plågas ihjäl till höger och vänster?

Individen du beskriver lever inte ett värdigt liv. Den känner sig som en belastning för alla, och det av goda skäl: den är en belastning, den förbrukar resurser utan att ge något av faktiskt värde tillbaka till kollektivet. Dessutom är individens liv i hög grad enbart lidande, i motsats till "vanliga människor" vars tillvaro består av mestadels njutning och små doser lidande (vilket gör livet värt att leva).

Du tänker därför ytterst moraliskt och bra tycker jag. Sett ur kollektivet, eller flocken om du föredrar det, perspektiv är ditt tänk därför positivt för alla inblandade, utom "änglakören" dvs religiösa knäppskallar som anser att allt (mänskligt) liv alltid är "heligt" oavsett hur plågsamt, perverterat, samhällskadligt det är. Men "änglakören" vill naturligtvis aldrig själva hantera dessa vrak till människor, vilket gör dem till hycklare, och uppenbarligen är deras resonemang enbart lögner avsett att utmåla dem som "goda".

Jag tycker du blandar ihop lite äpplen och ångmaskiner, men ska försöka bena ut det i lite tyckande då.

Rätten till den egna kroppen
Rätten till den egna kroppen är något som jag bygger en stor del av mina etiska och moraliska resonemang kring. Min åsikt är att den bör vara i det närmaste okränkbar, kanske med några få undantag. I detta innefattas givetvis rätten att avsluta mitt eget liv närhelst jag vill. Jag tycker egentligen inte heller att jag ska behöva motivera det, även om det såklart säkert skulle kännas bättre för anhöriga att vara övertygade.

Den ekonomiska kalkylen
Det kan antagligen antas att vissa desperata människor med livsleda kan räkna in att de utgör en ekonomisk belastning för samhället eller anhöriga, men min erfarenhet säger mig att det inte är en trolig kalkylering. Jag ser också ett problem med att ranka folks "nytta" i samhället med ekonomiska kalkyler. Detta hör samman med rätten till den egna kroppen, bland annat. Min åsikt är att man inte ska behöva prestera och bidra till något alls för att få finnas till. Själva existensen är okränkbar i sig självt. Den är det enda som behövs för ett existensberättigande. Det blir otroligt problematiskt att börja räkna kronor och ören när vi pratar om sånt, anser jag.

Ett värdigt liv
I mina ögon kan bara den som lever ett liv bestämma om det är värdigt eller om det suger. Ingen annan. Jag kan inte bestämma att någon har ett icke fullvärdigt liv.

Låta naturen ha sin gång
Det här är en spännande och svår frågeställning. Min grundpelare här är: minimera skada, maximera lycka. Om jag med ett enkelt, tex vetenskapligt (medicin/vård) eller mekaniskt (hjälpmedel/assistent), handgrepp kan erbjuda någon något som antas höja deras livskvalitet, då är det oetiskt att inte göra det. Vi låter inte folk ligga och dö i åkommor som går att åtgärda, i princip hur kostsamma de än är. Och så tycker jag det ska vara. Du är inne på tankarna om "liv till varje pris" och det är en mycket svår gränsdragning, som du säkert inser.

Under denna rubrik har jag också reservationer som jag ser som gråzoner i vetenskapens landvinningar - till exempel: hur mycket för tidigt födda barn ska vi försöka rädda? Ska vi uppfinna konstgjorda livmödrar som kan husera dessa och tex foster som är föremål för abort? Osv. Det är en svår diskussion, och det finns inga sanna svar, riktigt.

Ja fast när det handlar om sitt egna liv så fattar man väl alltid "rätt" beslut. Ifall individer lider och inte vill leva så spelar det ju kanske ingen roll hur pass kapabel denna är i att fatta bra beslut i övrigt?

Ja det är logiskt "omoraliskt", för att det skulle leda till att självmord blir mer accepterat, fler skulle begå självmord utan att behöva det. Ett annat problem är att familjemedlemmar trötta på en gamling eller krympling skulle kunna börja pressa den att begå självmord och dylikt.
Det ser fint ut på pappret att självmordsbenägna i perfekta situationer skulle ha rätten att begå självmord, men i praktiken skulle det vara total samhällsenlig idioti.