Idévärlden - en tänkande talkshow

Idévärlden
En tänkande talkshow med Eric Schüldt.

Kloka människor lägger pannan i djupa veck och går till botten med de stora frågorna. Ordentligt.

Så presenteras SvT:s nya satsning på lärda samtal i vår.

En tänkare får föreslå en teori, som sedan stöts och blöts av två opponenter frän olika håll

Kan det vara något?

Upplägget luktar marxist-studiecirkeln från 1978.

I första programmet är det sociologen Roland Paulsen som lanserar sin tes att arbete är meningslöst och bara gör de rika rikare.

Och det är bland annat marxisten Åsa Linderborg som ska kritisera tesen att de rika bara blir rikare på de andras bekostnad.

Vad kan gå fel?

I programmet ska följande diskuteras:

• Arbetssamhället gör oss till slavar - med Roland Paulsen, sociolog.
• Negativt tänkande gör oss till bättre människor - med Ida Hallgren, filosof.
• Bildningens förfall - Dick Harrison, historiker.
• Sekulariseringen är kristen - Bengt Kristensson Uggla, teolog.
• Kapitalismen är ohållbar - Kajsa Ekis Ekman, författare
• Sverige är strukturellt rasistiskt - Irene Molina, kulturgeograf.
• Det ska göra ont att leva (om ökningen av psykiatriska diagnoser) - Fredrik Svenaeus, filosof.
• Nationalismen är livsfarlig - Sven-Eric Liedman, idéhistoriker.

http://www.svt.se/idvarlden

https://vipatv.svt.se/204/avdelninga...devarlden.html

Det är intressant och jag kommer titta. Men att det skulle vara människor som är klokare än någon annan betvivlar jag. Sunt bondförnuft räcker långt och dom här människorna är där för att bedriva propaganda givetvis. Ett skådespel för pöbeln att titta på. Ungefär som det där programmet där vi får titta på ika människor som reser överallt,

Låter intressant. Folk kan bli apatiska..

Oerhört grunda och ointressanta resonemang. Tre doktorer, ändå missar man helt att prata om värdeskapande som är själva anledningen till att man arbetar. "arbetet" är en bisak, det är värdeskapandet som är det intressanta. Som medborgare konsumerar och skapar vi (kanske) värde. Sedan finns det (som vanligt) ingen distinktion mellan värdeskapande i den fysiska världen och den digitala världen (som inte alls lyder under klassiska ekonomiska begränsningar) i en tid när vår fysiska ekonomi genomgår en massiv och accelererande transformation till en fysisk/digital blandekonomi.

Men basfrågorna borde vara; vilka värden konsumerar vi och vill vi konsumera? Hur skall dessa värden produceras och av vem?

Intressant program. Frågan som ställdes känns relevant och det borde diskuteras mer omkring denna fråga.

Synd att dom inte tar upp existentiella frågor som t.ex.
Varför röstar man på sjuklövern?
Varför har SVT ingen trovärdighet?

Håller med!

Tycker det var en intressant och viktig diskussion som togs upp i första avsnittet. Roland Paulsen har onekligen en hel del poänger, även om det också finns brister i hans resonemang. Det viktiga är dock att denna fråga diskuteras.

Idag lever vi i ett sjukt samhälla där arbete i princip utgör folks hela liv. Människor jobbar åtta timmar om dagen fram till 65 år. En del hinner inte ens gå i pension innan de dör. Samtidigt ökar sjukskrivningarna pga stressrelaterade problem lavinartat, sannolikt till stor del för att många arbetar mycket mer än vad som är hälsosamt och har svårt att få livspusslet att gå ihop. Samtidigt är det också i det närmaste tabubelagt att prata om arbetstidsförkortning (idag är det väl bara Vänsterpartiet som driver det kravet bland riksdagspartierna) och att det finns andra värden i livet än arbete. Det är onekligen ett sjukt samhälle.

OK, blev ett ganska långt inlägg. Men men...

Jag tycker att det var ett riktigt intressant program. Vad han säger är enligt mig solklart. Jag förstår inte att någon vid sina sinnens fulla bruk, som inte är medlem av den 1% klubb som Paulsen nämner, skulle kunna ha något att invända mot det han säger, såvida inte personen missuppfattar honom grovt, lider av självskadebeteende, eller har blivit manipulerad och vilseledd genom hela sin uppväxt och därför inte har möjlighet att se utanför boxen.


Vi är många som har blivit lurade genom hela vår uppväxt och skolgång. Genom media, genom föräldrar som i sin tur blivit vilseledda, genom vänner, grupptryck m.m. Det finns ingen skam i det, det är bara så det är. Det som har hänt har hänt, allt man kan göra är att dra lärdom av det. Det som dock skiljer en intelligent människa från ett fån, är förmågan att kunna ifrågasätta sina egna tankar och värderingar och vart de kommer ifrån. Och som inte dömer en idé innan han faktiskt har förstått dess innebörd.


Jag tycker att det är märkligt, men när jag har talat med folk i min närhet om liknande idéer är det faktiskt en stor del av dem som tycks ha blivit så indoktrinerade (jag använder ordet indoktrinerad utan att lägga något nedvärderande bakom - jag har själv varit indoktrinerad) att de inte kan greppa vad det skulle kunna innebära för våra liv om vi blev av med allt det meningslösa slavgöra som kapitalister, globalister och kommunister och massa andra med konstiga ideologier har prackat på oss för att kontrollera oss och sko sig själva.


De flesta är så inne i systemet att de inte ens kan föreställa sig något annat, hur mycket de än avskyr det. Detta tror jag bland annat är för att vi aldrig har tillåtits att fundera i de banorna. Vi har blivit matade med att utan det nuvarande systemet, skulle totalt kaos och anarki vara det enda alternativet. Men så är det givetvis inte. Klart ”herrarna” vill göra sig oersättliga, de flesta stormrika är ganska nöjda med att befolkningen är upptagna med triviala saker som dokusåpor, telefoner, spel, att slåss sinsemellan, som mellan könen, mellan nationaliteter eller vad annat som kan skapa konflikt, medan de tillåts lägga beslag på alla tillgångar.


Notera att det inte är någon som säger att man inte ska arbeta. Men man ska inte arbeta för arbetandets skull. Har man ingenting vettigt att göra, kan man lika gärna ligga och dra sig på en sandstrand, eller umgås med vänner eller familj. Varför skulle någon arbetare, med ett uns sunt förnuft vilja argumentera för att sitta och vända papper på någon myndighet, där arbetet man utför betyder noll och ingenting, framför att tillbringa mer tid med sina barn eller sin man, fru, vänner, eller vad fan som helst? Snälla upplys en svagsint dåre! Det behöver givetvis inte bara handla om att sitta och vända papper på en myndighet, det finns gott om andra exempel. Det kanske stundtals är jättespännande att vara banktjänsteman, odds-sättare, aktiemäklare eller jobbcoach, men finns det någon som tror att inte samma sorts spänning går att uppnå på annat sätt om man nu skulle gilla det så mycket?


Och den som säger att man skulle gå miste om det sociala utan ett arbete...stanna upp nu, och tänk igenom vad du nyss sagt, för det är tidernas största projicering. Om du personligen inte kan träffa människor på annat sätt än när du är beordrad att göra det så ligger problemet hos dig. Och du kan inte med gott samvete placera detta beteende på alla oss andra. Personligen har jag inte några som helst problem att träffa folk på eget initiativ.


Sorgligt nog tror jag att det är en försvinnande liten del av Sveriges befolkning som inom 5 minuter skulle ha ett svar på frågan: Om du var helt fri att göra vad du ville av ditt liv, vad skulle du göra då? Detta handlar givetvis inte om att det inte finns saker att sysselsätta sig med om man skulle vara helt fri, utan att de flesta varken har haft tid eller ork till att sväva i väg i sådana rosaskimrande drömmar. Men faktum är, om man (som Åsa Linderborg och programledaren gav uttryck för) skulle se det som problematiskt med för mycket fritid, då säger man egentligen; ”jag behöver en härskare, jag kan inte ta vara på mig själv.” Nu tror jag varken Åsa eller programledaren Eric (som kanske inte ens gav uttryck för sin egen åsikt utan läste manus) egentligen skulle behöva en härskare, utan snarare att de skulle behöva tänka igenom saken en vända till.


En annan vanlig missuppfattning verkar vara att man inte skulle få jobba ens om man ville det. Det är självklart inte det det handlar om. Om du nu är en av dem som är så djävulskt lyckligt lottad att ditt jobb är så tillfredsställande att du inte skulle vilja leva utan det, skulle det självklart inte finnas någonting som hindrade dig från att utföra samma typ av arbete ändå! Men för oss övriga. Jag tror det är totalt omöjligt att föreställa sig hur mycket fantastiska idéer och hur mycket talang som finns där ute, och som aldrig kommer att få se dagens ljus på grund av att man måste arbeta med någonting som egentligen inte betyder ett skit varken för den som utför arbetet eller någon annan. Det om något är riktigt djävla sorgligt.


Inte heller innebär det att vi som kollektiv i samhället skulle strunta i det som behöver göras och låta saker och ting förfalla. Självklart finns det arbete som MÅSTE utföras, detta är det självklart ingen vettig människa som bestrider. Dessa kommer vi självklart som intelligenta varelser utföra ändå. Och jag vet att det finns de som kommer tänka "men poliser, hjärnkirurger och tandläkare då, vem kommer att vilja genomgå en lång utbildning för att utföra den typen av tjänster medan vi andra ligger och glassar oss i solskenet?" Ja det är precis därför människan är skapta olika, för att vi ska kunna komplettera varandra. Den ena gillar att bli brun på stranden, medan den andre sitter med näsan i en bok över kroppens anatomi, medan andra vill bli poliser för att få spänning, och tjäna det större hela genom att göra samhället tryggt för sina barn, sina vänner och alla andra som de bryr sig om. Att vilja hjälpa andra är en av de största drivkrafter som finns, det är bara att ta sig en titt runt om i världen. Det finns gott om exempel där människor utan tanke på sig själv ger sig in i livsfarliga situationer för att rädda någon annan, eller där de lägger ner oändlig tid på något som i förlängningen ska gynna andra.

Och självklart skulle man kunna dela på arbetsbördan på ett helt annat sätt än idag om alla utfyllnadsjobb försvann, så mer tid för stranden och familjen än vad de har idag skulle även de med denna typ av yrke ha. Dessutom tycker jag att det här är en ganska intressant tanke: Tänk om från och med imorgon ingen mer skulle bli sjuk, tänk om all brottslighet upphörde. Låter det som en utopi? Absolut inte, enligt den filosofi som råder borde det leda till fullkomlig panik. Vart skulle man göra av alla ”arbetssökande” poliser, läkare, sjuksköterskor, telefonister m.m? Hela vår välfärdsstat skulle ju riskera att rasa ihop i ett nafs! Det finns ju iofs alltid möjligheten att utbilda några jobbcoacher...så kanske skulle vårt samhälle stå pall ändå. (Inget ont om de som arbetar som jobbcoacher, men är inte titeln bara ett annat ord för arbetslös?)


"Vem fan vill jobba på reningsverket då???" hör jag hur det blixtrar förbi i hjärnan på någon där ute, och visst fan är det sant, vem vill det? Inte jag i alla fall. Men jag vill ännu mindre ha vår gemensamma skit i vårat dricksvatten, och den dagen jag inte längre kan se igenom mitt glas med vatten, och mina smaklökar kittlas av någon obestämd karaktär som påminner om pölsa blandad med tacos, då tror jag faktiskt att jag frivilligt skulle utföra även den typen av arbete. Jag kan ta mitt ansvar när det gäller skitjobb, jag kan till och med göra skitjobbet för vissa som av olika anledningar inte skulle klara av det. Vad jag däremot inte skulle klara av, det är att vara en slav som inte får tänka själv. Och jag är övertygad om att jag inte är ensam. Tro det eller ej, det finns folk som frivilligt skulle offra en del av sig själv, för det stora helas skull.


De ENDA som i längden kommer att tjäna på det nuvarande systemet är den krympande grupp som tar över mer och mer av världens tillgångar. Och själva naturen av denna utvecklingen kommer att innebära att de som ingår i denna otroligt rika grupp ständigt kommer bli färre och färre, samtidigt som de som fortfarande är kvar kommer bli rikare och rikare. Har jag fel? Förklara i så fall för mig när vändpunkten kommer komma, när de på toppen kommer att känna att nog är nog, att det är dags att nöja sig och dela som bröder. Nej, det är en sjukdom, och om den tillåts nå över en viss gräns kommer det inte finnas tillräckligt många friska människor (celler) kvar att stoppa den.


För att avsluta detta mastodontinlägg så skulle jag vilja be er att inte kräva färdiga svar. Just nu handlar det om att en idé håller på att ta fart, att fler ska bli medvetna om problemen och utmaningarna, men också om de otroliga möjligheter som mänskligheten på grund av tekniken och vår förmåga att hitta de mest fantastiska lösningar på tillsynes omöjliga problem, nu under en viss tidsrymd har. Den största begränsningen sitter i våra huvuden. Vi måste lära oss att drömma stort, fantisera och visualisera. Vi måste på allvar bryta oss loss från det "fängelse" som har placerats runt våra tankar, och som alla egentligen är fria att lämna när de vill, bara de har modet att göra det.


Kanske är det du som innerst inne sitter på det svar som blir avgörande för hela idéns vara eller icke vara? Det kommer vi aldrig få veta om du direkt förkastar den bara för att någon otydlig tanke i ditt undermedvetna säger åt dig att låta bli.

Lyssna på vad personer säger! Döm inte på förhand. Placera dem inte i fack, varken på gott eller ont. Lyssna, och förstå. Sen dra en slutsats.


Tack till Paulsen för din inverkan, och tack till övriga deltagande, och de bakom produktionen. Mycket intressant!

Jag hajade till särskilt på två saker Roland Paulsen sa i programmet.

1) Han sa att marknaden var olämplig att bestämma löner för arbeten. Han ville tex att ett vårdbiträde skulle tjäna mer än tex en nationalekonom, eftersom vårdbiträdet utför ett nyttigare arbete.

Min fråga till Roland (och er andra här) är: vem ska bedöma vilken lön olika yrken förtjänar?

Är det herr Roland själv, eller någon kommunistiskt tillsatt tjänsteman, en sk politruk? Vad säger att denne tjänsteman utför uppgiften bättre och mer rättvist än "de osynliga marknadskrafterna" dvs utbud och efterfrågan?

2) Han sa att om folk inte måste arbeta så skulle de, likt småbarn, leka mer, bli mer kreativa. Barn blir aldrig uttråkade oavsett miljö sa han. Men är verkligen vuxna samma slags varelser som barn är? Går det för vuxna att roas av sådant barn roas av?

Är det inte just pga barnets outvecklade "tomma" hjärna som de leker (övar, imiterar), i biologiskt syfte att lära sig inför vuxenlivet? Kan verkligen vuxna återgå till att ha tomma huvuden, likt barn, och leka, imitera (vilka ska de imitera egentligen?)? Jag hävdar att det inte går för vuxna att bli barn på nytt. Bara en liten minoritet vuxna roas av att spela teater, och dessa få är ofta lätt utvecklingsstörda som kastar bort sina liv på att leka att de har andra liv. Möjligtvis när vi blir väldigt gamla och våra hjärnor svampar ihop, och återigen blir allt mer tomma, så som ett barns hjärna.

Jag har dessutom sett vuxna som förlorat sina arbeten (tråkiga arbeten, såna Roland avskyr) bli alkoholister, drogmissbrukare, få psykisk ohälsa, just pga sin oförmåga att leva utan sina dagliga jobb. Har verkligen inte Roland kännedom om att många människor reagerar så? Dessutom är det ett faktum att många äldre får sämre hälsa när de tvingas gå i pension. De dör strax efteråt, i oförklarligt stora antal. Vad anser Roland om detta, och vad säger det om Rolands idealsamhälle där tomheten ska hanteras 24h om dygnet istället för arbetstiden på endast 8h om dygnet?

[quote=cealus|59624895]
Idag lever vi i ett sjukt samhälla där arbete i princip utgör folks hela liv.

Men är det verkligen ett problem? Har du pratat med många arbetare? Har de sett sina arbetsliv som bortkastade slavlika liv, eller som till största delen rätt intressanta, utmanande, givande, berikande, inkomstbringande?

Jag har själv ett skitjobb. Jag gnäller ofta på det. Men, det finns goda sidor måste även jag erkänna. Och jag har kollegor som ÄLSKAR samma jobb, och har det som höjdpunkt i sina liv.


Ja! De gör detta! Men sker det frivilligt, eller av tvång? Vem är det som tvingar dem? Är det ingen, är det nog självvalt till stor del...eller? Många jobbar dessutom längre än till 65, en del vill fortsätta jobba men får inte!


Hinner inte? Du får pensionen att låta som målet med livet. Har man inte nått pensionen har man misslyckats. Är det verkligen så? Är det inte många som lever sina liv parallellt med att de jobbar, och som unnar sina familjer, partners, barn och sig själva en massa lyxigt tack vare sitt jobbande?

.

Nej. Det är män som arbetar mest, har hårdast jobb, dör och skadas oftast på arbetstid, har de stressigaste jobben.... men det är unga kvinnor som bränner ut sig och sjukskrivs för att de menar att de jobbat för mycket.

Så det är inte mycket som pekar på att folk jobbar för mycket, i så fall hade männen varit sjukskrivna inte som det är faktiskt kvinnorna.

Kvinnor sjukskriver sig för att de kan, och för att samhället tycker synd om dem och därför accepterar det. Män kan inte, och accepteras inte som sjuka om de känner sig stressade.


Vänsterpartiet kommunisterna är ju frikopplade från sådant som ekonomi och kostnader. Därför är de ensamma om att vilja se denna arbetstidsförkortning. Är du frikopplad från ekonomi, eller behöver du betala din hyra och mat varje månad? Det måste jag.

Klart det finns andra värden i livet än jobb! Men vem är jag, eller du, eller Roland, att säga åt andra vad dessa värden är? Vilken rätt har vi att bestämma över vad andra ska värdera i livet? Jag är inte gud.