Psykisk sjukdom och sociala nätverk. En fundering kring etik.

Nu är det dags att sova. Även om vi hamnade en bit från det ämne jag tänkte mig för tråden vill jag tacka för en intressant diskussion Ivanivan. God natt.

Det finns ingen fara.
Som du redan vet.

Om vi försöker att tänka konstruktivt, vad skulle ett bra alternativ vara för att åtgärda problemet med att psykiskt labila människor exponerar sig själva? De är inte säkert i ställning att själva kunna avgöra att det de gör är sunt, men är det rätt att andra ska bestämma vad du får uttrycka, göra eller visa på sociala medier?

Exempel: Antag att gympaläraren Lenn*rt mot väldigt stor förmodan inte skulle ha någon psykisk åkomma:
1. Skulle det vara rätt att inte låta honom uttrycka sina åsikter?
2. Hur långt borde sociala medier få gå för att ta reda på en person som Lennarts medicinska tillstånd?

Om det skulle finnas fri tillgång till sådan känslig data som medicinska tillstånd är det en guldgruva för att inskränka på personlig integritet, vilket gör det problematiskt. Men om användaransvaret helt och hållet ligger på användaren som är inkapabel att veta sina begränsningar är det också ett problem för användaren själv. Det är alltså aldrig riktigt bra, men att ansvaret ligger på användaren själv är nog det som är mest rätt enligt min mening. Detta på grund av att det då är ett val av användaren (om än omedvetet) att använda sig av sociala medier. Liksom vi människor inte alltid hjälper de vi ser är i nöd, kan vi inte heller förvänta oss att sociala medier ska ta något sådant ansvar. Särskilt inte när de inte kan ta ett sådant ansvar utan att kränka användarens integritet.

Jag tycker att man här har samma etiska ansvar som när man ser vilken annan person som helst i en utsatt situation. Bara för att du ser en fattig man innebär det inte att du hjälper den fattiga personen. Du väljer aktivt att inte ta tag i alla problem du ser, för att ditt eget liv skulle drabbas mer än du upplever att du vinner på det. En människa som hjälper en annan i behov av hjälp kan betraktas som god, men att vara god är inte en skyldighet.

Det du säger gäller ju precis alla om du nu inte avskiljer folk från sig själv.
"alla som gör fel gör fel" Sett från min vinkel.

Alla val är fel om inget är rätt.

Exakt.
Så vad ville du ha sagt?

Att om man ser det konstruktivt och vill förändra förutsättningarna för situationen, exempelvis genom att sociala medier får tillgång till medicinsk data så kanske man vinner en etisk strid, men skapar en annan.

Först var det etiska problemet huruvida psykiskt sjuka människor skulle ha tillgång till sociala medier där de kan exponera sig själva och sin galenskap. Åtgärden att sociala medier får tillgång till medicinsk data medför att dessa galenskaper kan begränsas, men det skapar en ny etisk tveksamhet i fråga om integritet som drabbar alla användare.

Yeah spridningen är större än problemet.

Men om man kan förändra synen på problemet ändrar man då inte då på problemet i sig?
Och på det sättet spridningen?
*Ops han sov inte*
*Du är fortfarande online klockan är 01.25*

Jag ser absolut problemet här. Det är inte svartvitt vem som är psykiskt sjuk och vem som är psykiskt frisk. Även om vi gör ett tankeexperiment där den skillnaden är mer skarp och möjlig att definiera tydligt så är tanken att man skulle inskränka yttrandefriheten för människor som faller under kategorin psykiskt sjuka inte tilltalande. Dessutom ser jag med motvilja på en eventuell roll hos de stora socialamediaföretagen som någon typ av gate keepers i en sådan fråga.

Vi har ju normer, regler och rutiner för hur man hanterar människor som riskerar att skada sig själva i den fysiska världen, exempelvis godemansarrangemang. Inte insatt i exakt hur det fungerar eller ens om det fungerar bra. Kanske kunde man tänka sig något sådant även i den digitala världen. Människor som hamnar i ett akut läge får se sina konton satta under förvaltning på något sätt. Nej - det låter faktiskt inte som någon vidare bra idé det heller. Ser rätt många invändningar mot något sådant.


Ser som sagt att problemet är svårt att lösa utan att skapa andra och problem. Samtidigt - visst blir det något underligt och motsägelsefullt att skydda en användares integritet uteslutande från kränkningar av andra och därmed tvingas acceptera möjligheten till stora kränkningar av just denna integritet av användaren själv


Så är det väl. Den oändligt barmhärtige samariten skulle ta på sig en oändligt stor arbetsbörda. Godhet som möjlighet men inte skyldighet. Det måste väl accepteras om inte av andra skäl så bara som en ren konsekvens av alla människors ändliga mängd tid, pengar och energi. Samtidigt är detta resonemang så klart en given fribiljett för att aldrig lyfta ett finger för någon i nöd för den som önskar en sådan fribiljett.

You and me syster eller bror

Väl formulerad trådstart, Flushbuch! Mina tankar har gått i liknande banor när jag följt LB-tråden.

Jag tänker att jag kan ansvara endast för mitt eget förhållningssätt. Jag anser som du att det är intressant att få en så obehindrad inblick i en persons psykiska sjukdomstillstånd och dess uttryck, och att det inte är fel att ta del av detta. Jag tycker dock att jag ska sätta upp hinder för vad jag i min tur för vidare till andra genom mina tolkningar, kommentarer och frågeställningar i FB-forum. Jag kan tänka och reagera känslomässigt inför en människa som så aningslöst anser sig ha rätt till försörjning av andra medborgare utan egen insats, men det vore både osakligt och osmakligt att använda LBs svåra livssituation som underlag till output på nätet för att själv plocka humorpoäng. Därför tycker jag det är sorgligt och obehagligt med alla "troll" och uppviglande aktiviteter som når LB och påverkar honom i en riktning som troligen inte alls faciliterar tillfrisknande. Vi som diskuterar i tråden kan raljera en aning emellanåt men merparten av oss som diskuterar regelbundet tror jag har en önskan om att få möjlighet att bevittna att det ordnar sig för LB.

För min del är en stor del av intresset för LBs situation en möjlighet att studera samhällets respons till människor som LB och deras göranden och låtanden. LB klarar sin ADL i hög utsträckning - även om ekonomin är allvarligt på fallrepet - och därför dröjer insatser från myndighetshåll ännu en tid. Många psykiskt sjuka har en stark undvikandedrift och tar därmed till de enkla medel till verklighetsflykt som alkohol och droger erbjuder. De konsekvenser som då släpps lösa gör ofta och snabbare att den sjuka personen beter sig på ett sådant sätt att polis eller socialtjänst fyller ett eller annat kriterium för att rycka in. I LBs fall väntar vi ängsligt och delvis otåligt på att sjukvård, socialtjänst eller annan samhällsinstans ska fånga upp LB och mildra hans fall eller helt ordna upp hans situation långsiktigt. Men som det ser ut nu, är det alltså inte givet att så kommer att ske inom närmsta tiden såvida inte LB skadar sig själv eller annan person - vilket förstås vore tragiskt.

Jag tycker alltså att det är etiskt försvarbart att titta på, att följa och intressera sig, när nu informationen sänds ut på detta sätt. Jag tycker för min egen del att jag har ansvar att inte förvärra LBs situation på något sätt. Ska jag vara helt säker på att inte göra det, ska jag agera som om jag hade tystnadsplikt och inte själv skriva något i tråden eller kommentera till folk omkring mig. Nu när jag gärna vill diskutera frågor som springer ur observerandet av stycken ur LBs vardag, med andra som tänker banor som liknar mina, tycker jag det är viktigt att göra det på ett så sakligt sätt som möjligt och gärna med tydliga uttryck för att jag inte på något sätt vill bidra till att lägga sten på LBs börda - eller, och detta inte minst, hans anhörigas, som kanske läser här!

Jag är medelålders och hör till dem som på något plan tycker att öppenheten och spridningen av information som följer med internet "gått för långt", men jag resignerar direkt inför tanken att ändra på möjligheterna att sprida information om sig själv om man så önskar, frisk som sjuk - för vem ska bestämma när man är tillräckligt sjuk eller frisk för att få eller inte få skriva och lägga upp filmer på nätet?

Däremot kan en diskussion som denna, om etik och empati med en person vars omdöme så uppenbarligen och radikalt ändrats jämfört med tidigare i livet, samt vad vi som åskådare får/bör/kan/inte kan göra åt det, kanske bidra till att några fler reflekterar över sin roll som informationstolkare och -spridare på nätet, och kommer fram till att de har goda avsikter och vill agera utifrån det. Jag vill tro det i alla fall.