Substans: Handplockade toppisar.
Dos: Ungefär 90 st. (citronté)
Ålder: 18 år.
Kön: Man.
Vikt: 75 kg.
Tid: Ca. 4 timmar.
Tidigare erfarenheter: Toppisar, alkohol, cannabis, lustgas.
Inledning:
Jag och en vän skulle trippa hemma hos honom. Vi hade trippat en gång innan. Den gången var tredje gången jag intog toppisar men det var också första riktiga trippen.
Det skulle bli svårt att slå den senaste trippen. Den var så perfekt, lagoma visuals med endast positiva tankebanor. Den var riktigt bra helt enkelt.
Hursomhelst så skulle vi trippa igen. Det var i början av januari och sa att jag skulle komma över hyfsat tidigt. Så vi skulle kunna trippa i fred då vi bor hemma. Jag kom till han som vi kallar för N vid 11:15. Lite senare än tänkt men det gjorde inte så mycket. Vi hade sagt att vi skulle göra té på svampen som förra gången, med citronsaft i. Jag hade tagit med mig min påse med svamp jag sparat från i höstas. Det låg väl lite över 10 gram i den skulle jag tro. Vi räknade svampar på ett ungefär när vi la upp dom på en tallrik. Det blev runt 170 toppisar.
Vi kokar upp vatten i en kastrull och häller ner svamparna och börjar klippa isär dom i kastrullen. Vi låter dom sjuda i 20 minuter och tillsätter en dryg deciliter citronsaft. Sedan tar vi silen över ett mätglas och filtrerar svampen från vattnet. Efter det så delar vi upp téet i varsin tékopp, 2,7 dl var ungefär.
Det hade en vidrig smak. Jag tycker sur möglig svamp beskriver det bra.
N klarar inte att dricka upp allt sitt té, så han lämnar lite mindre än en halv deciliter som jag också dricker upp.
Klockan är 12:00 och vi inväntar effekterna. Vi satte oss i soffan och slog på filmen
Cosmos: A Space Time Odyssey. Vi tänkte att det var en bra trippfilm.
Neil deGrasse Tyson var han som ledde filmen. Han satt och berättade om allt som visades och var riktigt trevlig att kolla på. Jag fick kanska snabbt svårt för att hänga med i filmen och jag störde mig på att N inte ville gå ut som vi hade gjort förra gången. Eftersom det snöade för fullt ute så ville jag gärna gå ut och uppleva det om ni förstår.
Trippen
Hursomhelst så la jag mig i den andra änden av soffan och skulle kolla min mobil. Men eftersom det redan hade börjat kicka in blev jag distraherad och glömde av den. Jag kollade på allt annat än filmen och påpekade vissa saker jag såg till N, som inte brydde sig särskilt mycket. Vi fnissade rätt mycket nu och det kändes skönt att vara igång. Dock hade jag en liten känsla av ångest och rastlöshet fortfarande. Det släppte dock och jag bestämde mig för att kolla på filmen som bara blev mer och mer fucked up. Vi flabbade åt hans röst som ständigt förändrades och man kom verkligen in i filmen när man kollade. Det pirrade i hela kroppen och N sa att han mådde bra fysiskt. Ja, det var en stimulerande känsla i hela kroppen. Vi hade lite svårt att prata i det här stadiet. Allt blev överväldigande, liksom man tog bara in allting.
Vid 12.35 ungefär la jag mig bredvid N i soffan. Det kändes fel att ligga ensam i hörnet jag legat i förut. Nu började saker och ting bli riktigt fucked up och mitt minne från den här perioden fram till 16:00 ungefär, är rörigt. Tror inte jag använde min mobil under tiden, så har inga klockslag att gå efter heller.
Jag funderade på att gå ut själv. Kändes som att det var meningen att jag skulle gå ut och ta in allt det vackra. Men jag la det åt sidan sålänge, för så viktigt var det inte tänkte jag. N's ansikte började morphas och jag började se hur han tänkte. Nu fick allt ett större djup och jag började tappa tidsuppfattningen. Han spolade igenom filmen och bytte avsnitt, för det var tydligen en serie.
N som hela tiden hade suttit klistrad vid filmen och skrattat för det mesta, sa nu att han kollade på filmen ibland. Jag kände igen mig. Det var så mycket annat som distraherade en, tankar som poppade upp, visuals, ljud osv. Tillslut kollade ingen på filmen längre. Fast även om man inte kollade på filmen kunde man ändå se den. Man kan säga att när jag hörde filmen så gjorde jag en bild av den i huvudet. Jag började även tänka på minnen och när jag tänkte på ett minne blev det som att jag var där just då, i minnet. Jag kände allt jag hade känt och såg de jag kom ihåg. Jag insåg också att man kan aldrig veta mer än vad man vet. Liksom hjärnan formar allt man ser till den kunskap och erfarenhet man har.
Lite "tid" gick och nu spelade det ingen roll ifall man blundade eller kollade. Det var hjärnan som låg bakom allt man upplevde. Jag blundade ett bra tag men det spelade ingen roll. Han nämnde nånting om filmen och jag visste precis vad han menade, även fast jag direkt inte såg den med mina ögon.
Vi tog nu varandra i handen och N sa: "fyfan vilken tripp det här är!" Även fast jag blundade kunde jag se hans hand, ja det var riktigt sjukt. Nu kände jag också att jag hade sjunkit in i soffan vi låg i. Jag och soffan var som en del. Så kändes allt annat också, dvs. allt är ett. Jag märkte att jag behövde gå på toa och jag kunde känna allt urin som låg där i min blåsa, jag kunde känna att jag behövde kissa ut det. Så jag gick på toa.
Jag var otroligt trippad vid det här laget. Jag var i peaken. Jag satt på toan ett bra tag. Det mesta jag tänkte på nu kom ut i ord också. Jag kände ingen skillnad ifall jag sa mina tankar eller inte, men det kändes roligare att säga allt rakt ut. N var fortfarande med mig. Jag hade kontakt med han även fast han satt på andra sidan av lägenheten. Jag visste inte om dörren var öppen eller inte, men ingenting spelade någon roll nu kände jag. Jag fick så många upplysningar när jag satt där med mig själv. Jag skrek rakt ut: JAG SKA TATUERA MIG! ALLT ÄR ETT SKA JAG SKRIVA!
Skrek också: N! DET SPELAR INGEN ROLL IFALL MAN DÖR!
Tyckte jag hörde han skratta lite, men sen sa han i alla fall att han också behövda gå på toa tror jag. Jag tvättade händerna och pratade med universum när han kom in. Han sa: "fan va sjukt asså."
Jag insåg också nu att ruset höll på att släppa. Jag funderade på hur det skulle bli sen, hur det "riktiga" livet är.
Det var nu jag började tänka på döden på riktigt. Jag kände att ifall jag tog en stor kniv och skar av halsen just nu skulle det inte hända mer än att jag dör, det skulle inte spela någon roll. Jag tänkte att allt var så jobbigt i livet, jag hade så mycket att göra. Jag sa det till N, "jag har alltid tyckt allt allt är jobbigt" Sen började jag snöa in mer och mer på allt det jobbiga och insåg sen att jag mår inte bra, sa det rakt ut: "N, jag mår inte bra!". Han sa att det var bara för att jag var trippad som jag kände så, men det tyckte inte jag. Jag såg allt det dåliga i mitt liv och det var verkligen mörkt. Jag såg bara det dåliga i människor vad jag än tänkte. jag kände att ingen förstår mig. Ingen kommer nånsin göra det. Vad är det för mening att leva vidare? "Jag har alltid tänkt på att ta självmord även fast jag inte velat inse det" sa jag. Sen kom jag med idén att hoppa från Älvsborgsbron (i Göteborg). Det kändes så otroligt rätt och jag fick en känsla av befrielse. Jag sa det till Erik och han tyckte också att det skulle vart nåt. Men vi förstod ändå att det inte var ett alternativ.
Efter lite tid sittandes ensam i soffan insåg jag att det finns saker man kan leva för, saker man kan göra. Men fortfarande fanns den känslan av hopplöshet. Min kompis S ringde nu. Han lät glad som vanligt, men jag undrade bara vad han ville. Jag sa att vi tänkte hoppa från Älvsborgsbron och han sa då att det inte var någon bra idé. Men jag tyckte att jag hörde på hans röst att det inte spelade någon roll ifall jag hoppade eller inte. Jag pratade med han lite till men jag hörde att han inte ville prata med mig mer. Han sa tillslut att jag skulle ringa när jag inte var lika trippad. Jag blev lite ledsen och försökte prata om det med N istället. Jag ville ha hjälp att ta mig ur den här depressionen. Men han kunde inte hjälpa till och han gick iväg. Jag blev ännu mer ledsen och jag låg en lång stund och tänkte att allt sög. Jag kom på att jag kunde ringa en väldigt bra vän vi kallar för B och prata med honom. Jag frågade: "förstår du mig"?
Kom inte ihåg vad han svarade, men det kändes bra i alla fall. Han hjälpte mig på bättre tankar och sen kom N och ville vara med och snacka också. B Frågade om vi hade snetrippat och N sa då att "livet är en snetripp". Alla började garva och allt kändes plötsligt bättre. Vi sa hejdå och jag kände att trippen började lugna ner sig. Klockan var 15.20 nånting.
Jag fick ett ryck och sa att vi måste äta. Vi hade ju bara druckit svampté idag. Jag kände i hela kroppen att jag behövde mat. Så vi kom på att vi skulle göra pannkakor. Men vi hade ingen mjölk. N sa dock att han hade bullar i frysen, så vi hittade en bulle och jag försökte starta micron. Den gick sönder lite på sidan för jag tryckte in luckan för hårt tror jag. Sen fick N hjälpa till med att sätta igång den. När den hade varit på ett tag gick jag och kollade.
Det såg inte vackert ut.. Bullen var till hälften svart och allt smör hade runnit ut på brickan. Men jag tog ut den och började äta. Efter några tuggor kände att jag skulle få cancer om jag käkade mer så jag slängde den i diskhon.
Jag värmde några frysta mackor till och N ville inte ha något. Sen satt vi och liksom smälte in allt som hade hänt. Klockan var väl 16:15 nånting och N's mamma skulle komma hem klockan 17. Vi städade upp lite sen sa N att jag kunde gå och att han fixar resten själv.
Dos: Ungefär 90 st. (citronté)
Ålder: 18 år.
Kön: Man.
Vikt: 75 kg.
Tid: Ca. 4 timmar.
Tidigare erfarenheter: Toppisar, alkohol, cannabis, lustgas.
Inledning:
Jag och en vän skulle trippa hemma hos honom. Vi hade trippat en gång innan. Den gången var tredje gången jag intog toppisar men det var också första riktiga trippen.
Det skulle bli svårt att slå den senaste trippen. Den var så perfekt, lagoma visuals med endast positiva tankebanor. Den var riktigt bra helt enkelt.
Hursomhelst så skulle vi trippa igen. Det var i början av januari och sa att jag skulle komma över hyfsat tidigt. Så vi skulle kunna trippa i fred då vi bor hemma. Jag kom till han som vi kallar för N vid 11:15. Lite senare än tänkt men det gjorde inte så mycket. Vi hade sagt att vi skulle göra té på svampen som förra gången, med citronsaft i. Jag hade tagit med mig min påse med svamp jag sparat från i höstas. Det låg väl lite över 10 gram i den skulle jag tro. Vi räknade svampar på ett ungefär när vi la upp dom på en tallrik. Det blev runt 170 toppisar.
Vi kokar upp vatten i en kastrull och häller ner svamparna och börjar klippa isär dom i kastrullen. Vi låter dom sjuda i 20 minuter och tillsätter en dryg deciliter citronsaft. Sedan tar vi silen över ett mätglas och filtrerar svampen från vattnet. Efter det så delar vi upp téet i varsin tékopp, 2,7 dl var ungefär.
Det hade en vidrig smak. Jag tycker sur möglig svamp beskriver det bra.
N klarar inte att dricka upp allt sitt té, så han lämnar lite mindre än en halv deciliter som jag också dricker upp.
Klockan är 12:00 och vi inväntar effekterna. Vi satte oss i soffan och slog på filmen
Cosmos: A Space Time Odyssey. Vi tänkte att det var en bra trippfilm.
Neil deGrasse Tyson var han som ledde filmen. Han satt och berättade om allt som visades och var riktigt trevlig att kolla på. Jag fick kanska snabbt svårt för att hänga med i filmen och jag störde mig på att N inte ville gå ut som vi hade gjort förra gången. Eftersom det snöade för fullt ute så ville jag gärna gå ut och uppleva det om ni förstår.
Trippen
Hursomhelst så la jag mig i den andra änden av soffan och skulle kolla min mobil. Men eftersom det redan hade börjat kicka in blev jag distraherad och glömde av den. Jag kollade på allt annat än filmen och påpekade vissa saker jag såg till N, som inte brydde sig särskilt mycket. Vi fnissade rätt mycket nu och det kändes skönt att vara igång. Dock hade jag en liten känsla av ångest och rastlöshet fortfarande. Det släppte dock och jag bestämde mig för att kolla på filmen som bara blev mer och mer fucked up. Vi flabbade åt hans röst som ständigt förändrades och man kom verkligen in i filmen när man kollade. Det pirrade i hela kroppen och N sa att han mådde bra fysiskt. Ja, det var en stimulerande känsla i hela kroppen. Vi hade lite svårt att prata i det här stadiet. Allt blev överväldigande, liksom man tog bara in allting.
Vid 12.35 ungefär la jag mig bredvid N i soffan. Det kändes fel att ligga ensam i hörnet jag legat i förut. Nu började saker och ting bli riktigt fucked up och mitt minne från den här perioden fram till 16:00 ungefär, är rörigt. Tror inte jag använde min mobil under tiden, så har inga klockslag att gå efter heller.
Jag funderade på att gå ut själv. Kändes som att det var meningen att jag skulle gå ut och ta in allt det vackra. Men jag la det åt sidan sålänge, för så viktigt var det inte tänkte jag. N's ansikte började morphas och jag började se hur han tänkte. Nu fick allt ett större djup och jag började tappa tidsuppfattningen. Han spolade igenom filmen och bytte avsnitt, för det var tydligen en serie.
N som hela tiden hade suttit klistrad vid filmen och skrattat för det mesta, sa nu att han kollade på filmen ibland. Jag kände igen mig. Det var så mycket annat som distraherade en, tankar som poppade upp, visuals, ljud osv. Tillslut kollade ingen på filmen längre. Fast även om man inte kollade på filmen kunde man ändå se den. Man kan säga att när jag hörde filmen så gjorde jag en bild av den i huvudet. Jag började även tänka på minnen och när jag tänkte på ett minne blev det som att jag var där just då, i minnet. Jag kände allt jag hade känt och såg de jag kom ihåg. Jag insåg också att man kan aldrig veta mer än vad man vet. Liksom hjärnan formar allt man ser till den kunskap och erfarenhet man har.
Lite "tid" gick och nu spelade det ingen roll ifall man blundade eller kollade. Det var hjärnan som låg bakom allt man upplevde. Jag blundade ett bra tag men det spelade ingen roll. Han nämnde nånting om filmen och jag visste precis vad han menade, även fast jag direkt inte såg den med mina ögon.
Vi tog nu varandra i handen och N sa: "fyfan vilken tripp det här är!" Även fast jag blundade kunde jag se hans hand, ja det var riktigt sjukt. Nu kände jag också att jag hade sjunkit in i soffan vi låg i. Jag och soffan var som en del. Så kändes allt annat också, dvs. allt är ett. Jag märkte att jag behövde gå på toa och jag kunde känna allt urin som låg där i min blåsa, jag kunde känna att jag behövde kissa ut det. Så jag gick på toa.
Jag var otroligt trippad vid det här laget. Jag var i peaken. Jag satt på toan ett bra tag. Det mesta jag tänkte på nu kom ut i ord också. Jag kände ingen skillnad ifall jag sa mina tankar eller inte, men det kändes roligare att säga allt rakt ut. N var fortfarande med mig. Jag hade kontakt med han även fast han satt på andra sidan av lägenheten. Jag visste inte om dörren var öppen eller inte, men ingenting spelade någon roll nu kände jag. Jag fick så många upplysningar när jag satt där med mig själv. Jag skrek rakt ut: JAG SKA TATUERA MIG! ALLT ÄR ETT SKA JAG SKRIVA!
Skrek också: N! DET SPELAR INGEN ROLL IFALL MAN DÖR!
Tyckte jag hörde han skratta lite, men sen sa han i alla fall att han också behövda gå på toa tror jag. Jag tvättade händerna och pratade med universum när han kom in. Han sa: "fan va sjukt asså."
Jag insåg också nu att ruset höll på att släppa. Jag funderade på hur det skulle bli sen, hur det "riktiga" livet är.
Det var nu jag började tänka på döden på riktigt. Jag kände att ifall jag tog en stor kniv och skar av halsen just nu skulle det inte hända mer än att jag dör, det skulle inte spela någon roll. Jag tänkte att allt var så jobbigt i livet, jag hade så mycket att göra. Jag sa det till N, "jag har alltid tyckt allt allt är jobbigt" Sen började jag snöa in mer och mer på allt det jobbiga och insåg sen att jag mår inte bra, sa det rakt ut: "N, jag mår inte bra!". Han sa att det var bara för att jag var trippad som jag kände så, men det tyckte inte jag. Jag såg allt det dåliga i mitt liv och det var verkligen mörkt. Jag såg bara det dåliga i människor vad jag än tänkte. jag kände att ingen förstår mig. Ingen kommer nånsin göra det. Vad är det för mening att leva vidare? "Jag har alltid tänkt på att ta självmord även fast jag inte velat inse det" sa jag. Sen kom jag med idén att hoppa från Älvsborgsbron (i Göteborg). Det kändes så otroligt rätt och jag fick en känsla av befrielse. Jag sa det till Erik och han tyckte också att det skulle vart nåt. Men vi förstod ändå att det inte var ett alternativ.
Efter lite tid sittandes ensam i soffan insåg jag att det finns saker man kan leva för, saker man kan göra. Men fortfarande fanns den känslan av hopplöshet. Min kompis S ringde nu. Han lät glad som vanligt, men jag undrade bara vad han ville. Jag sa att vi tänkte hoppa från Älvsborgsbron och han sa då att det inte var någon bra idé. Men jag tyckte att jag hörde på hans röst att det inte spelade någon roll ifall jag hoppade eller inte. Jag pratade med han lite till men jag hörde att han inte ville prata med mig mer. Han sa tillslut att jag skulle ringa när jag inte var lika trippad. Jag blev lite ledsen och försökte prata om det med N istället. Jag ville ha hjälp att ta mig ur den här depressionen. Men han kunde inte hjälpa till och han gick iväg. Jag blev ännu mer ledsen och jag låg en lång stund och tänkte att allt sög. Jag kom på att jag kunde ringa en väldigt bra vän vi kallar för B och prata med honom. Jag frågade: "förstår du mig"?
Kom inte ihåg vad han svarade, men det kändes bra i alla fall. Han hjälpte mig på bättre tankar och sen kom N och ville vara med och snacka också. B Frågade om vi hade snetrippat och N sa då att "livet är en snetripp". Alla började garva och allt kändes plötsligt bättre. Vi sa hejdå och jag kände att trippen började lugna ner sig. Klockan var 15.20 nånting.
Jag fick ett ryck och sa att vi måste äta. Vi hade ju bara druckit svampté idag. Jag kände i hela kroppen att jag behövde mat. Så vi kom på att vi skulle göra pannkakor. Men vi hade ingen mjölk. N sa dock att han hade bullar i frysen, så vi hittade en bulle och jag försökte starta micron. Den gick sönder lite på sidan för jag tryckte in luckan för hårt tror jag. Sen fick N hjälpa till med att sätta igång den. När den hade varit på ett tag gick jag och kollade.
Det såg inte vackert ut.. Bullen var till hälften svart och allt smör hade runnit ut på brickan. Men jag tog ut den och började äta. Efter några tuggor kände att jag skulle få cancer om jag käkade mer så jag slängde den i diskhon.
Jag värmde några frysta mackor till och N ville inte ha något. Sen satt vi och liksom smälte in allt som hade hänt. Klockan var väl 16:15 nånting och N's mamma skulle komma hem klockan 17. Vi städade upp lite sen sa N att jag kunde gå och att han fixar resten själv.
Fortsättning
