Citat:
Ökat sparande, d.v.s. att man investerar istället för konsumerar, leder inte till ökad tillväxt utan till ökad rationalisering. Rationalisering innebär att man tar bort onödigt arbete och borde alltid vara något bra. Visserligen ger rationalisering "arbetslöshet" men om vinsterna från rationaliseringen fördelas rättvist så skulle vi istället kunna säga att rationalisering ger ökad fritid för meningsfull sysselsättning.
Tillväxt definieras som att man får ut mer produktion per arbetstimme (eller per person per år - BNP/Capita). Rationalisering är därmed en sorts tillväxt, när ett företag förbättrar sin produktionsprocess och gör arbetarna där mer effektiva. Men rationalisering är inte det enda som kan inträffa av ökat sparande. Folk kan också skapa helt nya företag för pengarna, vilket kan ge mer tillväxt genom att metoden är bättre än de som finns.
Jag håller med dig om att rationalisering kan innebära arbetslöshet på en firma där man förbättrar produktionen, men det är ingen långsiktig arbetslöshet. Samhället som helhet kommer ha fler resurser tillgängliga för att anställa de som blev arbetslösa.
Citat:
Vårt samhälle är nedlusad av propaganda (reklam) för att vi ska konsumera, gärna för lånade pengar på avbetalning. Jag förordar dock, liksom du, sparande framför (onödig) konsumtion. Sparande leder både till trygghet för individen och hushållande av våra naturresurser. Konsumtion däremot ser jag som en materialistisk drog för att tillfället bedöva den ångest vi känner på grund av stressen och bristen på andlighet i vårt samhälle. Det finns dock starka politiska och ekonomiska krafter att hålla oss vanliga människor i schack som konsumtionsdrogade skuldslavar.
Jag håller med dig om att var och en får ökad trygghet och en mer säker tillgång till naturresurser med mer sparande. Själv tror jag det beror på skattetrycket - lägre skatter ger mer utrymme för sparande och samt till ett ökat behov (mindre välfärdsstat gör att individer måste spara mer, på bankkonto eller i försäkringar). Folk förr verkade spara allt de kunde, inte för att de var mer andliga utan för att livet förr var mycket hårdare: den som spar han har, och den som inte gör det riskerar att inte ha tillräckligt mycket mat.
Själv har jag alltid levt snålt och sparat det jag kan, men jag känner inte någon andlighet - min familj nämnde aldrig gud, vi bad aldrig, jag fick höra talas om den kristna guden först i skolan och ett kort tag trodde jag på gud (tack vare väldigt kyrklig lågstadielärare) men det gick över till högstadiet. Däremot så har jag vanligtvis inte känt någon stress av samhället, så det stämmer.