Rommel - Geni eller dåre?

Flytta till historia om det passar bättre där, moderatorer.

Erwin Rommel, mer känd som Ökenräven, anses av många som vara en nationalfigur för Tyskland och ett panzergeni som hjälpte att formge moderna pansardoktriner. Men många anser att han var en strategisk dåre som riskerade sina truppers liv och underhållslinjer i onödan.
Hur mycket av detta är sant, och anser flashbackare att han var en dåre eller ett Geni?

Han var ett geni men blev en dåre på slutet :-)

Hade de lyssnat på han när han skulle försvara atlantvallen så kanske det hade gått bättre för Tyskland under D dagen. Han fick stå sitt kast för att han hade rätt men inte fick som han ville, vilket är tråkigt.

Hans förmåga att på något sätt hela tiden se fiendens brister och oförmåga och blixtsnabbt utnyttja dem för sin verksamhet är fanimig snudd på genialiskt.

Redan i första världskriget genomförde han med på tok för "lite" förband banbrytande manövrar som var förbluffade "enkla" eller vansinniga till sin plan egentligen.
Troligtvis så gjorde han sin läxa duktigt väl innan han genomförde och utnyttjade sin fiendes svagheter fullt ut för sina makalösa manövrar.

Tjurrusningen med 7:e Pansardivisionen genom Frankrike är väl nästa makalösa exempel.

Det han sedan gjorde i öknen var ju lika briljant, fan vet om han hade fått fullt med resurser om han inte hade "omringat" hela Medelhavet själv och fixat en andra front i Sovjetunionen söderifrån.

Jag vill nog hävda att han var "genialisk" i sitt förande av militära förband men även han fick lära sig den svåra läxan i öknen att "amatörer diskuterar taktik när de professionella diskuterar logistik".

tror inte det hade spelat nån roll

Sovjet hade manskapet och USA hade sin industri

Jag tycker nog allmänt att begreppet geni är så pass stort ord att man ska vara försiktig att inte vattna ur det.

Med det förbehållet stämmer nog beskrivningen bra, men jag anser att skulle man beskriva honom med ett ord vore det nog det som kombinerar karaktärsdrag som att vara både fräck och våghalsig. Han var givetvis bra militär strateg (om än inte geni), men det är ju inte just det som blivit hans kännetecken.

Som jag förstått det hela fick Rommel (och tyska armén i stort) hålla till godo med vad de fick sig tilldelat. Hitler själv var den största bromsklossen mot en välfungerande logistik, och den rivalitet mellan stridskrafterna han underblåste.

Nja, Rommel var måhända ett taktiskt geni (även om han ofta tog helt oacceptabla risker), men strategiskt var han en riktig klåpare.

Härvid är jag böjd att instämma varvid det gäller Ökenkriget med egentligen inte på något mer ställe men upplys mig gärna.
Han hade inte alls mandat eller uppgift att genomföra det vansinniga anfallet österut.
Det var inte hans uppdrag men av någon anledning så trodde han att det skulle väl vara möjligt?
Ökenkriget är enligt mig det enda "smolket" i bägaren i en annars "genialiskt" förmåga att föra sina förband till oanade och exempellösa framgångar.

Ökenkriget, han fick uppgift och resurser för att lösa en operativ fråga men av någon anledning så blev han strateg och skulle väl själv öppna en andra front i Sovjetunionen söderifrån?
Fan vet ärligt talat hur han tolkade sin tämligen begränsade uppgift i Öknen och valde att gå helt "sjövild" där.

Atlantvallen, hur vi än försöker så var det inte hans fel i det stora hela att det gick som det gick.
Hade Rommel fått satt in sina Pansardivisioner mot stränderna (restriktioner ifrån Högkvarteret, Hitler i att nyttja dem inledningsvis) direkt så hade nog den 6:e juni blivit bra mycket blodigare för de Allierade.

Jag tänkte närmast på ökenkriget, men det är också intressant att ta i beaktande invasionen av Frankrike där han ibland tog allt för dumdristiga risker. Nu gick det bra den gången, men han levde på gränsen, så att säga.

Ja, det fanns mycket risktagande i hans agerande. Men jag har funderat ibland på hur mycket av det risktagandet som kom sig av att Hitler dikterade villkoren för logistik och strategi på sätt som i flera fall gjorde det omöjligt för hans generaler att lösa sina uppgifter på mer konventionella sätt. Det var ju katastrofalt tydligt mot slutet av kriget, men märktes tydligt vid Barbarossa.

7:e pansardivisionens jakt genom Frankrike.

Absolut att han tog risker men efter att ha fått förmånen att stå på samma platser och taktisera vid avgörande beslutspunkter för Rommel i det fälttåget så tog han faktiskt tämligen rimliga risker hur "sjukt" det än låter.

Att han lät sig gå runt de Gaulle och låta förband efteråt ta hand om de Gaulle var ett exempel på hur han kunde läsa hela situationen och bara han tog sig förbi de Gaulle så var Frankrike förlorat fullt ut.
Där försökte faktiskt fransmännen göra något rejält av sina pansarförband och stoppa någon del av den tyska framryckningen men det sket sig formidabelt.

Här såg man hur den tyska uppdragstaktiken fullständigt krossade det linjära tänket i striden som fransmännen och engelsmännen hade kvar som arv ifrån första världskriget.

Frankrike var redan förlorat med det "tankesättet" de hade när tysken gick igenom Ardennerskogen.

Jaja min gode bernad_law, jag säger absolut inte att du har fel på något sätt (risknivåer o dylikt) men utifrån mitt "taktiserande" på tidigt 90- talet där (utbildningen följde 7:e divisionen inom ramen att hamra in uppdragstaktik i oss) så blev Rommels beslut ganska så "genialiska och förnuftiga" i sitt verkställande/ genomförande.