Svärmor har precis skickat ännu ett paket med saker till barnen (2 döttrar). Precis som min fru har svärmor väldigt smala intresseområden och paketen består oftast av skor, kläder, huvudbonader, diadem och väskor. Jag har just lagt en hel semesterdag på att rensa ut barnens garderober och efter att ha sorterat ut alla urvuxna skor vilket blev en hel ICA-kasse räknar jag bland det som är kvar inte mindre än 14 par finskor och 15 par sommar/-gympaskor fördelat på 2 barn i lågstadieålder, utöver alla vinterskor och gummistövlar som används nu på vintern och fortfarande ligger spridda i hela huset.
Jag har nu när det är minusgrader också passat på att avfrosta frysen. Min fru har hela året knölat in matrester där utan någon tanke på att faktiskt äta dem och jag har fått ihop flera pappkassar med gamla brödskivor och skit som det bara är att slänga på komposten, vilket borde ha gjorts redan innan de hamnade i frysen.
I Aftonbladet och liknande läser man ofta om fattiga familjer som inte har råd med mat, skor eller leksaker. Jag tänker för mig själv hur lyckligt lottade de är som slipper lägga tid på egendomsvård och det hade varit en underbar dröm om våra barn också inte hade haft några legobitar och andra leksaker som åker ut över golvet snabbare än jag hinner plocka upp dem. Men finns sådana fattiga familjer verkligen på riktigt eller är de bara en produkt av socialisternas fantasi, för att få oss att skämmas över vår rikedom och rösta vänster? Det känns som att begagnatmarknaden är överfull med precis samma skit som vi har i överflöd och att man knappt kan ge bort sakerna gratis.
Finns det någon här på Flashback som är "fattig" på riktigt och måste kämpa och prioritera för att ge era barn ett par skor och servera något annat än gröt? Detta trots avsaknad av missbruk och psykisk ohälsa samt närhet till en loppmarknad? Eller upplever ni också att folk försöker pracka på er hiskeliga mängder saker långt utöver vad ni rimligen kan använda?
Jag har nu när det är minusgrader också passat på att avfrosta frysen. Min fru har hela året knölat in matrester där utan någon tanke på att faktiskt äta dem och jag har fått ihop flera pappkassar med gamla brödskivor och skit som det bara är att slänga på komposten, vilket borde ha gjorts redan innan de hamnade i frysen.
I Aftonbladet och liknande läser man ofta om fattiga familjer som inte har råd med mat, skor eller leksaker. Jag tänker för mig själv hur lyckligt lottade de är som slipper lägga tid på egendomsvård och det hade varit en underbar dröm om våra barn också inte hade haft några legobitar och andra leksaker som åker ut över golvet snabbare än jag hinner plocka upp dem. Men finns sådana fattiga familjer verkligen på riktigt eller är de bara en produkt av socialisternas fantasi, för att få oss att skämmas över vår rikedom och rösta vänster? Det känns som att begagnatmarknaden är överfull med precis samma skit som vi har i överflöd och att man knappt kan ge bort sakerna gratis.
Finns det någon här på Flashback som är "fattig" på riktigt och måste kämpa och prioritera för att ge era barn ett par skor och servera något annat än gröt? Detta trots avsaknad av missbruk och psykisk ohälsa samt närhet till en loppmarknad? Eller upplever ni också att folk försöker pracka på er hiskeliga mängder saker långt utöver vad ni rimligen kan använda?
