22 år och längtar efter barn

Hej! Jag är en 22-årig tjej som sedan cirka två år tillbaka allt oftare börjat känna en stark längtan efter att få barn. Jag vet inte exakt hur ovanligt det är men praktiskt taget inga av mina jämnåriga vänner förstår denna del av mig som växt sig så stark, så därför vänder jag mig hit i hopp om att få dela tankar...

Jag är gift, men min man vill inte ha barn än. Så det kommer inte kunna bli en realitet för mig att bli gravid än på åtminstone ett par år. Och dessutom är jag i mitten av mina sjuksköterskeutbildning, så på ett sätt vill jag också vänta... Men mitt hjärta tycks inte lyssna på dessa omständigheter, och på senaste tiden så kommer det dagar då jag knappt är mig själv för att jag inte kan sluta tänka på barn.
Jag kan känna avund mot andra mödrar, och har stunder då jag gråter för att saknaden blir så påtaglig.

Jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till för att hantera alla dessa känslor. Ibland drömmer jag om att jag har barn, och resten av den dagen så brukar det göra fysiskt ont i mig, det känns som tomt och jag finner mig själv gång på gång leta efter det barn jag tror ska finnas vid min sida.. Ehh, det låter kanske knäppt, men så är det.

Hjälp?!

EDIT: Förtydligar att jag alltså INTE har några planer på att få barn än, pga min mans vilja och pga mina studier. Men känslorna finns där och jag vet inte vad jag ska göra med dem.

snälla avsluta din utbildning först. inget uppehåll i studerandet då risk finns att du aldrig studerar igen. inga mer soc barn i samhället

Längtan din är inte rationell. Du kan styra över dina känslor. Annars kan du jobba som barnmorska, barnvakt, dagisfröken på deltid om du så gärna vill gosa med de små djävularna. Som tidigare skribent har sagt, gör klart studierna först.

Nej, ingen risk. Du missförstod mig - ville mer prata om mina känslor och se om det finns fler som känner igen sig, jag vill som sagt egentligen vänta - av de praktiska skälen, det är bara mina känslor som inte håller med, haha. Jag har inga planer på att inte fullfölja min utbildning nu, älskar plugget. Plus att min man som sagt inte vill ha barn än.

Det är just därför jag vänder mig hit, för att försöka styra över mina känslor genom att få prata om detta xD Och förhoppningsvis få höra ngt från andra som känner igen sig, eller vad som helst egentligen

Det finns många barn som skulle kunna behöva en, vad som verkar vara, en kärleksfull individ såsom dig.
Att vilja ha sina egna barn är egoistiskt bortom förklaring eftersom i slutändan är alla barn likadana och sjukdomen av föreställningen om att ha "sina egna barn" är fascistisk hästskit.

Intressant tanke du har där. Jag håller med om att det redan finns många barn som behöver en förälder, och jag drömmer om att vi ska få vara stödfamilj till sådana barn, eller kanske till och med adoptera, i framtiden. Men det känns som att det vore bra att ha erfarenhet först av ett eget barn innan vi ska vara stödet åt ett barn som antagligen redan haft det väldigt tufft. Och adoptera kommer inte vara ett alternativ på många år eftersom man inte ens får ställa sig i kö för adoption förrän man är 25, och sedan är det i regel två till fyra års väntetid... Men som sagt, i framtiden vill jag verkligen ta hand om andra än endast mina "egna" barn.

Dock håller jag inte med om att det endast är en föreställning med att det skulle finnas en särskild längtan efter att få bära barnet själv, ifall det var så du menade. För även om man självklart kan älska barn lika mycket oavsett om de är ens egna kött och blod eller ej, så är själva upplevelsen att vara gravid, och allt som har med det att göra, samt att få kunna se likheter och olikheter i sin avkomma, något jag ogärna går miste om i livet. Så ja, det är av egoistiska anledningar, men det är inte desto mindre verkligt och starkt känslosamt för det. Så resonerar jag Önskar dock verkligen att fler övervägde adoption och dylikt.

Jag har barn som dels är över 25 år och en som är under jag säger till mina barn (Ungar ska göra ungar, när mina barnbarn kommer på besök så klättrar jag på väggarna) Det räcker så bra med att dom sover över och är här i 16 tim.

Jag skulle aldrig som har 3 riktiga barn ens betala 1800kr och vara 44år för att adoptera.

Min bästa kompis är 51 år han sade det så bra vem fan vill skaffa barn i den här ruttna världen?

Jag tänker, att den viktigaste förutsättningen har du ju redan: du är gift med den som du i så fall ska ha barn med. När det gäller att passa ihop barnskaffandet med studier och arbetsliv, så finns det egentligen inget optimalt tillfälle. Precis efter att man tagit examen vill man ju inte heller börja vara hemma, för det är då man är som mest attraktiv för arbetsgivaren. Efter ett år-arton månader hemma, har man redan hunnit glömma en del, när man inte hunnit konsolidera kunskaperna i någon längre tids praktiskt arbete. Däremot bryr sig arbetsgivaren inte om ifall man varit ledig mitt i studierna, utan det är ju examensdatumet och vad man gjort efter det som de tittar på.

Med ovanstående sagt, så är det förstås bra att ha en upparbetad SGI och en tjänst att gå tillbaka till efter mammaledigheten. Nu pluggar just du till ssk, då, så du lär inte ha svårt att få arbete hur-eller-hur eftersom det är sådan brist på sjuksköterskor.

Angående känslorna, så vet jag att vissa kvinnor får det där "bebissuget", men också att många kvinnor INTE får det. Jag hade det aldrig (skaffade barn av logiska skäl kan man säga), så jag har svårt att relatera till det.

Jag tror också att det ibland kan stå för något annat, som en otrygghet, en längtan efter någon att höra samman med som man verkligen kan lita på kommer att finnas där hela livet. Det kan man ju inte vara säker på, när det gäller makar eller vänner. Syskon mera, men de kan dö före en själv... Kanske är det värt att fundera lite i dom banorna - om suget står för något annat. Det är ganska ovanligt att vara gift i din ålder om man är infödd svensk. Missförstå mig inte, jag tycker att det är fint och bra! Men kan det vara så att du drev igenom en vigsel för att du ville känna dig mer säker på din man, ville knyta honom hårdare till dig, försöka förhindra att han ska lämna dig? Och att detta med barn också är en del av det?

Haha, jag vill. Håller helt med om att mycket är ruttet i världen dock.
Men tänk så gott det vore om det bara kostade 1800 att adoptera, det hade ju verkligen vart trevligt

HAHA, för kul sagt, men håller helt med dig.

Att dra erfarenheter från ett barn (vare sig utsatt eller ej) innan man själv skaffar ett ser jag som rangordning. Ett sådant scenario kanske tom får dig att ändra tankar angående ett eget barn.

Vare sig graviditet är något så himmelskt som många gånger får höra, vet jag ej.
Samtidigt är liknelser mellan dig och ditt barn endast likheter såsom mellan näsa och näsa, munform och munform, möjligtvis ögonfärg, etc. Personliga liknelser är något som inte går i arv.

Låt oss säga att ni skaffade ett barn tillsammans, ert egna barn. Hur skulle du reagera ifall att BB ringde upp er tio år senare och beklagade sig över det faktum att man av misstag gav er ett annat barn, inte ert biologiska. Skulle du byta ut barnet som du uppfostrat, älskat och tagit hand om i dessa tio år mot det biologiska?

Adoption är reglerat utifrån alla möjliga regler och bestämmelser, som du antagligen är mer medveten om än vad jag är. Hur kommer det sig att vid adoptering vill man ha all möjlig information angående den potentiella föräldern, samtidigt som random tonårspar har fritt fram till att passera utan dessa prövningar?
I liknande tankar, hur kommer det sig att man är tvungen att gå i flera års utbildningar för de flesta yrken, men för att få bli förälder krävs det ingen utbildning alls?