Religiös uppenbarelse eller estetisk upplevelse?

På julaftonsnatten bevistade jag en midnattsmässa, vilket blev första gången på ett antal år som jag närvarade på någon religiös mässa. Jag måste säga att jag definitivt uppskattade det, som kulturupplevelse är det långt mer tillfredsställande än de flesta generiska biofilmer jag sett under året, jag känner mig på något sätt "uppfylld" och betydligt mer närvarande i ögonblicket än annars. Jag kan rentav säga att jag kände någonting i stil med exaltation under psalmsången. Den här känslan är inte ny för mig på något sätt, utan jag kan säga att jag under en lång tid alltid känt något när jag befinner mig i en kyrka.

Jag har emellertid aldrig identifierat detta något som någon, eller ja - någon form av gudomlig närvaro. Även om den här känslan ibland berör mig på djupet så tänker jag sällan på det som något annat än en estetisk upplevelse. Mässan är någonting vackert, men det förknippas för min del aldrig med någon högre makt, utan jag betraktar det som någonting som helt och hållet sker inom mig.

Jag vet flera människor som talat om sina uppenbarelser, "jag kände guds närvaro", och dylikt. Min undran är helt enkelt om det handlar om att vi delar samma känsla, men gör olika associationer, eller om det jag känner är någonting mer ofullständigt.

Ni som haft den här typen av "uppenbarelser", hur förstår ni att det handlar om en gudomlig närvaro?
Skiljer det sig från den "upphöjda känslan" jag försöker beskriva, eller drar vi helt enkelt olika slutsatser utifrån samma upplevelse?

Jag vet; Sjukt vag trådstart, fast det brukar ju inte hindra folk från att svara. Jag misstänker dock redan att svaren inte kommer tillfredsställa mig, att det bara handlar om den drömlika klarheten där man helt enkelt "vet", men det skadar ju inte att försöka.

Det finns naturliga förklaringar på dessa känslor och fenomen. När folk samlas och förväntas känna på ett visst vis så blir det ofta så. Folk rycks med, helt enkelt. Det går ju inte att motbevisa att Gud har med saken att göra, däremot behövs ingen Gud för detta fenomen.
Jag hittar ingen länk nu, men vet att det finns undersökningar inom dessa områden.

Jesus själv sa att man bör gå in ensam i ett rum för "möten med Fadern", och att stora folksamlingar är en slags distraktion. Samtidigt talade Jesus till folkskaror, men inga vackra mässor förekom vad jag har läst, utan det var hårda bud, tukt och Herrans förmaning.

Även muslimer kan få starka religiösa känslor av vackra moskéer, imamers mässande, böneutrop osv. Se det som bländverk. Ett jagande efter vind.

Den äkta kärnan, den finner du inte bland folksamlingar som lyssnar till orgelmusik och vackra ord, oavsett hur magiskt det känns. Den finner du endast "inombords". Som Jesus sa: "När du finner en pärla på en åker, sälj allt du äger och köp marken". Även om marken är skitig, ofruktbar och oestetisk på alla sätt o vis.

Ja, religion behövs inte för att få dessa känslor.

Organiserad religion är snarare en distraktion för att hålla folk i schack. Jesus var starkt emot organiserad religion, det är tydligt när man läser i NT. Fariséer och Saduccéer t ex. Dessa kallade han för "huggormars avföda" (diggar det uttrycket ).

Har aldrig riktigt upplevt den gudomliga närvaron och måste därför misstänka att vi alla gör olika tolkningar av samma scenario/är på olika platser känslomässigt. Jag har försökt att känna det, men stannar vid en mäktig känsla. Den känslan kommer nog av musiken och den stora rymliga byggnaden fylld av människor. Men den vaga aningen om att det kan finnas något större där hänger nog också med, som en påminnelse från barndomen då det var enklare att ryckas med. Alltså, hade jag aldrig fått höra att jag befinner mig i "Guds hus" hade jag kanske inte funderat över om han var där.

Gud är närvarande kroppsligen i nattvardsbrödet och genom att ta del av hans kropp och blod så tar du emot Guds nåd. Att bevista den heliga mässan är den bästa saken du kan göra på denna gjord, inget annat ger så mycket nåd och efterskänker så många syndastraff.

Detta betyder inte att alla måste känna något vid mässan precis som vissa kan känna eller inte känna något under bön. Bönens effektivitet beror inte på om Gud väljer att giva oss goda känslor men det är vanligt förekommande att Gud ger oss goda känslor vid bön och under mässan.

Cirkelargumenterande nonsens.

Jag gav inga argument för min sak överhuvudtaget så jag vet inte hur jag kan ha gjort mig skyldig till cirkelargumentation? Ni kanske undrar vad jag baserar mina påståenden på, då får jag ta och hänvisa till katekesen och kyrkans tradition.

I så fall: Vad är din poäng?

Ah! Min poäng var att ge ett svar på frågan som ställdes, ett svar utifrån den katolska tron, på varför man känner Guds närvaro under mässan. Mitt svar var då att Gud är närvarande under mässan och det är också i mässan som Gud giver sin största välsignelse.

Men det ska sägas att jag inte bortser från att känslor kan framkomma eller framkallas på många olika vägar och det är fullt möjligt att man får känslor under mässan som kommer från andra källor än gudomlig inspiration.

M.a.o. ett icke-svar vad angår trådfrågan.