Missbruk av sociala medier

Dags för en tråd som kanske inte alla villa skall finnas. Vill att vi pratar om det stora missbruket av social medier. Det beroende det skapar och som till slut i värsta fall blir maniskt. Man "måste" bara och tiden folk lägger ner på detta bara ökar. I relation som utanför. På jobbet?!

Jag brukar fråga dom som lever med sin dator/mobil 24 timmar om dygnet vilken skärmtid dom har. Vad menar du säger dom? Ja, hur många timmar har din mobil/datorskärm varit på under ett dygn där du stirra in. Många likt en alkoholist gissar på lite när man i själva verket (efter ha kollat) har betydligt mycket mer. Jag har även sett på äldre 40+ som tidigare haft ett normalt användande som helt plötsligt ryckts med och idag går på toa med mobilen (jag kan ju missa något)

Förhållande där myskvällarna i soffan / eller att göra något tillsammans bytts ut mot att var och en sitter med mobilen större delen av sin tid tillsammans innan läggdags.

Så...vad tycker ni i ämnet. Har detta blivit n folksjukdom?

Slängde själv ut facebook för ett par år sedan och det enda jag saknade i början var messenger, visar sig att sms fortfarande fungerar dock... Rekommenderar varmt andra att följa mitt exempel då det frigör mer tid än man tror!

Detta är något jag uppmärksammat de senaste åren bli ett större och större problem.
Folk stirrar rakt i telefonen i timmar varje dag. Varje måltid ska först plåtas och postas för att senare "titta lite snabbt" vad som händer på insta, FB, snapchat, aftonbladet osv.

Folk stirrar ner i telefonen istället för att konversera som man gjort tidigare. Trist. Men det är så det blir i en digital värld där du får tillgång till allt som händer inom fem sekunder.

Vad gör man? Jag och mina vänner samlar ibland ihop mobilerna när vi ska ses (känns sjukt barnsligt att ens behöva göra det). Annars säger jag till människor när det börjar gå över styr när vi ses.

Hatar det. Alla push-notifikationer lockar oss hela tiden för att öppna mobilen och ta en till snabb titt genom alla medier/hemsidor - en väldigt ond cirkel. Jag ser hellre folk i ögonen när jag pratar än att läsa texten vad de skriver till mig.

Helt med dig. Ha dock FB kvar men det är enbart för Messenger. Enkelt sätt att ha kontakt med folk runt om i världen som man har träffat etc.
Men Facebook-appen ligger bara och samlar damm.

Internet är bara en fluga. Det är övergående.

Tycker det är en bedrövlig utveckling. Man interagerar inte med folk på samma sätt längre. Hela tiden har folk en vibrerande sak i fickan som pockar på deras uppmärksamhet.
Personligen uppfattar jag det ofta som oförskämt och nonchalant att stirra ner i sin mobil (särskilt om man försöker ha en konversation). Allmänt drygt öht. Är själv medveten om det och undviker det till största möjliga mån.

Har själv bara facebook, fast med notiser avstängda. Har det enbart av praktiska skäl, enkelt att kontakta folk om man behöver (om man inte har mobilnr) eller om man ska gå med/skapa evenemang. Av det skälet är det bra.

Övriga sociala medier som snapchat, instagram,twitter, kik och allt vad det är har jag absolut inget intresse av. Har haft snapchat och insta ett tag. Men märkte direkt att man slängde iväg väldigt stor mängd tid av att slentrianmässigt bara glo på väldigt substanslöst material. Kunde va kul ibland, men inte värt de kraven på uppmärksamhet som de tar.

Har nog ganska hög skärmtid (om man räknar in dator). Men ägnar den mesta tiden åt läsa nyheter, wikipedia, forum etc. Lite mer matnyttig och vettig information. Så ingen direkt waste med tid känner jag.

Kärnan i mitt missnöje och min oro är nog att jag tror att den här mobiliseringen (hah!) tar folk längre och längre bort från äkta mänsklig kommunikation. Och allt vad det innebär.

Från vad jag har sett uppfattar jag det som att sociala medier som Instagram och Facebook tappar aktiva användare. Nästan ingen tonåring använder facebook utan mest föräldrar. Instagram vad jag vet tappar aktiva användare inom min kompiskrets och min klass osv.

Ja, lite. Tycker speciellt det är trist att folk i sociala sammanhang låser in sig bakom lurar och skärm och blir, i det närmaste, helt okontaktbara. Det blir då samtidigt obegripligt att sådana personer gnäller om bekräftelse och ensamhet, när de själva är en mycket tydlig del av problemet.

Tror dock insikten måste komma från personerna själva, och kanske delvis skolan, för att tiden, med ögon och öron bortkopplad från omgivningen, ska balanseras ut till en mer sund nivå.

Det har det definitivt blivit. Själv har jag lyckats begränsa min internettid till högst 2 timmar/dag. Jag vill försöka komma tillbaka till hur jag/det var innan internet erövrade mig/oss. Jag känner att allt intag av information kan göra att man tappar koncepterna lite grann. Det blir för mycket att hålla reda på och jag tror inte den mänskliga hjärnan är skapt för att ta in så mycket på en gång. När man börjar läsa om något intressant på en sida blir det gärna att man fastnar och fortsätter läsa och går in på länkar och läser även där osv. Försöker gå över till att läsa böcker istället, som är lugnare för hjärnan. Efter att i många år mer eller mindre varit beroende av internet, försöker jag "komma tillbaks till naturen" igen. Facebook, twitter, instagram och annat skit är ju mest trams som man mycket väl kan klara sig utan. Bättre att socialisera med folk IRL.

Tack för alla svar så här långt. Men det är inte speciellt många som vill diskutera och det säger en del tror jag. Dom allra flesta sitter i smeten och tror sig nöjda. För några år sedan (3?) tog jag en mobilfri dag. Till att början tyckte nog kompisar att det var konstigt men dom vande sig att en dag hade jag mobilen hemma när jag gick ut. Den fungerade alltså bara som en hemtelefon Denna lösning tror jag skulle vara bra för många för att få en avgiftning. För avgiftning behöver nog en hel del. Är du 23 eller 33 eller 43 eller 53 och känner att mobilen/sociala medier har tagit över ditt liv? Prova att lämna mobilen hemma en dag. Skriv sedan tillbaka vad du tyckte. Skriv första gången och sedan veckan efter den andra gången. Provade detta på min barn en gång i tiden. Första dagen var fruktansvärd tyckte dom. Andra gången en vecka senare var det "ok" tredje veckan var det "faan rätt nice"

Nej men du har rätt, ser du inte problemet med att hålla 'diskussion' framför skärmen med låtsasmänniskor som äter gräs och producerar varierande mängd seriös ull?

Jag ser att alla problem är inga problem, därför att inga problem behöver inga lösningar och jag är handfast beslutsamt beredd att göra Ingenting åt saken! Sen författar jag principiellt aldrig något som intresserar mig heller. Har fan bättre saker för mig än att logga in på fb och bevisa för en samling skämt vilken fårskalle jag är Gott nytt år

För min del är sociala medier ett gissel. Jag medger att jag dras till facebook och instagram och jag går in på dessa appar flera gånger/dag. Resultatet blir att jag känner mig mer och mer olycklig. Jag har själv postat bilder på barn och skrivit puttrigt/gulligt, dock inte odrägligt puttrigt enligt mig själv. Jag fick många likes och kommentarer.

Men så började jag tänka "Varför grattade hen inte mig på födelsedagen? Jag har ju sett att hen har varit inne på fb idag" eller "Varför likar hen inte mina bilder? Jag likar nästan alla hen:s bilder" Då blir tankarna automatiskt: "Gillar inte hen mig?" "Har jag gjort hen något?" "Är hen en taskmört?" "Lägger jag för mycket värderingar i detta?" osv osv.

Jag går i seriösa tankar på att sluta med fb och instagram för vad det gör med mig. Förut var jag i grunden en självsäker och kreativ person som har graderats till ett ängsligt mähä.

Jag har även fått känslan av att om jag inte redovisar händelser ur mitt liv som varit speciella eller bortom vardagens gråa lunk så har de inte hänt. För ett par år sedan trappade jag ner inläggen på sociala medier, slutade rapportera och det känns som om t.ex. svärmor inte tror att barnbarnet eller vi gör någonting, är med om upplevelser ut över det vanliga. Medans en annan i vår familj lägger ut bilder och texter som verkligen glorifierar det "simpla", enkla och vardagliga. Jag kan känna en slags konkurrens-stress för att påvisa att mitt liv inte heller saknar innehåll och mening.

Jag ryser över detta och är inte ensam över att må dåligt över vad andra skriver och publicerar på sociala medier. Förr var jag trygg och självsäker men har blivit tvärtom.

Så i dag är det jag som tar bort lite appar