Vi producerar nyttigheter och vi konsumerar nyttigheter. Bortsett från att vi tillfälligt kan tömma ett lager eller låna från omvärlden kan vi inte konsumera mer än vi producerar. Men vad händer om vi producerar mer än vi konsumerar?
Om någon producerar mer än hen konsumerar blir produktionsöverskottet ett konsumtionsutrymme som någon annan kan använda. Hen kan byta bort det mot ett löfte att vid ett eventuellt framtida behov få använda någon annans produktionsöverskott. När alla fått sina fysiologiska behov tillgodosedda kan man börja använda produktionsöverskott för uppbyggnad av infrastruktur och välfärdssystem.
För att hålla reda på vad som produceras och konsumeras och för att styra produktionen så att den motsvarar konsumtionsviljan använder vi en marknad och ett penningsystem. Den som producerat något säljer det på marknaden och får in pengar som markerar köpet. Dessa pengar kan hen använda för att köpa nyttigheter som hen konsumerar. Om hen inte behöver konsumera mera kan hen spara pengarna. Sparpengar motsvarar alltså hens produktionsöverskott.
När hen lägger pengar i sin kassakista betyder det att hen har producerat mer än hen behöver, att det finns producerade nyttigheter på väg mot bäst före datum som ingen använder. Dessa är alltså tillgängliga för offentlig konsumtion men var tar man de pengar som behövs för att köpa dem?
När man gjorde pengar av ädelmetall kunde man inte göra mer pengar än det fanns metall till. När spanjorerna hämtade guld i Sydamerika kunde man göra fler värdemynt. Men pengar kan bara köpa tillgänglga nyttigheter. Ger man ut pengar när det inte finns något att köpa för dem sjunker penningvärdet. Det sydamerikanska guldet gav inte välstånd, bara inflation.
Vi har nu ersatt värdemynt med påbudspengar (fiat money) och är på väg att helt ersätta kontanter med elektroniska konton. Konton som kan ha obegränsat stora siffror. Men fortfarande gäller att vi bara kan köpa tillgängliga nyttigheter, att det bara är meningsfullt att skriva ut pengar som kan köpa tillgängliga nyttigheter.
För att hålla konstant penningvärde måste man se till att det finns tillräckligt med pengar i cirkulation för att köpa de nyttigheter som produceras men inte mer pengar än det finns tillgängliga nyttigheter. När pengar tas ur cirkulation genom sparande måste man alltså tillföra mer pengar för att
bibehålla den cirkulerande penningmängden.
Hur skall vi då komma åt de nyttigheter som friställs när någon avstår från att konsumera dem och i stället lägger pengarna i sin kassakista?
Vi använder nu ett system där vi tar ifrån människor de pengar de får in för överproduktion, så kallad skatt. Skattepengarna kan då användas för offentlig konsumtion. Men systemet har många nackdelar. Det kräver omfattande kontroller och övervakning. Det dämpar produktionsviljan. Hur kul är det att producera om man måste lämna ifrån sig de pengar man får för produkterna? Det ger dubbla penningvärden. Köparen ser ett bruttopris inklusive alla skatter, säljaren ser ett nettopris exklusive alla skatter.
Övergången från kontanter till konton har nu kommit så långt att vi skulle kunna göra så här:
Riksbanken (eller någon annan väletablerad aktör, till exempel Skatteverket) inför ett avista-konto där vi kan sätta in de pengar vi får för vår överproduktion i stället för att lägga kontanter i våra kassakistor. Liksom för kontanter gäller att pengarna på avistakontot står direkt åtkomliga utan ränta.
Skillnaden mellan inbetalningar till och uttag från avistakontot blir ett netto som motsvaras av nyttigheter som är tillgängliga för offentlig konsumtion. Även om en och annan ibland kan råka ut för något som gör att hen behöver ta ut sina pengar kommer nettot att bli ganska stabilt så
länge allt fungerar normalt. Skulle nettot minska är det ett tecken på att något i samhället inte fungerar som det skall och att felet behöver åtgärdas.
Trots alla våra skatter är det troligt att ett avistakonto skulle kunna ge ett visst netto redan idag. Vi skulle alltså kunna införa det mycket odramatiskt och börja använda nettot till att finansiera offentlig konsumtion. När allt är på plats och fungerar kan nettot öka och ta över allt mer av den offentliga konsumtionen i den takt vi avvecklar dagens skatter.
Om man, trots allt, vill ta ut någon form av skatt kan man beskatta sparande via inflation. Två procent inflation innebär två procent skatt på sparande. Ett årligt skatteflöde från en sparad mängd.
Om någon producerar mer än hen konsumerar blir produktionsöverskottet ett konsumtionsutrymme som någon annan kan använda. Hen kan byta bort det mot ett löfte att vid ett eventuellt framtida behov få använda någon annans produktionsöverskott. När alla fått sina fysiologiska behov tillgodosedda kan man börja använda produktionsöverskott för uppbyggnad av infrastruktur och välfärdssystem.
För att hålla reda på vad som produceras och konsumeras och för att styra produktionen så att den motsvarar konsumtionsviljan använder vi en marknad och ett penningsystem. Den som producerat något säljer det på marknaden och får in pengar som markerar köpet. Dessa pengar kan hen använda för att köpa nyttigheter som hen konsumerar. Om hen inte behöver konsumera mera kan hen spara pengarna. Sparpengar motsvarar alltså hens produktionsöverskott.
När hen lägger pengar i sin kassakista betyder det att hen har producerat mer än hen behöver, att det finns producerade nyttigheter på väg mot bäst före datum som ingen använder. Dessa är alltså tillgängliga för offentlig konsumtion men var tar man de pengar som behövs för att köpa dem?
När man gjorde pengar av ädelmetall kunde man inte göra mer pengar än det fanns metall till. När spanjorerna hämtade guld i Sydamerika kunde man göra fler värdemynt. Men pengar kan bara köpa tillgänglga nyttigheter. Ger man ut pengar när det inte finns något att köpa för dem sjunker penningvärdet. Det sydamerikanska guldet gav inte välstånd, bara inflation.
Vi har nu ersatt värdemynt med påbudspengar (fiat money) och är på väg att helt ersätta kontanter med elektroniska konton. Konton som kan ha obegränsat stora siffror. Men fortfarande gäller att vi bara kan köpa tillgängliga nyttigheter, att det bara är meningsfullt att skriva ut pengar som kan köpa tillgängliga nyttigheter.
För att hålla konstant penningvärde måste man se till att det finns tillräckligt med pengar i cirkulation för att köpa de nyttigheter som produceras men inte mer pengar än det finns tillgängliga nyttigheter. När pengar tas ur cirkulation genom sparande måste man alltså tillföra mer pengar för att
bibehålla den cirkulerande penningmängden.
Hur skall vi då komma åt de nyttigheter som friställs när någon avstår från att konsumera dem och i stället lägger pengarna i sin kassakista?
Vi använder nu ett system där vi tar ifrån människor de pengar de får in för överproduktion, så kallad skatt. Skattepengarna kan då användas för offentlig konsumtion. Men systemet har många nackdelar. Det kräver omfattande kontroller och övervakning. Det dämpar produktionsviljan. Hur kul är det att producera om man måste lämna ifrån sig de pengar man får för produkterna? Det ger dubbla penningvärden. Köparen ser ett bruttopris inklusive alla skatter, säljaren ser ett nettopris exklusive alla skatter.
Övergången från kontanter till konton har nu kommit så långt att vi skulle kunna göra så här:
Riksbanken (eller någon annan väletablerad aktör, till exempel Skatteverket) inför ett avista-konto där vi kan sätta in de pengar vi får för vår överproduktion i stället för att lägga kontanter i våra kassakistor. Liksom för kontanter gäller att pengarna på avistakontot står direkt åtkomliga utan ränta.
Skillnaden mellan inbetalningar till och uttag från avistakontot blir ett netto som motsvaras av nyttigheter som är tillgängliga för offentlig konsumtion. Även om en och annan ibland kan råka ut för något som gör att hen behöver ta ut sina pengar kommer nettot att bli ganska stabilt så
länge allt fungerar normalt. Skulle nettot minska är det ett tecken på att något i samhället inte fungerar som det skall och att felet behöver åtgärdas.
Trots alla våra skatter är det troligt att ett avistakonto skulle kunna ge ett visst netto redan idag. Vi skulle alltså kunna införa det mycket odramatiskt och börja använda nettot till att finansiera offentlig konsumtion. När allt är på plats och fungerar kan nettot öka och ta över allt mer av den offentliga konsumtionen i den takt vi avvecklar dagens skatter.
Om man, trots allt, vill ta ut någon form av skatt kan man beskatta sparande via inflation. Två procent inflation innebär två procent skatt på sparande. Ett årligt skatteflöde från en sparad mängd.
