Existerar sann godhet?

Är människor kapabla till att visa sann osjälvisk godhet, eller är det bara så att alla drivs att bekräftelsebehov, behov att få känna sig behövda och goda osv.

Jag tänker det som brukar sägas om att en gåva gör mer gott åt den som ger än åt den som får den, eftersom personen som ger gåvan får uppleva de positiva känslorna som uppstår hos en givare.

Vad säger filosofin om detta?

Den existerar, gå på ett valfritt rave bara.

Jag har aldrig varit på ett rave. En kompis till mig har. Han beskrev det som att det kom fram en massa aggressiva män och ville bjuda hans tjej på "knapp". Det låter inte som godhet enligt mig.

Touche..

Allt beror ju på ställena. De flesta bra raves dit kommer väldigt många spirituella och genuint godhjärtade människor till. Jag har skapat x antal kontakter och det är kärlek rakt igenom kan jag utan tvekan tala om. Inte minst så renar detta ställe hela en själ.

Jag tror att den gör det. Om du är medveten om dig själv och ditt ego, och därigenom frigör dig så långt det är möjligt från egot och från yttre bekräftelse, så märker man att det ändå finns otrolig positiv energi i att hjälpa andra människor utan att man får något tillbaka, mer än positiv energi förstås.

Att dela med sig av sin inneboende glädje och kärlek i all sin enkelhet är bland det finaste som finns.

Men om man är god bara för att få känna sig god upplever man ju godhet som nåt sant positivt och då bör godhet vara gott.

Ja, men då blir det ju lite som i tunnelbanan.
Romerna sitter och ojjar sig och fejkar sin misär, och östermalmstanterna ger dem pengar och känner sig goda. Romerna erbjuder en tjänst till tanterna för att de skall få känna godhet och dessa tanter är godhetskonsumenter.

Det är ungefär som att gå och köpa sex, för att känna sig mindre ensam om man skall hårddra det.

Kanske orättvis jämförelse, men kom igen, lite rätt har jag.

Gott och ont är religiösa termer.

I slutändan drivs vi alla av hjärnans belöningssystem. En del mår bra av att skänka till tiggarna. Andra mår bra av att tigga själva.

Det finns ingen som ger något för att må dåligt av det.

Alla handlingar är själviska. Punkt.

Får mig att tänka på ett radioprogram jag hörde strax före jul. Polismannen med uppdrag att utvisa personer utan uppehållstillstånd ställdes mot socialsekreteraren som inte ville röja sina klienters adress.

Socialsekreteraren vill bara göra goda gärningar, som att dela ut skattepengar till behövande. Onda gärningar överlåter hon åt andra.

Är det godhet? Vem är annars god?

Jag tror att det existerar, men det beror lite på vad man menar med orden.

Den godhet jag syftar på är sann i och med att personen som utövar den inte har formulerat sin godhet med egenintresse i sinnet. Däremot tror jag att människans förmåga till och intresse av den godheten har uppstått av evolutionära anledningar, så man kan säga att den godheten är självisk ur ett evolutionärt perspektiv.

Evolutionen har inget speciellt intresse i att vi är medvetna om de processer som driver oss. Så den godhet jag syftar på har ju uppstått för att den hjälper oss, så på så sätt är den ju självisk. Å andra sidan är evolutionen inte medveten, så den själviskheten är inte uttänkt, och människorna i fråga är heller inte medvetna om det, så på det sättet är den inte självisk.

I slutändan beror huruvida man kallar den för självisk på vad man tycker att orden innebär.

Godhet grundar sig mycket i att personen i fråga själv mår bra och på det följer också pratsamhet.
Och det stämmer nog på pundare som fått sin fix , de blir väldigt snälla och pratsamma.
En person som mår dåligt irriterar sig lätt och klagar på allt och går man vidare med den logiken så måste elaka människor må jävligt dåligt som tex, självmords- bombare.

Så om någon visar godhet mot någon utan baktanke då gör han det oavsett vem det är.