Det förefaller mig som den sortens trams som TS åsyftar var vad som intresserade Dostyevskij. Varje gång jag läser honom får jag en känsla av att umgås med en stor experimentator, en som villigt gav sig in med kropp och ande för att lekande ta reda på något nytt om människan. Inte för att det betydde så mycket, och inte för att man inte kunde finna det någon annanstans ändå, men detta var ändå den lek som var det väsentliga. Det handlade för honom inte om att skapa den konst som lyfte en, mer den konst som man kunde vältra sig i med honom i skratt. I detta att han vill dra med en har han alltså inte distans. Man är MED hos Dostoyevskij. Det är generöst det hela. Visst är allt skapat ur distans. Men han lever ändå i famntaget. Han är inte distanserad som Gogol, vilken alltid lämnar en fattig kvar, imponerad endast.
