2005-12-18, 22:49
#1
Den här har jag redan publicerat en gång på ett annat forum, men tänkte att det är ju bra om man publicerar sina "first-times" på flera ställen så att så många som möjligt som tänker pröva något nytt få tripprapporter från så många som möjligt =) Alla är ju inte som alla andra. Och det finns säkert nån halvsugen här som har lite svamp från i år som ligger och halvgror för sig självt nånstans.
Svampen heter psilocybe semilanceata, toppslätsskivling.
Intag: Ungefär kl22, på en prickigkorv-macka.
Dagen hade varit jävligt dryg, mycket tjafs osv, men jag var ändå riktigt peppad. Vid 22 kände jag mig trött och tänkte att det är ju iofs bra om det börjar bli jobbigt (fått snetrippar på bm3) så då satte jag i mig. Jag var ensam i mitt rum och det här var min första gång på svamp. Jag uppskattar ensamhet och det kändes bäst att vara ensam att prova på.
När jag just ätit mackan var jag orolig för hur effekterna skulle börja märkas. Den ruttna grässmaken bet sej kvar i munnen, och förstärktes av blåbär-limedrycken som jag drack till mackan (inget att rekommendera alltså). Jag låg i sängen och hade släckt alla lampor och hade bara en julstjärna i hörnet över tv:n tänt, och den spred sitt röda ljus...
... som alltmer ändrade karaktär. BOOM. det slog till.
Först var det mycket jobbigt. Jag kunde känna hur sinnesintrycken vreds om inne i hjärnan, som om någon rev upp en järnväg och byggde om den, fast det var inuti mig. Jag blundade men kom inte till något vanligt ögonlocksmörker, utan till en bioduk med vita människor och spöken som vandrade runt i konstiga vrida vinklar. Mycket jobbigt, jag ville bara somna, jag försökte att flyta med lugnt och trippen och samtidigt försöka mana bort figurerna och minnet av den förra snedtrippen men misslyckades.
Då bestämde jag mig för att stänga av musiken (shpongle) och se lite på tv. Det var ett mycket bra beslut! Sex and the city har aldrig varit så djupt, så meningsfullt. Två avsnitt efter varandra var min himmel, det var helt otroligt. Varenda liten gest, min, varje ord. Mr Big verkade så snäll, så omtänksam, så jävla genomhärlig. Allt var fantastiskt och jag var så glad! Från och med nu tar trippen en mycket trevligare vändning, jag börjar njuta av järnvägsbygget i huvudet, perceptionen har ändrats totalt nu och inte bara i sitt skede, och det kändes mycket bättre, jag var mycket tryggare och vänligare inställd till allt som hänt.
Tillslut blev jag tvungen att gå på toa. Lägenheten var alldeles mörkt och jag måste gå genom hela och dessutom möta en stor hallspegel som täcker hela väggen innan jag kan smyga in på badrummet. Jag gillar inte speglar (och inte motiven heller när jag tittar i dem) och särskilt inte under the influence, alla mina fräknar och prickar i ansiktet blir rörliga och flyger runt. Så jag tittade inte.
När jag kom in i badrummet kände jag mej genast nedslagen. Faktum: badrummet tyckete inte om mig. Det fula blommönstret på väggarna hatade mig, såg hånande och avståndstagande på mig, och jag la ansiktet i händerna och blundade och gungade och tog emot avskyn som rummet kastade mot mig. Sen gick jag ut och genast försvann känslan av att någon ville något ont mot mig.
Väl under täcket igen så hade trippen tagit en mycket djupare vändning, TV:n stod fortfarande på men visade något debattprogram. En mycket djup upplevelse. Jag känner hur trött jag är men hur hela min kropp vill vara vaken och uppleva den här resan, men jag lägger mig bara ner och blundar, och sköljs över av insikter och uppenbarelser.
Jag känner en stor kärlek inom mig till mina nakna armar. Armar är ju egentligen det man ser mets av i hela sitt liv, av sig själv. Dom plockar grejr, man gör grejer, man skriver, man känner, man utforskar med armarna, med händerna. Jag kopplade ihp hela min identitet med mina armar, tillbad dom, drog med händerna över dom och tackade dem för att jag lever och för att de hjälper mej leva. sick!
Sedan känner jag samma sak,när jag ligger helt rakt i sängen med händerna på täcket men att kärleken istället har riktat sej mot hela kroppen, som jag känner att jag nästan står i skuld till, hur mycket jag har att tacka min kropp för hur fantastik den är. Senare koncentreras kärleken till underlivet, och jag inser att intill minsta lilla cell så finns alla funktioner här för att jag ska fortplanta mig och att hela min kropp är uppbyggd bara för att fortplantningsgrejen ska funka. Smaksinnet, luktsinnet, hjärnan, hur glukos forslas till cellen och hur matsmältningsprocessen är, osv. Allt visar sitt fantastiska samband för mig i min tripp! Helt underbart att bli visad detta.
Min tripp drar in i ett ännu djupare skede. Hela människodefinitionen löses upp och själ, förnuft, känsla, kropp etc blir vaga begrepp löst kopplade till varandra. Själ och Människa till exempel är fullt separerade och jag pratar rakt ut i luften till en påhittad människa (gör jag nyktert också hehe) men siktar med blicken någonstans ovanför huvudet på personen jag talar till, och till vänster, där jag inbillar mig att själens essens finns. Senare blir jag bara tyst och inser att jag förstår den här människan utan att prata med henne, jag ser det som att båda våra "själar" är kopplade till samma hand, som fungerar som en knut för alla själar, ett energicentrum dit all existens är kopplad. Jag tror att jag kan prata med huvudkaraktären i min roman, att han existerar bara genom min tanke och bara genom att jag uppfunnit honom, och jag talar till honom bara genom att titta på en punkt snett ovanför där jag inbllar mig att han finns, och koncentrera mina tankar inom mig för att fånga upp signalerna från hans själ. Förstår ni länken alla människor och levande ting emellan? Däri upplevde jag att all existens låg.
Debattprogrammet var det djupaste jag någonsin upplevt helt plötsligt. Jag ser på människa, ser på deras "existenskärna" snett ovanför deras huvud, tar kontakt med dom helt tyst genom min egen hjärna, och allt vad de säger får en sån total innebörd, så definiti, omöjlig att ignorera. Jag blir frälst. Inget kan vara bättre.
Tillslut blir jag skrämd. Skrämd av hur mycket jag upplever och att jag inte kan dela det med någon. Jag tänker:
"Måste jag dela det här med någon? Vem förstår mig? Människan strävar bara efter att få komma på saker och att få berätta dem i en grupp, få bekräftelse och bli glada och komma på nya saker, vad tjänar det till? Vem kan jag berätta det här för, vad jag upplever?"
Jag inser att jag bara kan berätta det för andra människor som använt svamp, att de kan förstå mig, bara de. Inte någon annan, inte så "platta" och odimensionella personer som oinfluerade av droger går genom livet, de kan inte förstå hur trippat allt kan bli, vridet, helt förändrat när man käkat lite svamp, de kan aldrig förstå vad som händer, hur ridån bara rivs bort och helt plötsligt står inför man något så mycket sannare än man någonsin tidigare har upplevt. Hur fantastiskt det är.
Och ingen kan förstå en svampare så mycket, som en som också provat svamp. Konstigt att jag känner det här som bara provat en gång, kanske. I det ögonblicket ville jag inte annat än att få omfamna en annan psykonaut och förklara hur jag kände bara genom en kram och en själslig omfamning "i handen"(ni vet där alla existenser var sammanknutna".
Tillslut ser jag att klockan är 03:30, och det är skola dagen efter. jag undrar om jag ska röka en spliff bara för att få komma till ett stadium där jag känner igen mej, och där jag oguidat kan återvända till det gråa nuet, och veta vägen som går mellan de två hållplatserna. Men jag gjorde inte det, utan somnade tillslut ifrån ögonblicket och resan, och vaknade sen igen kl 10 och var tio år äldre, mognare, mer redo för nuet än förut, mer öppen och tolerant och ödmjuk och ännu tryggare i mig själv...
... och tacksam till naturen som låtit mej få en receptor i hjärnan som kan ta emot rymdvågor och omvandla dem till en helt otrolig rymdresa i mitt eget sovrum. Tack naturen för nöjet. och tack för mej! hejdå.
Svampen heter psilocybe semilanceata, toppslätsskivling.
Intag: Ungefär kl22, på en prickigkorv-macka.
Dagen hade varit jävligt dryg, mycket tjafs osv, men jag var ändå riktigt peppad. Vid 22 kände jag mig trött och tänkte att det är ju iofs bra om det börjar bli jobbigt (fått snetrippar på bm3) så då satte jag i mig. Jag var ensam i mitt rum och det här var min första gång på svamp. Jag uppskattar ensamhet och det kändes bäst att vara ensam att prova på.
När jag just ätit mackan var jag orolig för hur effekterna skulle börja märkas. Den ruttna grässmaken bet sej kvar i munnen, och förstärktes av blåbär-limedrycken som jag drack till mackan (inget att rekommendera alltså). Jag låg i sängen och hade släckt alla lampor och hade bara en julstjärna i hörnet över tv:n tänt, och den spred sitt röda ljus...
... som alltmer ändrade karaktär. BOOM. det slog till.
Först var det mycket jobbigt. Jag kunde känna hur sinnesintrycken vreds om inne i hjärnan, som om någon rev upp en järnväg och byggde om den, fast det var inuti mig. Jag blundade men kom inte till något vanligt ögonlocksmörker, utan till en bioduk med vita människor och spöken som vandrade runt i konstiga vrida vinklar. Mycket jobbigt, jag ville bara somna, jag försökte att flyta med lugnt och trippen och samtidigt försöka mana bort figurerna och minnet av den förra snedtrippen men misslyckades.
Då bestämde jag mig för att stänga av musiken (shpongle) och se lite på tv. Det var ett mycket bra beslut! Sex and the city har aldrig varit så djupt, så meningsfullt. Två avsnitt efter varandra var min himmel, det var helt otroligt. Varenda liten gest, min, varje ord. Mr Big verkade så snäll, så omtänksam, så jävla genomhärlig. Allt var fantastiskt och jag var så glad! Från och med nu tar trippen en mycket trevligare vändning, jag börjar njuta av järnvägsbygget i huvudet, perceptionen har ändrats totalt nu och inte bara i sitt skede, och det kändes mycket bättre, jag var mycket tryggare och vänligare inställd till allt som hänt.
Tillslut blev jag tvungen att gå på toa. Lägenheten var alldeles mörkt och jag måste gå genom hela och dessutom möta en stor hallspegel som täcker hela väggen innan jag kan smyga in på badrummet. Jag gillar inte speglar (och inte motiven heller när jag tittar i dem) och särskilt inte under the influence, alla mina fräknar och prickar i ansiktet blir rörliga och flyger runt. Så jag tittade inte.
När jag kom in i badrummet kände jag mej genast nedslagen. Faktum: badrummet tyckete inte om mig. Det fula blommönstret på väggarna hatade mig, såg hånande och avståndstagande på mig, och jag la ansiktet i händerna och blundade och gungade och tog emot avskyn som rummet kastade mot mig. Sen gick jag ut och genast försvann känslan av att någon ville något ont mot mig.
Väl under täcket igen så hade trippen tagit en mycket djupare vändning, TV:n stod fortfarande på men visade något debattprogram. En mycket djup upplevelse. Jag känner hur trött jag är men hur hela min kropp vill vara vaken och uppleva den här resan, men jag lägger mig bara ner och blundar, och sköljs över av insikter och uppenbarelser.
Jag känner en stor kärlek inom mig till mina nakna armar. Armar är ju egentligen det man ser mets av i hela sitt liv, av sig själv. Dom plockar grejr, man gör grejer, man skriver, man känner, man utforskar med armarna, med händerna. Jag kopplade ihp hela min identitet med mina armar, tillbad dom, drog med händerna över dom och tackade dem för att jag lever och för att de hjälper mej leva. sick!
Sedan känner jag samma sak,när jag ligger helt rakt i sängen med händerna på täcket men att kärleken istället har riktat sej mot hela kroppen, som jag känner att jag nästan står i skuld till, hur mycket jag har att tacka min kropp för hur fantastik den är. Senare koncentreras kärleken till underlivet, och jag inser att intill minsta lilla cell så finns alla funktioner här för att jag ska fortplanta mig och att hela min kropp är uppbyggd bara för att fortplantningsgrejen ska funka. Smaksinnet, luktsinnet, hjärnan, hur glukos forslas till cellen och hur matsmältningsprocessen är, osv. Allt visar sitt fantastiska samband för mig i min tripp! Helt underbart att bli visad detta.
Min tripp drar in i ett ännu djupare skede. Hela människodefinitionen löses upp och själ, förnuft, känsla, kropp etc blir vaga begrepp löst kopplade till varandra. Själ och Människa till exempel är fullt separerade och jag pratar rakt ut i luften till en påhittad människa (gör jag nyktert också hehe) men siktar med blicken någonstans ovanför huvudet på personen jag talar till, och till vänster, där jag inbillar mig att själens essens finns. Senare blir jag bara tyst och inser att jag förstår den här människan utan att prata med henne, jag ser det som att båda våra "själar" är kopplade till samma hand, som fungerar som en knut för alla själar, ett energicentrum dit all existens är kopplad. Jag tror att jag kan prata med huvudkaraktären i min roman, att han existerar bara genom min tanke och bara genom att jag uppfunnit honom, och jag talar till honom bara genom att titta på en punkt snett ovanför där jag inbllar mig att han finns, och koncentrera mina tankar inom mig för att fånga upp signalerna från hans själ. Förstår ni länken alla människor och levande ting emellan? Däri upplevde jag att all existens låg.
Debattprogrammet var det djupaste jag någonsin upplevt helt plötsligt. Jag ser på människa, ser på deras "existenskärna" snett ovanför deras huvud, tar kontakt med dom helt tyst genom min egen hjärna, och allt vad de säger får en sån total innebörd, så definiti, omöjlig att ignorera. Jag blir frälst. Inget kan vara bättre.
Tillslut blir jag skrämd. Skrämd av hur mycket jag upplever och att jag inte kan dela det med någon. Jag tänker:
"Måste jag dela det här med någon? Vem förstår mig? Människan strävar bara efter att få komma på saker och att få berätta dem i en grupp, få bekräftelse och bli glada och komma på nya saker, vad tjänar det till? Vem kan jag berätta det här för, vad jag upplever?"
Jag inser att jag bara kan berätta det för andra människor som använt svamp, att de kan förstå mig, bara de. Inte någon annan, inte så "platta" och odimensionella personer som oinfluerade av droger går genom livet, de kan inte förstå hur trippat allt kan bli, vridet, helt förändrat när man käkat lite svamp, de kan aldrig förstå vad som händer, hur ridån bara rivs bort och helt plötsligt står inför man något så mycket sannare än man någonsin tidigare har upplevt. Hur fantastiskt det är.
Och ingen kan förstå en svampare så mycket, som en som också provat svamp. Konstigt att jag känner det här som bara provat en gång, kanske. I det ögonblicket ville jag inte annat än att få omfamna en annan psykonaut och förklara hur jag kände bara genom en kram och en själslig omfamning "i handen"(ni vet där alla existenser var sammanknutna".
Tillslut ser jag att klockan är 03:30, och det är skola dagen efter. jag undrar om jag ska röka en spliff bara för att få komma till ett stadium där jag känner igen mej, och där jag oguidat kan återvända till det gråa nuet, och veta vägen som går mellan de två hållplatserna. Men jag gjorde inte det, utan somnade tillslut ifrån ögonblicket och resan, och vaknade sen igen kl 10 och var tio år äldre, mognare, mer redo för nuet än förut, mer öppen och tolerant och ödmjuk och ännu tryggare i mig själv...
... och tacksam till naturen som låtit mej få en receptor i hjärnan som kan ta emot rymdvågor och omvandla dem till en helt otrolig rymdresa i mitt eget sovrum. Tack naturen för nöjet. och tack för mej! hejdå.
Hehe. säkert nån gång!
