Det borde vara olagligt att låta sina barn växa upp på isolerade ställen

Skummaste tråden någonsin. Försöker du berättiga att du är asocial? Jag växte upp mitt i sthlm och är idag 32 år. Många av mina gamla polare är idag i finkan, pundare eller döda. Det beror på deras föräldrar och umgänge de hamnat i under livets gång.

Jag har idag två barn och vi bor "isolerat". 100 pers i "byn", cykelavstånd till skola/dagis, 6 km till stad med affärer osv.

Ett barns uppväxt formas helt av föräldrarna. Skitföräldrar = olyckliga/deprimerade barn.
Kärleksfulla föräldrar som bryr sig om sina barn = barn som kommer att lyckas hyfsat bra i livet.

Det största problemet vad gäller isolering är inte var barnen bor utan det är alla dessa föräldrar som sitter med blicken fäst vid sin mobiltelefon samtidigt som det stackars barnet desperat försöker få kontakt utan att lyckas. Det är en skrämmande vanlig syn idag och enligt min mening borde ett sådant beteende nästan klassas som barnmisshandel.

Mjaha. Så det borde alltså bli olagligt att skaffa familj ute i glesbygden? De ställena kan alltså få dö ut, precis som de håller på att göra i rask takt.


Jag är uppvuxen i glesbygden i norra Sverige. Vi hade två mil till skolan, skolbussen körde oss (nuförtiden är den skolan stängd och ungarna får pendla 10 mil enkel väg. Hur bra är det?). Vänner hade vi då det ju fanns andra familjer där också. Lokaltrafik fanns inte, du ska ha minst en bil om du ska kunna bo där. Mataffär hade vi turen att ha i byn. Många andra byar där hade inte det, då fick man snällt köra de milen som behövdes för att handla käk.

Inga problem att växa upp så, det blir folk av oss också. Vi slapp ju alla jävla sprutnarkomaner, ficktjuvar, neger och annat pack ni gnäller om.

Jag vet inte om jag riktigt håller med. Jag är uppväxt delvis ute på "vischan" (skolbuss i 40 minuter och allt vad det heter) men även i en del mindre byar och städer (bor numera i storstad) och jag är glad att jag växte upp där jag växte upp då min relation till både materiella ting och även naturen, människor osv är vad jag åtminstonde själv skulle vilja påstå betydligt mer hälsosam än den som mina kompisar som är uppväxta i storstäder har.

Har delvis med attityden och en storstads dekadens att göra som jag anser kan (obs; läs inte alltid) forma individer åt destruktiva håll. Ingen av de jag känner från småorterna har några problem socialt, droger eller allmänt trasiga relationer med folk; detta fenomen ser jag i enormt större utsträckning bland stadsbor. Även om många sin fastnar i småorterna hela livet tenderar att döda tristessen med knark och skit desvärre.

Att inte ha tillgång till allting hela tiden har bara gjort mig gott och av oss som kommer från hålorna från början har aldrig haft de höga kraven eller bortskämdheten som för många andra bara orsakat mer ont än gott.

Sedan spelar såklart miljön i sig sin roll. Exempelvis så flyttade vi in till stans "ghetto" när jag var ca 10 och växte upp bland snorungar, ekonomiskt utsatta familjer (mycket kriminalitet och droger) osv vilket såklart inte var något positivt det heller bortsett från att jag fortfarande inte är avtrubbad nog att se "jag har inte nyaste iphonen" som ett problem, utan snarare faktorer såsom pengar etc. Alla dessa erfaranheter har fått mig att klara mig bättre socialt, ekonomiskt, leverne etc än en majoritet av alla de jag känner som är uppväxta någonstans där de haft det mesta mitt framförsig och alla möjligheter (dessa tenderar att få ett helvete såfort de får små skitproblem). Småstadsmentaliteten är i många fall starkare då man inte haft all bekvämlighet uppdukad för en.

Lite OT blev det nu och såklart på många sätt och vis min egna uppfattning och erfarenhet, men att bo i en håla på 4 hus och närmaste butik är ett Tempo 1,5 mil bort i nån by på 200 invånare är ju såklart en isolering som jag inte heller önskar att någon som har högre krav på vardagen rent intressemässigt skall behöva tvingas ha men hade jag fått barn hade jag nog velat att de skulle växa upp under de omständigheterna jag hade under mitt tidiga liv och kanske inte den senare som bestod av fattighet, utsatthet osv men jag hade nog inte klarat av det om det inte vore för att jag kommer från en plats där vi fan inte hade ett skit att göra. Våra hjärnor fick stimulera sig själva och lever idag ett mycket kreativt liv.

Mycket babbel men finner det högst trist när (födda) storstadsbor kastar skit på landsbygden. Nog fan hade man kul där man bodde sålänge man hade vänner och fick även nöjjet att faktiskt flytta till stan senare där vi byggt upp oss.

Som sagt, ett barn mår 1000 gånger bättre av att växa upp i skogen än i en blatteförort.

Jag pendlar mellan att tycka detta är en solklar trolltråd och att med fasa tänka på vad det är för folk som skriver i den här tråden.
Om det nu inte är en trolltråd så är det många som inte har en aning om hur världen utanför nyckelhålet verkligen fungerar.

Vem bedömer vad som är alltför isolerat? Är det okej att bo på en bondgård på landet där det finns grannar? Är det okej att bo i ett samhälle med 10,000 invånare? 30,000? Ska barn bara vara något för stadsbor?
Tror nog ett barn kan vara väldigt lyckligt på landet, kanske till och med lyckligare än i stan då flera av de krav och pressen som finns inte ser ut på samma sätt i ett litet samhälle.