Min första gång på LSD och hur det förändrade mig

Tripprapport - LSD

Datum: 2016/12/22

Substans: LSD

Dos: 175µg

Ålder: 22 Kön: Man Vikt: 60kg

Tid: Osäker, omkring 8-10h

Beskrivning: Dagen jag blev av med min sociala ångest

Utvärdering: 10/10

Tidigare erfarenheter: Cb/spice, E, MDMA, tjack/meta, benzofury, koks, diverse ADHD-mediciner, svamp, stilnoct, tram, and on it goes.


Jag ska nu försöka beskriva dom absolut mest tillfredsställande timmarna utav mitt liv hittils. Denna rapport handlar främst om hur jag kom över min sociala ångest och fann mitt självförtroende, allt under loppet inom några timmar. Detta är min första rapport någonsin, jag hade också dålig koll på timmarna så det finns ytterst få tidsstämplar, men försök hänga med ändå.
Jag fick en spontan tanke i tvättstugan denna torsdagseftermiddag att jag gärna hade velat testa LSD för första gången i mitt liv, och varför inte idag när min kran ändå har en bra batch inne. Sagt och gjort så åkte jag mot min kran för att köpa mig några lappar.

Väl hemma igen, efter lite om och men så intog jag en och en halv lapp LSD motsvarande 175µg, runt klockan 21:00 i torsdags kväll, 2016/12/22. Jag låg i soffan, spänd och pirrig, tankarna snurrade. Hur kommer jag reagera? Jag åt svamp för någon månad sen för första gången, även då som nu helt ensam, och det gick enligt planen, dvs jag flippade inte ur och klarade mig alldeles galant ensam. Men det här kände jag skulle bli en annorlunda upplevelse, positivt eller inte, annorlunda skulle den bli oavsett.
Efter ca 30min med lappen under tungan så började effekterna sakta men säkert komma smygandes, det var milt och väldigt behagligt än så länge. Jag hade istället förväntat mig ett kantigt och relativt obehagligt rus, tänk Fear and Loathing in Las Vegas ungefär.

Jag låg kvar i soffan och stirrade mot väggen framför mig, texturen på tapeten hade börjat dansa och ha sig, sen fäste jag blicken i en av mina tavlor och det var lite som att se en film i 3D på bio. Den rörde sig emot mig och skiftade form samt färg. Jag sög i mig allt detta och var sjukligt fascinerad samtidigt som jag låg inrullad inuti en filt med hörlurar fyllda med fantastisk musik. Definitionen av eargasm.
Nu, cirka en timme in på ruset så var det rakt igenom euforiskt och självklart en hel del visuella effekter. Jag var helt inne i a$ap rocky - LSD (som jag kollade om för typ elfte gången i rad nu) och jag kunde fan inte slita mig ifrån skärmen. Dom blinkande ljusen, beatet, basen och texten var mer än perfekt, det var hypnotiserande. Vid det här laget så har jag inte kunnat sluta le ännu. Fantastiskt!
Men av någon anledning, mitt undermedvetna kanske gjorde sitt jobb här, så ansåg jag att jag hade mått lite för bra hittils. Tankarna snurrade vidare in på hur en snetripp på denna berömda drog faktiskt känns. Nu försökte jag alltså medvetet styra mig in på lite 'dåliga' tankar för att testa gränserna en aning. Spännande.

Vad jag kom fram till var att det var svårare än vad jag tidigare hade trott. Jag började tänka på min mamma som gick bort för tre år sen i hopp om att få bearbeta några överblivna känslor jag inte ännu fått utlopp för, men till min förvåning så mådde jag fortfarande fantastiskt bra trots att minnena spelades upp för mig igen (missförstå mig rätt här).
Det var en väldig lättnad att veta att jag redan hade gått igenom den mest jobbiga händelsen i hela mitt liv och att jag nu visste att det jag behövt bearbeta redan var avklarat. Jag behövde inte längre känna mig ledsen heller inte känna någon form utav skuld alls.
Nästa moment i trippen var att gå ut i den friska luften för att se mig omkring, men där kom den hittils jobbigaste biten. Jag började omedelbart fundera på saker som 'Vad ska folk tänka om dom ser mig?' 'Kommer dom ringa polisen?' 'Vad ska jag ha på mig för kläder för att minska uppmärksamheten' 'Syns mina pupiller ifrån deras fönster?' osv. Dessa tankar var innan trippen fullt normala för mig, de skedde på daglig basis, hundra gånger om.


(Snabb side story - Jag har alltid haft en grov social ångest dagligen sedan barnsben, så länge tillbaks som jag kan minnas för att vara exakt. Detta har limiterat mig från att leva mitt liv fullt ut och det har tärt på mitt psyke något otroligt. Jag har dag ut och dag in intalat mig själv att folk, vem som helst egentligen, även de som står mig närmast tänker diverse tankar om mig. Ett exempel är om jag haft något annorlunda klädesplagg på mig eller om jag överhuvudtaget sticker ut minsta lilla så kunde jag känna att folk som aldrig sett mig eller som inte känner mig dömer mig fullt ut. Som om jag skulle vara viktig nog för att ha en särskild plats i varenda människas tankar. Det var standard för mig att rodna helt plötsligt så fort jag kände mig obekväm vilket i princip var jämt och ständigt, dagarna i ända, och när jag säger rodna menar jag att jag blev illröd för minsta lilla. Exempel nummer två, om jag stod i kön i matbutiken och det började bildas en längre kö bakom mig så började jag okontrollerat att svettas och få panikkänslor.)


Åter till trippen, helt plötsligt i mitt delirium på LSDn så dök en tanke upp i mitt huvud - 'Vad fan är det egentligen som jag går och bryr mig om?' 'Varför är jag så orolig över vad folk tycker och tänker om mig?' 'Varför får jag för mig att någon skulle ringa polisen när jag är ute och går som precis vem som helst mitt i natten, helt solo, i Stockholm'. INGEN SKULLE NÅGONSIN GÖRA SÅ. Så jag bestämde mig för att testa mig själv genom att sätta på mig det mest utstickande jag kunde hitta i min garderob, vilket resulterade i en mjukisdress bestående utav mjukisbyxor och en långärmad tröja som har ett färgstarkt tryck med julbelysning över exakt varenda cm utav kläderna.
Jag skulle nu alltså vandra ut i natten bland gatuljusen och se ut som en jävla julgran och så var det med det, det var dags att komma över det här nu en gång för alla. Jag vandrade omkring i cirklar i min hall i en sisådär 20 minuter medan jag intalade mig själv till att göra det här nu samtidigt som jag såg alla möjliga sorters mönster i luften överallt runtomkring mig. Det är svårt att tänka klart när man blir distraherad av exakt allt. 'Vad än folk tycker om mig så skiter jag fan i det från och med nu' och 'Vad du nu än tycker om mig så bryr jag mig inte. Ta det med någon annan' gick jag och muttrade för mig själv. Nu var jag peppad till max, snacka om fit for fight.


Tillslut så hade jag samlat nog med mod så jag drog på mig min jacka, tog mina nycklar och gick ut för att tackla min absolut värsta rädsla. Sekunden som jag kom utanför min port så kändes det som om jag var fri. Jag log så brett jag bara kunde per automatik. Det var nog nollgradigt utomhus om inte någon enstaka minusgrad till och med men det kändes som om en våg av värme sköljde över mig. Jag frös inte överhuvudtaget. Så där gick jag nu, fullkomligt jävla kvaddad på syra med dom löjligaste jävla kläderna i världshistorien och jag kunde inte bry mig mindre. VILKEN JÄVLA BEFRIELSE.
Väl ute, euforisk och lättad, så fick jag för mig att jag nu plötsligt ville åka hem till min pappa, för det enda som skulle spela någon roll från och med nu var mitt eget och min familjs välmående. Allt annat var överflödiga problem som jag inte längre skulle bry mig om. Fuck that. Nu händer en ganska sjuk grej, jag vet inte om det var sjukt för jag var hög på syra eller för att det kändes som ett mirakel skänkt från ovan just då, men bredvid mig på vägen så stannar en bil och jag saktar ner min raska marsh (som skulle ta mig hem till pappa i Hökarängen. Efter ett tag i alla fall.) och hör en röst ropa "Ey, du, tja! Behöver du en taxi?" och det enda jag kunde tänka på var hur fan detta var möjligt. Hände detta precis mig? Tunnelbanan har slutat gå och jag var som sagt redo att knata till Hökis ifrån Hägerstensåsen och så stannar en svart-taxi. MIRAKEL. Vad fan är oddsen?

Det bör tilläggas att jag inte tänkte tillräckligt klart för att beställa en egen über, så hade inte denna person dykt upp i sin sketna gamla Mazda så hade jag definitivt gått hela vägen.
Jag med mitt överdrivna leende hoppade såklart in i bilen utan att tveka, sen började jag svamla om att jag äntligen var fri och att jag inte ville något annat än att ta mig till Hökarängen. "Vad vill du ha för den körningen?" frågade jag, varpå chauffören svarade att "välj ett lämpligt pris du. Det är ändå svart-taxi" och log. Jag, i mitt överförfriskade tillstånd kände mig en gnutta generös, jag var ju trots allt äntligen lycklig efter alla dessa år och kände för att sprida lite av min välförtjänta lycka vidare till någon annan. I nästa sekund så swishar jag chauffören tusen spänn, det var han fan värd kände jag. I bilen på väg mot pappa så lyssnade vi på arabisk musik på högsta volym och klappade händer i total synk med varandra. Han måste ha tyckt jag var helfestlig i min spejsade outfit, för att inte nämna hur jävla generös jag var också.


Tyvärr så försökte chauffören utnyttja situationen och frågade mig flertalet gånger om jag hade swishat honom, han visste ju klart och tydligt att han redan fått betalt. Hade jag inte haft swish uppe där det stod att betalningen var klar så hade jag förmodligen swishat honom en tusing ytterligare utan att ens tänka på det överhuvudtaget. Nice try, man. Men jag var på tok för nöjd med tillvaron just då för att jämra mig över detta. Jag hade ett mål ikväll och det var att få komma hem. Hem ljuva hem. Observera att klockan nu var någonstans runt 02:30-03:00 och jag hade inte ens ringt pappa än, så det var väl dags nu tänkte jag.

FORTSÄTTNING I KOMMENTARERNA

Sagt och gjort så ringde jag honom (med arabisk popmusik i bakgrunden) och samtalet löd något i stil med -"Tja!! Vad göruu?" varpå min nyvakna och smått irriterade pappa svarar att -"Vad tror du? Jag sover. Vad fan är det?" varpå jag fortsätter med -"Skönt! Du, jag är på väg hem till dig, lås upp dörren. Jag är där om 10 minuter" och pappa utbrister -"Du är vadå?! Vet du vad klockan är? Vad fan har du tagit?" men jag har inte tid att förklara, jag satt ju i en discosvart-taxi. -"Lyssna farsan. Jag sitter i en taxi, vi ses alldeles strax. Lås upp dörren åt mig. Hej så länge"


Nu, cirka fem minuter senare men vad som kändes som en jävla evighet, så var jag framme. Eller nästan i alla fall, chauffören virrade omkring på smågatorna och visste inte vart fan han var. Jag bad honom att stanna bilen, tackade sen ödmjukt för skjutsen, skakade hans hand, önskade honom en fortsatt trevlig natt och slog sen igen bildörren. Han vände bilen, vevade ner rutan och skrålade ut låten "Warra Warra" på högsta möjliga volym så hela Hökarängen bort till Farsta kunde höra. Jag kollade på honom och började tokflabba, och han skrattade lika mycket om inte mer än mig, sen vinkade han snabbt hejdå och vevade upp sin ruta för att sen gasa iväg. Jag, precis som chauffören, stod nu lite halvt vilse på gatan och funderade på vilket håll jag skulle mot.


Det här ser bekant ut, tänkte jag för mig själv och la benen på ryggen. "Nu är jag fan snart där, vilken otroligt lyckad kväll. Det hade inte kunnat bli bättre än såhär" viskade jag för mig själv medan jag sprang så fort jag kunde nerför gatan mot min destination, iklädd mina otroligt färgglada och matchande mjukiskläder. Väl framme vid porten så slog jag hastigt in koden, öppnade porten och nästintill hoppade jämnfota upp för första trappan för att sen slita upp ytterdörren. Jag möts dock av ett jävla oljud, min faster som tydligen var på besök hos min farsa hade sin otrevliga lilla chihuahua med sig, givetvis.. helvete också. Denna lilla krabat skäller och morrar för pung och fosterland. Fuck it. Jag var äntligen framme.


Efter att jag hade brottats med Sally (chihuahan) i några minuter och äntligen lyckats få tyst på henne så tog jag ett djupt andetag, öppnade min pappas sovrumsdörr, hälsade glatt och vräkte ur mig exakt samma sak som jag för ett tag sen hade tänkt för mig själv. Det lät så jävla bra och omtänksamt i mitt huvud, men en aning cheesy när jag väl satte orden till. Vilket var något i stil med -"Tjena. Nu är jag här, sorry för allt oväsen. Jag vet att det är sent men det enda jag ville var att få komma hit ikväll. Det enda jag bryr mig om är ditt och familjens välmående. Du måste börja ta bättre hand om dig pappa." Farsan har nämligen kol efter att ha rökt dom senaste 45 åren eller så och jag var uppenbarligen extra känslig och nojjig ikväll. Pappa svarar att -"Jaja, lugn nu. Gå och lägg dig, det här kan vi ta imorgon. Jag försöker fortfarande sova här! Och glöm fan inte att låsa ytterdörren efter dig! Godnatt"


Där stod jag i mörkret och log som en jävla idiot innan jag gick ut ifrån rummet. Välmående och speedad som jag vet inte vad. Jag gick till hallen och kollade så att jag verkligen hade låst ytterdörren enligt min pappas önskemål, tre gånger kollade jag, och satte mig sen i köket. Jag skulle omöjligt få sova än på ett tag, suck. Dom flesta utav effekterna hade avtagit vid det här laget, jag kände mig klar i huvudet. Något enstaka mönster/annan synvilla cirkulerade i luften då och då, men utöver det så var jag mest speedad och grötig i huvudet. Men mitt mål är i alla fall uppnått och det kunde varit fan så mycket värre. Här satt jag nu i kanske en och en halv timme, lyssnandes på musik och kände mig allmänt jävla dassig. Oerhört lättad och glad, men förbannat dassig och utmattad. Innan jag gick för att ge sömnen ett försök så planerade jag samt övade in några väl välda meningar inför frukostkonversationen som jag visste skulle bli av vid bordet senare idag när morgonen gryr.


Jag fick sova en sisådär trettio minuter utspritt under en-två timmar på en inte alltför bekväm soffa, jag vred och vände på mig mellan minutrarna som jag lyckades somna, tillslut så gav jag upp och gick för att ta en kopp kaffe. Väl vid frukostbordet så satt pappa och min faster där, och chihuahan Sally på golvet framför, morrandes. Jävla råtta. Nu trodde jag alltså att det första jag skulle få höra var frågan om vad i helvete jag sysslade med inatt, men till min stora förvåning så hade min faster inte ens hört det brutala oljud som hennes kära djävulsavkomma ställt till med i hallen och log istället brett när hon fick se mig. -"Nämen hej! Vad gör du här? Hur kom du hit, har du sovit här? Var du ute och festade igår? Hahah". Mycket frågor på samma gång här.


Jag log tillbaks och svarade att -"Ja, ja något i den stilen i alla fall. Jag kom hit sent och la mig". Jag sneglade över mot farsan ett ögonblick senare och han genomskådade mig direkt. Haha, hans blick alltså. Han har själv sysslat med en hel del narkotika under 70 och 80-talet så han förstod ju precis vad jag haft för mig för hyss såklart. Men han sa inget. Varför vet jag inte, och jag tror att det kommer förbli osagt. Men det återstår att se.
Detta var min berättelse om min första, men inte sista gång, på LSD och hur jag kom över min ångest tack vare denna vackra substans. Såhär fyra dagar senare känner jag fortfarande ingen ångest överhuvudtaget, den är som bortblåst. Jag hoppas den håller sig borta.


Tack!

Otroligt bra skrivet och jag hoppas effekterna/insikten blir långvarig. Blir själv sugen på att testa men är typ för rädd för att få världens polis-nojja och sena totalt. 5/5.

Tack för ett gött skratt min vän. 5 av 5 lappar , eller svampar vilket nu folk föredrar go jul o gott nytt!

Ja. Tack. Det var mycket bra läsning.
Fem av fem möjliga Djungelvrål-lakritspastiller.

Jo. Där runt 150 mikrogram så blir man beamad men ändå lugn och sansad.
Det är fint det. Folks ansikten warpas och de ser roliga ut.

Tack för eran feedback! Kul att ni gillade läsningen. Nästa gång ökar jag dosen och ser hur jag reagerar på det, och givetvis kommer ytterligare en rapport, förhoppningsvis med mer flum. Det var en ganska lagom dos tyckte jag, men om jag tolkar Andreas kommentar rätt så tog jag en dos för nybörjare! Jag vill sväva ut i rymden nästa gång. På återseende!

Schyst story Berätta gärna framöver om de positiva effekterna sitter i!

Satan vilken intressant läsning, mycket välskrivet!
Själv har jag aldrig testat LSD, men det fanns en punkt där även nyktra jag kunde känna igen mig, nämligen:
Det händer mig så jävla ofta hahah, jag har förberett en replik eller något annat viktigt som jag vill säga till en person jag bryr mig om, men det som kommer ut ur munnen (eller tangentbordet) är inte fina värmande ord, utan snarare en stor kleggig klump av smält cheddar.

Kul att du gillade den, tack! Det ska jag absolut göra.

Tack så mycket! Fan vad kul det är att få bra respons
Haha ja det är även jag mycket väl bekant med, jag avskyr när det blir så, framförallt när man är nykter då

Väldigt bra och detaljerat LSD-resa.

LSD förändrar verkligen livsvaron till det bättre.

*Något jag rekommenderar är att du testar 30-45 ug när du ska på en fest eller ngt annat tillvaro. Plötsligt blir alla konversationer intressanta, och du blir bättre på att lösa en del problem som händer när människor är berusade. Du kommer känna en allmänt eufori och älska det som händer i "nuet".

Man blir också väldigt omtänksam och hjälper människor en del. Att dricka går väldigt bra med det i systemet, men dricka bara inte för mycket.

Härlig berättelse. Man blir lite sugen på att testa och lära känna sin inre del lite mer. Har bara testat alkohol och cannabis. Lite rädd för andra droger där man bara släpper kontrollen. Rädd för vad som kan hända.

Men en sak som oroar mig är att det är så otroligt härlig känsla. Är det inte risk att bli fast i skiten och bli en riktig pundare som alla andra? Det är också en rädsla. Att drogen e för bra för att vara sann.

Drf håller jag mig bara till grönt. Men önskar jag vågat testa lite mer. Men som sagt rädd för att fastna och konstiga kretsar