Systerson verkar ha talfel, syrran avfärdar och blir skitsur

Hejsan!

Jag har en systerson som precis fyllt 6, och som likt alla andra i den åldern är väldigt lekfull och småbusig. En sak jag och övriga släktingar dock snappat upp på sedan ungefär 1 1/2 år tillbaka är att han verkar ha påtagliga talfel. Jag vet att barnens lingvistiska förmåga och att uttrycka sig i komplexa termer givetvis varierar från person till person i den åldern.

I detta fall märks dock att vokabuläret och sättet att bygga upp meningar är otroligt eftersatt. Han yttrar helst väldigt korta meningar, och när han väl gör det så sker det i en ton som visar drag av såväl sluddrande som ofantligt läspande. Givetvis hör det ju till den åldern att man kanske ibland gillar att uttrycka sig lite larvigt och uttala ord på ett skojjigt sätt. I detta fall är vi dock benägna att konstatera att detta sker omedvetet, och att något inte riktigt stämmer med hans tal.

Jag, mamma och min styvpappa framförde en dag vår teori till vår syster, varpå hon blev så förbannad på oss att hon packade ihop och drog hem. Hon hävdar bestämt att det är en fas, och att pojken medvetet imiterar Sid från Ice Age. Det sistnämnda är ju givetvis inte ett orimligt påstående om det skulle ske ibland och under övergående perioder. I nuläget verkar dock inte detta vara fallet, eftersom han dagligen i ungefär 1 1/2 år pratat på ovannämnda sätt.

Hur göra? I slutändan är det ju givetvis syrran som har ett ansvar för sitt barn, och vi kan ju inte tvinga henne att ta ungen till t.ex. en logoped för att åtminstone kolla upp om detta är normalt. Det kan vara möjligt att det är en fas att han pratar så som han gör nu, men vi tror verkligen inte det.

Vad tror ni? Är det en rimlig teori att påstå att barnet i 1 1/2 år imiterat sin favoritkaraktär, när det mesta talar för att det föreligger ett talfel?

Jag antar att du menar systerson?

Så länge ni har fått det sagt så kan ni inte göra mycket mer än så. Hon får skylla sig själv om hon lurar sig själv.

Har din bror å syster barn ihop eller varför skriver du brorson?

Edit: Systerson har jag ju självklart. Rubrik och text ändrad.

Det finns absolut hjälp att få, jag skulle kunna rekomendera att han uppsöker en logoped, men då måste ju först och främst hans föräldrar inse att han har problem med talet.

Min enda oro grundar sig i att jag hade en vän som led ofantliga men av sitt talfel under sina barndoms - och ungdomsår, mycket tack vare att föräldrarna förnekade existensen av problemet. När han under tonåren äntligen uppsökte hjälp på uppmaning av skolsköterskan konstaterades det hos logopeden att problemet relativt enkelt kunde ha förebyggts i tidigare ålder, eftersom det är betydligt svårare att ordna med talet när man blir äldre.

Han led både socialt och akademiskt, men har som tur är nu i vuxen ålder ändå lyckats påbörja en god karriär, och talfelen är idag borta. Men som ni säger, kanske man inte kan göra så mycket mer än att framföra sin åsikt? Jag är dock bara så orolig för pojken alltså, vill inte att han t.ex. ska mobbas enbart för att syrran förnekar förekomsten av ett problem, som dessutom helst ska förebyggas så fort som möjligt om man konstaterar att det finns.

Jag tror som du säger att det är syrran som har ansvaret över sitt egna barn...

...Men att syrran här inte tar sitt ansvar, varpå resten av familjen måste hoppa in och göra allt i sin makt för att sonen ska få bli schysst behandlad, och få det han behöver. Att hon blir så arg att hon bara packar och sticker? Vad är det för fel på henne? Ni behöver helt klart trycka in en fot mellan dörren, och reda upp dessa problem som hon klart och tydligt inte har plats för i hennes känslorum, så att när allt sånt är ur vägen att syrran kan komma på rätt väg igen när sån stress har tagits hand om.

Och om ni inte gör det så bör ni inte kalla er familj.

Problemet lär snappas upp ganska omgående när grabben börjar skolan. Jag förutsätter då att läraren inte är helt tappad bakom en vagn, vilket man tyvärr vad gäller svensk skola måste kalkylera med. Ungen blir sedan ivägskickad till skollogopeden där han får ägna någon timme i veckan åt att åtgärda sitt talfel.

Jag kan tänka mig att hon är rädd och orolig och försöker skjuta problemet ifrån sig. Hon inser säkert att det är något som är fel men är rädd och orolig. Bästa är att ni får henne att inse att det finns hjälp att få och att hennes barn kommer att utvecklas alldeles utmärkt med det stöd som finns.

Är han ett "öronbarn"?

Edit: om han haft problem med mycket öroninflammationer, detta kan leda till vätskeansamlingar bakom trumhinnan som gör att barnet upplever det som vi skulle uppleva om någon skulle tala under vatten. Det innebär att när de lär sig tala så härmar de uttal/ljud som de upplever det dvs filtrerat genom vatten. Lösning är att sätta in rör i öronen så de dräneras.

Ja det lär ju bli värre när han börjar skolan och de andra barnen börjar reta honom genom att härmas. Vilket gör att han kommer att hålla käften och då blir det ännu besvärligare att lära honom tala ordentligt.

Min sons bästa kompis under flera år, när han växte upp, hade grova talfel. Han läspade, sluddrade och hoppade över ord. De umgicks flera timmar varje dag. Och se på fan, min pojk började också prata lika illa, trots att han hade lärt sig prata ordentligt något år tidigare.

Det var bara att tvinga honom att uttala varenda mening rätt i flera månader. Det var ett jävla liv, gråt och tandagnissel, men det gav resultat. Efter några månader talade han felfritt igen.

Sånt här måste styras upp så fort det bara går, det blir bara värre när det befästs. Och som en tidigare skrivare påtalar: Kolla upp att han hör ordentligt.

Härmar en filmkaraktär... Jösses. Medan ungen är hos talpedagogen kan kanske morsan söka tillbörlig hjälp för egen del.