Om man glömmer allt, lever man i nuet då?

Jag har själv filosoferat en hel del om detta, om nuet. Det hela handlar väl i grund och botten om en skiljelinje mellan tankar och upplevelse. Ju mer du fastnar i dina tankar, ju längre ifrån upplevelsen och nuet kommer du. Ren upplevelse är ett rent nu. Ju mer du ställer dig vägen för din direkta upplevelse av alltet, ju "längre ifrån nuet" ställer du dig. Och tankar är just det som ställer sig vägen för nuet.

Ju mer man kopplar sig loss från de spärrar som din historia ofta sätter upp för dig (eller snarare, som du låter din historia sätta upp för dig)m ju friare blir man ju också att skapa sig själv i nuet, och bli så autentisk som möjligt, ett så verkligt "jag" du kan bli, typ. Någon som är bekant med Taoismen? Denna filosofi beskriver detta på ett fantastiskt sätt, och praktiserandet av taoism står väldigt väl tillsammans med vad som verkar sökas efter i denna tråd. Och jag tror nog på det.

Och att folk snöar in på att "glömma sina färdigheter" är ju mest fånigt, det är inte där frågeställningen ligger. Det handlar om tankemönster, och hur du själv definierar dig som människa. Vad du låter definiera dig som människa. Allt strålar i slutändan alltid tillbaks till dig själv, även om vissa omständigheter gör det väldigt svårt att hantera saker själva bland. Har du ett extremt jobbigt förflutet, eller något trauma som plågar dig, så kan det vara extra svårt att bryta sig loss från detta och ställa sig på ett nytt plan. Fast kanske kan något sådant också uppmärksamma den enorma vikten av att verkligen göra något sådant. Vad vet jag, man kan alltid hoppas att det kan leda till något sådant i alla fall.

Buddhism, Taoism, filosofi och psykologi. Allt strålar samman här. I jaget. Och i nuet. Och din direkta upplevelse av världen.

I agree...!

Sonen var åtta år gammal, när jag frågade honom på skoj 'vet du vad meditation betyder?' - ingen aning varför den tanken ens kom upp - när vi var i McDonalds.

Sonen frågade 'menar du [urgammal finskt ord för meditation]?' - jag visste inte ens att ordet existerade...

"Ibland när jag inte har någonting att göra, då tar jag fast en tanke och håller fast vid den, reser högre och högre tills jag släpper taget. Där finns inga tankar, men ändå känner jag mig levande och närvarande i nuet, det är löjligt, jag vet det.'

Och han fortsatte berätta om skoldagen och olika leksaker medan jag gapade, lol

Efter det var jag besluten att pröva tömma huvudet av tankar. Fem minuter varje dag. Det tog ett halvt år. En dag var huvudet tomt av tankar. Jag fattade att tankarna flyter i den mentala sfären, att man normalt tar fast i dom och fokuserar på dom. Att tankarna är 'livlösa' utan medvetenhet.

För att låta tankarna flyta igenom hjärna, hittade jag på ett ord - huihai - och höll krampaktigt fast i det - vid något tillfälle släppte jag tanken och var i någonslags 'tomhet'. Vilken underbar känsla! På kvällen behöver man endast tömma huvudet och man somnar genast!

Vad jag inte visste då, var att det var en ny medvetenhet. När hjärnan var tom kom väldigt djupa tankar om livet, universella kärlekens lagar osv. Korta, djupa och enkla. Man förstod vad Jesus menade med: "Himmelriket hör till barnen". En tanke var: "Om ett barn inte kan förstå, då är det inte Sanning".

Dessa tankar kom endast då hjärnan var 'tömd', när man i denna medvetenhen började fundera på olika saker.

Shocken var enorm i början, jag väntade inte det, men efter det kunde man bara vara oerhört tacksam. Tankarna var alltid kärleksfulla, alltid positiva, ord som håller i evigheten. Ingen 'kanalisering' och inga spådomar om framtiden, och dom kom alltid lugnt - ord. för. ord. Man visste aldrig vad det nästa ordet var.

Och man var närvarande i nuet.

Fem minuter varje dag. Slut ögonen och försök tömma huvudet och ignorera tankarna. Hitta på ett eget ord, som ni tar genast när tankarna börjar attackera er, tankar om maten, jobbet och allt mellan himmel och jord. Bara en sekund utan tankar är ett stort framsteg. Ni kommer aldrig att ångra det.

Om man i (psykologisk mening) aktivt försöker glömma svåra saker, traumatiska upplevelser, så kommer denne"glömska" att ändå styra ditt liv. Du lär dig inte av dina misstag och är då benägen att upprepa dina misstag. Just svåra saker brukar vara de bästa läromästarna.
Jag skulle säga att om du glömmer allt, lever du farligt.

Förnekelse är nog det värsta, att villigt gå igenom livet och aktivt glömma svåra saker och blixtsnabbt bygga upp illusioner, som döljer saken. Been there, done that. Illusionerna man bygger är helt löjliga, sedan när man börjar riva ner alla illusioner sitter man där i full häpnad och tänker "allt var precis framför mina ögon 24/7, men jag valde att inte se det, din sabla idiot!!!", lol

Psykologer hjälper inte dessa patienter, där skall sakerna tas upp gång efter gång och synas med förstoringsglas, det tar aldrig slut.

När man blir medveten om en negativ sak, då försvinner saken omedelbart efter det. Det räcker att man är fullt medveten om saken, inte att man låtsas att vara medveten om saken.

Som en konstnärkille en gång berättade om hans upplevelse då han nästan dog, men räddades tillbaka till livet:

"Jag kom inte framåt innan jag hade erkännt alla mina synder. Där ligger man i ett litet hål, ser ljuset, men vet att man inte kommer dit om man inte erkänner alla sina synder - och det gör man åt sig själv, åt själen. Det kommer att vara nästan omöjligt för de flesta människor."

Om man går livet ut utan att vara medveten om ens egna synder är det ytterst sorgligt.

Ha ha, amerikanska företagsledare börjar få nog av narsistiska personer i deras företag och vill vara säkra att dom inte anställer narsister mera.

Dom frågar tre frågor:

Berätta när du misslyckades i något?
Hur klarade du dig igenom det?
Vad lärde du om dina misstag?

Narsisterna misslyckas aldrig och lär sig aldrig av sina misstag, så dom blir fast genast, lol

NeverCryWolf har rätt i att meditation har stor betydelse för välbefinnandet, solla bort ofta olika "borden" och "måsten" som vi samlar på oss, som gör oss splittrade med en gnagande känsla att vi inte hinner med i ekorrhjulet.
Jag som lite rastlös människa har valt Tai Chi därför att det innehåller kroppsrörelser som man utför i långsam takt.
Men man kan även diska meditativt, jag tänker på varje kärl här och nu och om det kommer vandrande tankar skickar jag dom lugnt vidare... även älskog kan vara meditation eller skapa något med händerna och låta sig helt uppslukas i det man gör.

Jag skulle vilja berätta om mina oräkneliga försök och misslyckanden med sluta dricka( jag lyckades till sist, drogfri 17 år nu, men är off topic.
Men jag gick på terapi och hade väldiga svårigheter att förlåta min egen mor som betett sig som ett svin mot mej, kom med remmen då jag sov och slog osv.
Hon tog livet av sig och vi hann aldrig få ett avslut. Jag var så hatisk mot henne, trots att hon var död.
Efter många sessioner sa min terapeut som var från Tyskland och han visste att jag kunde tyska, så han ett ord verlassen, vad betyder det? Förlåta så jag, men mer då, tjatade han vad betyder lassen? Lämna sa jag. Då gick det upp ett ljus, man kan kanske aldrig förlåta allt. Lämna åt Gud.
Som i Lennons" Let i Be"
Sen ta upp tanken på morsan igen och lämna över, och sen om ett tag märka att det finns inget agg kvar, utan en saknad.

Du har säkert inte haft ett lätt liv, rantaplan, men underbart - och otroligt - att du klarade det själv, utan att ha haft 'den sista diskussionen' med din mamma, som gjort dig så mycket illa xx

Och du behövde höra bara ett ord, verlassen!!!

Lämna åt Gud! Precis samma ord jag tänker varje gång som personer som har gjort mig illa dyker upp i tankarna. Lämna åt Gud. 'Herran haltuun' på finska. Allt smälter bort omedelbart och som du sade, man känner endast medlidande eller saknad. I vissa fall tänker jag 'inte min skam' och simsalabim känner jag glädje. Att bära på andra människors synder fast man själv är offret... det är så orättvist!

Lämna åt Gud. Vilken visdom!