hur handskas man med barn som tjurar över "ingenting"

när jag säger tjura menar jag inte gråta, jag menar sitta med armarna i kors och inte svara på tilltal tills de får som de vill.

jag har inga barn själv men umgås med min syster ock hennes barn, killar 6 och 9. Får de inte som de vill så tjurar de tills det går vägen. de säger aldrig tack, de måste bli påminda varje gång, trots att de överröses med kärlek och presenter inte minst från våra föräldrar. de sitter och spelar på sina mobiler trots att de Blir tillsagda att lägga ner dem. de får aldrig en cans att vara uttråkade så de tvingas hitta på nåt att göra själva (trots att det finns ett helt rum fullt med leksaker och spel hemma) utan det är direkt till nåt värdelöst mobilspel som distraherar dem.

det som irriterar mig mest är att de gångerna de får en skarp tillsägning av sina föräldrar, får de inom 30 sekunder en kram eller klapp av föräldrarna igen, det liksom nullifierar tillsägningen. det finns aldrig några repressalier.

ett annat exempel är att en av ungarna kan bestämma sig för att börja tjura, och överröses då med uppmärksamhet och mutor för att denne ska sluta, typ "hur är det med dig, vill du ha godis/glass/mat/spela på din telefon osv"
det blir ett jävla ojjande och vurmande, fruktansvärt irriterande.

jag personligen väljer att i så fall totalignorera barnet.

hur ska man handlas med det ur en barnpsykologisk synvinkel?

Det är väl bara att fråga varför dom tjurar.
Och sen om du inte vill svara så får dom väl sitta där och av tråkiga.

Ang. kram efter tillsägelse så beror det på vad det gäller och ålder på barnet. För mindre barn så tar många gånger tillsägelsen skruv direkt. Vilket innebär att en kram en liten stund efter mer är för atr visa att "det där var inte okay, så nu försöker vi igen".
Men där känner man sina egna barn bäst, dvs man ser när en kram behövs och när den inte behövs.

Och att försöka muta sina barn glada när dom tjurar skulle jag aldrig gjort.

Curling!

Som tur är så är det ju inte dina barn. Så håll din käft och sköt ditt.

[quote=carminaburana|59403340]när jag säger tjura menar jag inte gråta, jag menar sitta med armarna i kors och inte svara på tilltal tills de får som de vill.

jag har inga barn själv men umgås med min syster ock hennes barn, killar 6 och 9. Får de inte som de vill så tjurar de tills det går vägen. de säger aldrig tack, de måste bli påminda varje gång, trots att de överröses med kärlek och presenter inte minst från våra föräldrar. de sitter och spelar på sina mobiler trots att de Blir tillsagda att lägga ner dem. de får aldrig en cans att vara uttråkade så de tvingas hitta på nåt att göra själva (trots att det finns ett helt rum fullt med leksaker och spel hemma) utan det är direkt till nåt värdelöst mobilspel som distraherar dem.

det som irriterar mig mest är att de gångerna de får en skarp tillsägning av sina föräldrar, får de inom 30 sekunder en kram eller klapp av föräldrarna igen, det liksom nullifierar tillsägningen. det finns aldrig några repressalier.

ett annat exempel är att en av ungarna kan bestämma sig för att börja tjura, och överröses då med uppmärksamhet och mutor för att denne ska sluta, typ "hur är det med dig, vill du ha godis/glass/mat/spela på din telefon osv"
det blir ett jävla ojjande och vurmande, fruktansvärt irriterande.

jag personligen väljer att i så fall totalignorera barnet.

hur ska man handlas med det ur en barnpsykologisk synvinkel?[/3QUOTE]

Om man vill få ett slut på det så bör man väl göra ganska precis tvärt om de andra gör.
Det finns såklart massor av olika bud på vad som är rätt och fel när det gäller barn så detta är helt enkelt så som jag tror/tycker är rimligt.

Om barnet surar för att få uppmärksamhet eller få som det vill förstärker man ju bara det beteendet. De lär sig fort som fan hur de ska gå tillväga för att få folk att dansa efter deras pipa. De lär Sig också ganska fort på vilka de kan använda vilka metoder. Så om du har en "tuffare" linje kommer de kanske inte gilla dig lika mycket men å andra sidan inte bete sig på samma sätt, iallafall inte om ni är ensamma.

Med det sagt så ska barn såklart ha massor av kärlek och uppmärksamhet men vid rätt tillfälle och inte när de betyder sig illa /otrevligt.

Vi har två tjejer i ca samma ålder varannan vecka här hemma och jag kan helt klart se samma tendenser hos dem ibland. Men vi försöker vara konsekventa med vilka beteende vi inte tycker är ok, tex inte svara på tilltal, inte säga tack, surande utan anledning, bara vilja spela Ipad och stämmer ganska rejält i bäcken när det händer.

I väldigt många fall är det ipaden som är anledningen och då tas den helt enkelt bort under tid motsvarande deras beteende. Allt ifrån "inte före kl 19" till att inte få ha den på en månad.

jo, alltså jag kommer ju inte meddla! mer intresserad av hur olika föräldrar hanterar det ect. Det är ju inte mina ungar naturligtvis.

Tjura är ju en infantil reaktion, men man kan ändå gå till botten med den och prata om osaken, som inte sällan är banal ur vuxen perspektiv, det ska man dock hålla tyst om. Ofta får man dock hålla monolog med tjuriga barn och det blir sällan en snabb lösning, men struntsamma, målet är att undvika maktkamp och ge barnet perspektiv på tillvaron till nästa gång tjureriinstinkten kommer.

6 år är en typisk ålder som kallas "minitonåren" och är utmattade för föräldrar, men framförallt för barnet själv. Massa känslor som snurrar runt i kroppen och en outvecklad hjärna som inte riktigt förstår vad det är som händer. Massa utbrott och "tjurighet" som för en mindre kunnig omgivning tolkas som ouppfostran.

Som förälder väljer man sina fighter för att inte gå under själv och skada relationen till barnet i längden. När man hälsar på hos andra eller själv har gäster är inte ett tillfälle då man väljer att ta en fight, utan mer troligt är att man försöker muta barnet för att för tillfället få en lugn tillvaro tills besöket är över.

Som omgivning kan man inte göra så mycket mer än att visa var ens gräns går, hur man ska bete sig. Även om barnet inte visar det går det absolut in. Gör du det på ett schysst sätt får du förmodligen respekt och de ser upp till dig, gör du det på ett drygt sätt skulle jag tippa på att du bara är elak och konstig i deras ögon. Den här fasen går ju över så småningom.

Först och främst kan du ju sluta tro att barnet tjurar över "ingenting" och ta reda på vad det handlar om. I dagsläget verkar det finnas en distans mellan er där du inte är öppen för att möta barnet och där barnet därför stänger sig. Sträva efter att förstå barnet istället för att ta avstånd från det. Missnöje grundar sig ju inte i "ingenting" utan uppstår alltid som en följd eller reaktion på någonting som hänt.

Att muta någon med glass och godis för att den ska sluta "tjura" är ju inte hållbart eller snällt, utan leder bara till att barnets upplevelse förnekas och barnet känner sig förmodligen dum som upplever "fel" känslor. Hur skulle du själv känna om du var missnöjd över något, och folk du umgicks med hämtade glass och mobil för att få dig att sluta istället för att prata med dig om läget? Folk tenderar att inte prata med sina barn om vissa känslor/saker som är naturliga inslag i vardagen för barnen, och hur ska barnen då lära sig hantera sina känslor på ett annat sätt än att känna skuld eller skam över att "känna fel"?

En vanlig grej i just västerländsk barnsyn är att barn betraktas som "manipulativa". Det är ju jättekonstigt! Om ett barn vill ha någonting är det ju inte för att vara elak mot, eller "manipulera", någon annan i syfte att kontrollera eller whatever, utan för att den uppskattar den grejen (alternativt inte gillar det och vill undvika det). Det är ju samma sak som om du skulle berätta för dina vänner att du vill ha ett nytt tv-spel eller en bok, och de reagerar med "jaha, men nu är det inte så, du får vara nöjd med det du har!", istället för att dela glädjen och längtan med dig.

Rekommenderar att du läser dessa inlägg:

http://petrakrantzlindgren.se/2011/0...-aldrig-nojda/

http://petrakrantzlindgren.se/2016/0...ttade-det-har/

Eller så kan man "som omgivning" vara mer inkännande för var barnets gräns går, och visa hur man ska bete sig genom att bete sig respektfullt mot barnet. Sedan kan man ju visa sin egen gräns också, för att lära barnet hur man gör det, men det ska ju inte vara i syfte att "bossa" över barnet utan behöver ju ha en bredare grund än så.

Om barnet reagerar tydligt negativt är det ju något som är fel, och det felet tror åtminstone inte jag kan åtgärdas genom att vuxna utnyttjar sin överordnade position och bestämmer vad som är okej och inte. Vuxna brukar ju heller inte vara okej med att barnen bestämmer (ens över sånt som bara rör dem), så varför beter de sig så själva om de tycker beteendet inte är okej?

Med andra ord har vi skrivit samma sak, du bara väljer andra ord.

Du kanske ska behandla de med respekt. Curling och att slänga pengar på de är inte svaret. Men försök att bli vän med dina barn, på riktigt. Bli deras polare. Inte deras uppstoppade morsa/farsa, utan försök förstå dina barn, försök umgås med de och faktiskt se till att alla har kul. Lägg ned med din barnröst, du vet den där föräldrar går upp i ton och ger ett läskigt leende, och bli mer "real" med de...

Antar att de tjurar över "ingenting" för att de inte får tillräckligt med uppmärksamhet från de personer som bör stå de närmast, eller för att ni inte förstår era barn tillräckligt bra, och de är medvetna om det. Eller för att de faktiskt rentav mår dåligt "deprimerade" och vet själva inte vad felet är, men är sura på er för att ni inte bryr er om att göra något åt det. Skärpning föräldrar!

Edit: Såg att det handlade om din syster, som är föräldern. Men också att du skrev att de "överöses med kärlek". Jag säger bullshit till det... Då vet varken du eller barnens föräldrar vad kärlek är, eller så har de bara tappat ögonen på bollen.