Citat:
Ursprungligen postat av
Magban
2008 föddes en galet söt flicka, min dotter... Jag och min dotters mor hade ingen seriös relation varför vi beslöt att jag (fadern) skulle vara okänd. Fattar idag inte hur jag tänkte då, men det handlade om pengar.
Har träffat min dotter till och från vid tillfällen genom åren som kompis till hennes mamma och det är en helt underbar varelse, såklart... Vid det senaste tillfället för fyra år sedan frågade hon om hon fick kalla mig pappa... Jag blev helt ställd och svarade att hon skulle fråga sin mamma.
Har sedan dess inte träffat ungjäveln, men jag tänker på henne varje dag och även om det var längesedan vi sågs älskar jag henne och kan inte släppa henne.
Vad sjutton ska jag göra? Jag vill vara hennes pappa... Jag tror inte att den vetskapen skulle skaka om henne allt för mycket även om det var längesedan vi sågs...
Vidare har jag idag inte kontakt med mitt ex som är modern och det känns skumt att kontakta henne då vi en gång hade en överenskommelse även om den brutits många gånger.
Skulle uppskatta om någon med erfarenhet kunde ge tips på hur man elit förälder igen...
Om hon vill kalla dig pappa så vet hon säkert om det eller så tycker hon att du är en fadersgestalt. Med denna vetskap ber du henne prata med sin mamma? Borde inte du prata med henne? Vem är vuxen i er relation?
Detta tar du upp efter 4 år! Om din dotter fått reda på att du är hennes pappa och efter ha frågat det så dissar du henne i 4 år! Vad tror du hon kommer känna nu?
Med tanke på din förmåga till empati och din logik där ett enkelt telefonsamtal kunde ha givit dig ett svar på varför din dotter ställde denna fråga så undrar jag hur det står till med både din logiska förmåga och dina känslor för andra människor?
Om du verkligen vill så bör du träffa mamman nu direkt och prata ut med henne och ta beslutet tillsammans. Sedan kan mamman aldrig hindra dig från att ta ditt ansvar och berätta sanningen om det är det du vill. Jag tror inte det är försent men du bör verkligen ha ett svar till din dotter varför det blev som det blev och erkänna att du gjorde fel, att du ångrar dig och att du inte vetat hur du ska hantera det. Tiden kommer aldrig läka några sår... för varje dag som går kommer du längre och längre bort från din dotter. Kanske det fönster hon öppnade är stängt.
Om du blir ställd... behöver du inte komma med ett svar direkt. Kan väl vara ett tips för framtida samtal med din dotter. Vi vuxna har inte alltid ett svar...och vi kan göra fel och vi kan be om förlåtelse.
Min pappa lämnade mig innan jag föddes. Han har aldrig hört av sig. Jag fick reda på att han fanns när jag var 10 år. Tror han kommer ångra sig på sin dödsbädd.
