Hur är en bra psykiater?

Bra skrivet!

Och huvudet på spiken uttryckt i så få ord.

Det är så otroligt individuellt vilken typ av bemötande man trivs med bäst. Jag har mött en hel del och alla har varit trevliga, men är inte förtjust i långa utlämnande noveller i min journal. Dessa läkare undviker jag återkomma till om jag kan. Lika med psykiater som märkbart ogillar sina medarbetare (vanligen psykologer vs psykiater) eller som pga överempati engagerar sig för mycket i mig. Jag får skuldkänslor av det (because överempatisk själv), och jag har svårt att lita på någon som sätter sin ära främst.

De läkare jag känner mig tryggast med är pålästa, prestigelösa och ej uppoffrande.

Intressant det här du beskriver om läkare som engagerar sig för mycket. Jag har märkt av att äldre manliga psykiatriker gärna faller lite för yngre och attraktiva kvinnor som är självdestruktiva, ofta emotionellt personlighetsstörda/borderline. En duktig psykiatriker måste kunna motstå flirtar, inviter och charm hos sina patienter och agera professionellt samt kliniskt. Detta gäller för samtliga patienter med kluster b-störningar.

Jag minns när jag var ute på kröken i yngre dagar, innan jag etablerade mig inom det medicinska fältet, hur en i vårat sällskap berättade att hennes psykiatriker eller psykolog (minnesproblem här) hade haft sex med henne. Säkerligen något hon manipulerade sig fram till på diverse vis.

Det är viktigt att en psykiatriker inte tar med sig arbetet och empati för sina patienter hem, det kan lätt "äta upp en" och påverka ens medicinska infallsvinkel till det negativa. Patienter är patienter, och det ska man ha väldigt klart för sig - vilket råder för alla anställda inom vården på ett eller annat sätt.

En bra psykiater är nyfiken och uppdaterar sig med ny kunskap efter utbildningen. Hen tycker om detta och ser det inte som trist eller svårt.

Beter sig hövligt och vettigt mot patienten. Hälsar och springer inte in i sitt rum så man får springa efter. Hallå ALLA läkare! Snälla, se till att ni går i normal takt och kolla så att du har patienten med dig. Ja, jag förstår att du har högt tempo i din arbetsdag, men det känns okul att vara halva korridoren efter det och du har inte ens märkt det.

Ha med dig patienten i behandlingsplanen. Lägg dina resonemang på den nivån patienten behöver. Har du en intelligent och synnerligen engagerad patient, se det som något positivt, se det inte som att någon försöker trycka ner ditt ego. Sammarbete med en patient är bra mycket bättre än att komma von Oben. Det som ska göra dig glad i ditt arbete är när en behandling är framgångsrik. Att ha makt och ha status ska inte göra dig glad.

Erkänn dina misstag. Erkänn när du hade fel. Att förneka gör att patienten kommer tappa tilliten, inte bara till dig utan till andra läkare med.

Lyssna på orden, inte bara hur de sägs. Vissa patienter gråter och skriker när de mår dåligt, medan vissa bara talar med normal röst. Om någon talar om destruktiva handlingar och/eller svåra känslor med normal röst så är det lika allvarligt som om dessa uttalas med tårar och skrik.

Lär dig av patienten. Inskränk inte detta till observation utan om någon berättar om ny forskning eller har egna teorier, lyssna. Lyssna även om patienten själv föreslår en diagnos. Bli inte arg eller oppositionell om patienten själv tror sig ha en viss sjukdom eller ett visst syndrom.

Gå inte emot ditt inre sätt att stödja. Är du en varm personlighet så använd det att stötta med. Är du en kyligare lagd person så stöttar du med ord och fakta. Det viktigaste är att visa engagemang, inte exakt hur.

Sist men inte minst, en bra psykiater ordnar någon form av uppföljning eller mycket klara instruktioner om hur man kontaktar mottagningen och akutpsyk. Patienten får inte känna sig utkastad och ensam.

Ja, så kan det kanske vara. Jag personligen har nog bara haft kvinnliga ST-läkare så det är sannolikt inte min charm som engagerat. Har heller ingen personlighetsstörning och självskadar inte och känner inte så många med den problematiken, men kan tänka mig att många med kluster b-störningar är mer kontaktsökande än vanligt och att deras hjälplöshet triggar en beskyddarinstinkt hos en del män.

För mig har det mest handlat om att jag ständigt faller mellan stolarna pga ej suicidal och kaotisk arbetsmiljö, och att varje ny ST-läkare ska "ta tag" i detta på ett sätt som skapar ytterligare spänning dem sinsemellan, de går ifrån reglerna. När de sen skakat fram en insats åt mig känner jag mig otacksam som tackar nej, vilket har resulterat i en del felbehandlingar.

Sedan kommer jag till nästa behandlare som fördömer den förre för felaktig behandling, och då hamnar jag i en position där jag måste väga varenda ord om läkaren innan för jag vill ju inte att den som försööökte så himla mycket ska råka illa ut osv osv..

Men jag har en liten fördom om att en del killar som inte direkt haft många tjejer i gymnasiet drar sig till statusyrken för att få ligga (med andra än patienter), och jag kan tänka mig att dessa män får lite svårare att motstå charmiga patienter.

om du är intresserad av personens historia, läs journalerna istället för att få personen att upprepa allt för dig. om dessa inte finns tillgängliga i journalsystemet, kontakta personen i förväg och fråga om du kan få tillgång till dem.

när du skriver journaler, skriv respektfullt och självreflexivt. utelämna inte din egen roll i ert möte, då det kan skapa en felaktig bild av personen. skriv det som är relevant och inte allt personen berättat för dig. om du träffar samma person fler gånger kan du sätta hens mående i relation till era tidigare möten, men utan att framställa en eventuell förbättring eller försämring som en permanent förändring om inte personen uttrycker det så.

fatta inte beslut på osakliga grunder, såsom personens ålder. ljug inte om dina befogenheter i stil med "jag kan inte skriva ut det här, för du är under 30 år" när personen är myndig och haft medicinen utskriven i flera år. utgå från personens nuvarande problemformulering, tro inte att du känner individen bättre än den känner sig själv. var inte överlägsen och arrogant. var påläst om mediciner och på vilka sätt de kan användas. neka inte personen narkotikaklassad medicin av principskäl eller för att "dessa får bara tas varje dag i max två veckor, så du kan inte få dem och medicinera vid behov" trots att de kan tas på båda sätt.

när du ska ta reda på vilka symptom eller biverkningar en person har, ge då inte svarsalternativ utan låt personen svara fritt. förenkla inte personens problematik baserad på en stereotyp, och förneka inte personens tillstånd för att den inte uppfyller alla kriterier för samma stereotyp. ha förståelse för att tillstånd är komplexa och bara för alla symptom inte visar sig konstant betyder det inte att de inte finns.

om en person haft återkommande problem inom samma område, föreslå då inte banala lösningar som personen förmodligen hört av alla personer den pratat med om det. om en person har haft panikångest i flera år, förminska det inte genom att föreslå att ta en kall dusch och överdriv inte genom att hänvisa till akutpsyk när det inte är akut för personen. kom ihåg att skilja på långsiktiga lösningar och tillfälliga. om personen behöver medicin akut, skriv ut det istället för att hänvisa till valfri terapimetod som kan ta flera år innan det ger resultat.

fråga om personens egna förslag på lösningar och utgå från dessa. ta inte åt dig "äran" om patienten kommer med ett förslag du håller med om, utan berätta istället att det är ett bra förslag och om det är möjligt att ni gör så. ställ frågor i syfte att förstå patienten, inte i syfte att använda det mot hen, håna eller trycka ner personen. kom ihåg att du alltid är i en maktposition i din relation till personen och se till att göra så ni befinner er på en mer jämlik nivå. prata inte med personen som om den inte förstår någonting utan på ett vanligt och vuxet sätt. fråga om personen vet vad olika saker är, istället för att utgå från att den inte vet och inte förklara det om personen säger sig veta. fråga heller inte personen "vad är det då?" utan lita på att personen är ärlig mot dig.

förnya recept för patienten innan dessa tar slut, om det är medicin som tas dagligen eller regelbundet. var nåbar via mail och telefon så patienten kan kontakta dig om det är något, istället för att boka in ett möte med dig om två månader när du "har tid". om du redan i förväg bestämt dig för att du inte vill hjälpa en person på det sättet hen önskar, hänvisa hen då till en annan psykiatriker istället som kan göra det.

boka inte in ett möte med en patient vars recept du redan förnyat bara för att du vill snacka om saker som är irrelevant. tro inte att patienten tycker du är intressant. börja inte prata om ditt liv, dina intressen och uppmana inte personen att ställa frågor till dig - om dig, om inte personen visat intresse för det. om du får frågor om dig, besvara dem på ett öppet och transparent sätt.

skryt inte om vilken bra psykiatriker du är och undvik att "göra reklam" för mottagningen du jobbar på, särskilt om det är en privat mottagning. om personen säger att den är intresserad av en terapiform som inte finns på mottagningen du jobbar på, säg inte att du "ska kolla om det finns här" utan fråga personen om den vet vilken mottagning terapiformen finns på och ifall du ska skicka en remiss dit.

Har inte så mycket erfarenhet av just psykiatrin. Men allmänt råd till läkare är att det är att det är patienten som ska vara i fokus.
Varför är du här?
Hur mår du?
Hur kan jag hjälpa dig?
Vilken behandling hade du föredragit?

Patienten måste förstå och få styra sin behandling. Du finns där för att vägleda, svara på frågor och se till att patienten inte skadar sig själv. Oavsett hur rätt du har så kommer du inte åstadkomma något om du inte har patienten med dig, och om ni samarbetar så kommer du åstadkomma dubbelt.

Det kan väl sammanfattas med att låta arbetsplatskonflikter gå ut över patienterna.

En bra psykiater (psykolog/ssk/usk etc) är prestigelös och samarbetar med resten av teamet, och medverkar aktivt till att undersöka och reducera situationer där någon i teamet måste välja mellan att göra ett bra jobb och råka illa ut. Ingen med hjärta pallar att se patienter fara illa och kommer förr eller senare lämna arbetsplatsen alternativt bränna ut sig. Vilket leder till många nya läkare för patienterna, ännu mindre tid att gå till botten med orsaken till måendet och därmed fler felbehandlingar, ännu fler behandlare som pratar illa om varandra, osv.

En del kanske tänker att det inte drabbar patienten just vid själva läkarbesöket, men det tycker jag att det gör. I mitt fall har några ursäktat med att det är för jobbigt hemma (med lite andra ord) och att de inte orkar ta konsekvenser i arbetet uppå det, och några som jag tidigare nämnde genom att till sin egen fördel använda det jag berättat om vad vi kommit fram till vid tidigare besök hos deras medarbetare. Dvs använt mig som patient mot sin medarbetare genom att medvetet tolka det jag säger till medarbetarens nackdel trots att jag själv inte lagt någon värdering i det.

Jag vet att en hel del patienter vill att läkaren bekräftar hur dåligt alla andra behandlat en tidigare, men så funkar inte jag mitt i en depression. Jag tror inte behandlarna tänker på att en redan allmänt skuldtyngd (dvs deprimerad) patient istället lämnar rummet med ännu mer skuldkänslor och nu för vad man ställt till med.

För mig, i det här sammanhanget, kan behandlaren göra mig en björntjänst genom att "offra" för mycket för mig på olika sätt. Det blir lite invecklat att förklara exakt hur men inget jag varit med om har handlat om sex eller flirtande. Huruvida de "tagit med mig hem" vet jag inte heller, men jag har svårt att tänka mig att kaoset som råder på min mottagning inte följer med psykiatripersonalen hem sen.