Som alla vet så har ju sossarna haft ansvar för rasforskning och tvångssteriliseringar.
Ända sedan SD kom in i Riksdagen så är det som att en väldigt öm punkt hos sossarna har stimulerats, vilket kulminerat i Arnstads & Löfvens grova anklagelser om rasism, nazism & nyfascism mot SD.
Man greppar efter halmstrån för att hitta bruna fläckar hos SD:
* Jimmie Åkesson spelar Ultima Thule på
piano.
* Oscar Sjöstedt
berättar om några tokiga kollegor han jobbat med utomlands.
Björn Söder (SD) hamnade 2014 på Simon Wiesenthals lista över antisemiter. Ramaskri följde. När sedan Margot Wallström (S) hamnar på samma lista 2016 är det helt tyst, och plötsligt heter det
"anti-israelisk" lista.
Är det ett klassiskt fall av projicering, där ena parten (S) anklagar den andra parten (SD) för sådant som den första parten (S) har skuldkänslor för, i syfte att känna sig mindre skyldig själv?
Ända sedan 1975, när mångkulturalismen antogs av vår politikeradel, har ju S jobbat stenhårt för att bli ett mångkulturalistiskt globalistparti, och att tvätta bort allt brunt från sin historia.
Numera är EU & FN viktigare än Sverige, och utlänningar är viktigare än svenska medborgare.
Då kommer det plötsligt ett uppstickarparti som inte har globalismen & mångkulturalismen som hjärtefrågor, och inte har någon mörk historia av brott mot mänskligheten.
Sossarna känner att deras nya, "fräscha" image ifrågasätts & hotas, och försöker försvara sig genom att ilsket kasta sin egen gamla skit mot SD.
Vad tror ni om min teori?