Livsfunderingar, mening med livet och samhällets syn på hur man ska leva

Hej!

Har sedan minst gymnasie år tänkt mycket på liv och livsval. Att man ska plugga det, jobba med det, göra det, tycka om det, tänka om det osv.

Jag är så att jag gillar att höra folks livshistorier och erfarenheter. Deras jobb och resor etc.

En stor del av mitt liv går i tankar med vad jag vill åstadkomma och göra av livet. Har jobbat med lågutbildade jobb några år efter skolan. Jag presterar bra på varje jobb och är uppskattad.

Men jag sätter allt i stora perspektiv, mycket funderingar, borde göra annat samt att jag har svårt att diskutera om vardagsskit osv.

Vilket gör att jag ofta känner mig socialt stressad och awkward, missanpassad med vissa personer och situationer. Då jag har svårt att gå ner på "svensson" nivå. Prata om hus, snusk, öl, helg, bil etc.

Har även svårt att känna mig nöjd även om jag trivs på lågjobben så neggar jag mot mig själv och funderar i banor om att jag borde göra något finare, mer kvalificerat. Eller ta tag i högskolan.

Vart väldigt långt.. men det har gnager på min självkänsla och min livsglädje. Jag har stora förväntningar på livet. Vilka bryts ner dagligen pga "vardagslunken"

Känner på många sätt liknande som du. Det är ett kaos som bryter ut efter gymnasiet, eller hur? Mötet med en slags verklighet. Det blir kanske både en frihet och en börda att själv få styra sitt liv mycket mer än tidigare. Man börjar grubbla.

Det här med mötet med människor som är nere på "vardagsnivå". Det är inte konstigt att du inte känner dig bekväm i att prata "vardagsliv" då det inte är den vardag du ännu valt. Du vill vidare och har förmodligen inte helt landat på arbetsplatsen, i den livsstilen. Men jag tror också att ett problem kan uppstå när man känner att man måste VARA som dem för att bli accepterad, för att få vara med i den gemenskapen. Då blir man awkward, för man försöker vara på ett sätt man inte känner sig hemma i. Man ser inte sig själv som en sådan person som pratar om såna där "enkla" grejer. En stor del av ens liv har gått ut på att distansiera sig från det där, och hitta sig själv någon annanstans. Egot som kommer i vägen. Jag har själv övat på att kunna umgås med andra typer av människor, mötas någonstans, men samtidigt göra tydligt vem jag är. Men det är svårt när man ännu känner sig påväg nånstans. Vad hindrar dig från att ta tag i studier/söka annat jobb?

Precis, det är ett riktigt kaos. Det blir en stor livskris för oss som har höga viljor, ambitioner och stora tankar om livet. Man har en enorm förväntning på vad som skall komma. Det är väldigt verklighetsfrånvridet, 90 tals generationen lärde mig att man kan bli vad som osv osv!

Nej det kan så väl vara att jag inte känner mig på deras vardagsnivå. Det är eventuellt så att jag vill vidare, men frågan är var? Jag har efter gymnasiet testat 5 olika jobb på 4 år. Har testat studera ett program på högskola som inte passade mig.

Det är nog så även att man "slussas" in i att försöka vara som dom. Man börjar lätt ta efter agerandet, lite tankar och ambitionerna. Jag har skapat väldigt bra kontakter med många av mina kollegor, speciellt på fritiden har fått mängder av nya vänner från just jobbet. Därav hoppas och tror jag inte att jag har sociala problem direkt. Men det är ju jobbrelaterat och att hålla konversation om "skitsaker" i mina ögon. Har svårt att fejka för mycket.

Det är svårt ja att acceptera och landa i det där snacket och vardagen när man ständigt är sökande efter något. Men jag vet inte längre vad, har provat ett gäng jobb, har försökt börja studera iallafall en gång. Dock med handen på hjärtat var det väldigt oplanerat och stressat, ett val långt ner på listan.

Samtidigt vet jag inte heller om studier är räddningen, för jag har inget som direkt lockar med vidarestudier och vet inte heller om något yrke lockar mer än något annat. Det jag möjligen vill läsa är statsvetenskapliga studier, men det känns inte som att det ger mycket heller.

Söka annat jobb kan jag förvisso göra, men så länge jag har dessa "lågkvalificerade/mellan kvalificerade" jobb och kneg så blir det ungefärligt samma nivå på dom med skulle jag tro!

Jag vet inte, dock är det alltid skönt att sitta och diskutera/fundera sånt här. Tycker det är jäkla jobbiga tankar. Även om jag ju mer år som gått efter gymnasiet inte stressar lika mycket utan låter det gå lite mer.

Det svåra är att vara ledig tycker jag, har tappat en del intressen osv så det blir svårt att göra något märker jag.

Samhällets syn på hur man skall leva besvaras bäst av en psykiatriker eftersom det är dom som har blivit givna makten i samhället att tvångsvårda individer som inte vill anpassa sig efter deras synsätt.

Har provat förut. Av annan anledning, men där jag även tog upp lite av dessa funderingar. Känner dock inte riktigt att läget är kritiskt i den mening att det behövs nu. Jag har inga problem att klara vardagen och känner mig inte så deppad.

Eftersom du skrev att du gillade att lyssna, tänkte jag rekommendera dig att bli psykolog eller liknande, men så kom jag på att psykolog-yrket i Sverige enbart delas ut till den smala krets mänskor som har högsta betyg i alla ämnen, eller mellan 1.9-2.0 på HP, och alltså inte på förmåga att lyssna. Vilket är synd. En del icke-psykologer är ju bättre psykologer och helar mänskor bättre än psykologerna själva.

Det är bra om fler sätter fingret på de stora skillnader som finns mellan etableringsmöjligheter(utbildning, arbete, bostad) idag och säg på 70-talet, när de som idag sitter i makthavande positioner etablerade sig.

Alltså, bör man leva som systemkritiskt. och även ta väldigt lätt på mycket av det som sägs av vissa experter, hur man än "bestämmer" sig för att leva. Frågan blir ju hur stora möjligheterna är till att själv bestämma sitt liv?

Ett problem som jag tror den awkardness du beskriver tror jag handlar om att samhället är väldigt uppdelat i olika slags ritualer, och snävt avgränsat även på andra sätt.

Är du omtyckt på dina arbetsplatser kanske det är enklare för dig att återvända dit, om du skulle ta en vända till universitet igen och känna att det inte funkar eller så. Som någon här ovan var lite inne på.

Jag instämmer.

Skulle säkert kunna tänka mig psykolog yrket och att jobba inom det. Men har nog inte motivationen att dra upp HP till dessa nivåer eller betyg heller.. Samt 5 år linje känns matigt...

Jag lever väldigt kritiskt, jag har mycket tankar om världen som medmänniskor på "svensson" nivå inte riktigt förstår eller talar om. Jag är kritisk till arbetskulturen, att alla ska göra karriär, konsumtionen, utbildningshetsen, statushets etc. Samt att alla springer mot att det hela tiden ska vara fredag? Vafan vi lever ju 7 dagar i veckan...

Jag upplever ibland awkwardness på jobbet, och det är med flera kollegor, som jag kommer bra överens med osv inget sånt. Utan det är snarare att jag har jäkligt svårt att få igång samtal om icke saker? Känns inte som det ger något typ..

Visst kan jag prova universitet, men det ända jag kan komma på att jag vill plugga är just nu typ Statsvetenskap eller liknande, samt något inom beteende/psykologi eller annat samhälle och har lite intresse i ekonomi.

Men känner inte att utbildning ger mycket idag förutom kostnader. Vafan jag är outbildad men har många kollegor på exakt samma roll som är utbildade till "lite flumm"

Jag anser att man ska tänka sig för riktigt noga innan man börjar läsa på universitet. Studieskulderna som man drar på sig under studenttiden är riktigt betungande och man får dras med dem ända tills man blir ålderspensionär. Att bara glida runt på olika kurser för att ha något att göra är helt meningslöst, i synnerhet om kurserna ändå inte leder till arbete. Förr eller senare ska skulderna betalas. Om man nu ska ägna sig åt högre studier så ska man välja en inriktning och gå all-in på den utbildningen.

Ett bättre alternativ än akademiska studier är att välja en yrkesutbildning. Då har man alltid något att falla tillbaka på om studierna i genusvetenskap och koreanska språk skulle misslyckas.

Tänk på att även kurser till olika examen som kandidat och liknande kan gå att bygga vidare till exempelvis gymnasie- och ämneslärare. T.ex. psykologi-, filosofi-, ekonomi. En del har det som bas när dom senare söker in på journalisthögskolan, då jag förstått det som att man måste ha ett visst antal poäng från kurser för att söka. Sociologi annars kanske? Roland Paulsen känner du säkert till. Många som arbetar politiskt har nog också nytta av sina kunskaper från universitet/högskola.

Det är verkligen synd och osunt att psykologprogrammet i så hög grad ska styras av betyg och HP.

har man inte råd med kokain, lambo, swimmingpool i los angeles och kokain så kan man göra vad fan somhelst. Då saknar livet mening

glömde det viktigaste .. snygga blondiner med lägre iQ än 70 som gillar rosa tuggummi

Jätteintressant Problem!
Känner igen det. Man får jobba runt det. Ett sätt är att ställa frågor till folk om dem själva/deras barn. nästan alla gillar att tala om sig själva. Då ska man ställa frågor som gör att de måste ge sin syn/åsikt. Då känner de sig intressanta
Tex. Om nån på jobbet säger att deras barn ska börja på förskolan, fråga " blev ni nöjda med förskolan ni valt?" Du kan bara lyssna, och de kommer att tycka att du är trevlig och att de liksom känner dig lite bättre nu. Illusion javisst, men personen kommer tycka att ni haft en mer personlig kontakt.
Eller ,om det är fråga om bilar , fråga inte om verkstan var bra för då kommer en viss sorts personer svara nej genast. utan fråga typ blev du nöjd ?eller när du letar verkstad vad brukar du gå på för kännetecken? Jag svär, rasten kommer inte räcka för svaret. Och du kommer aldrig behöva säga så mycket alls så det kan hända att det helt undgår folk att du har ett helt annorlunda liv.

Det här löser såklart inte din inre känsla av att vara avskild från de andras liv. Det dämpar dock de andras känsla av att du är annorlunda.

Universitetet funkar ofta som arbetsplatser - också där söker sig likasinnade till varandra.

Men testa, ta en halvtidskurs med föreläsningar på kvällar eller en distanskurs. Det är ju kul med själva studieinnehållet!