Varför är det så otroligt vanligt idag att det är så många vuxna som beter sig som riktiga fjortisar? I min egen stad (Stockholm) verkligen kryllar det av dessa, och varje dag ser jag vuxna människor i åldern 25-40 år som verkar tro att de är 14-åriga flickor.
Alla tramsiga inlägg på Facebook är extremt karaktäriserande för dessa vuxenfjortisar. Språkbruk av typen "Ah, men jag ba´ o du ba´" eller "När en har köpt nytt busskort o kortet krånglar va" hörde jag väldigt mycket när jag var 13-14 år, och det då från tjejer som i denna ålder tyckte det var "ballt"/"häftigt" att vara så uppenbart töntig. På Facebook mm. har alla dessa vuxenbarn dessutom fastnat för det som kallas "hashtags" (vad fan det nu ska betyda), att man lägger in ord i hyperlänkar och skapar hittepåord.
Fjortisarna klarar tydligen inte av att det går en enda dag utan att de måste berätta på Facebook vad de äter till frukost, att de ska gå på gymmet eller att de har provat ngn ny godissmak. Ytterst banala vardagliga saker är tydligen så viktigt så man måste meddela världen exakt vad som händer i deras liv. Det uppenbart barnsliga bekräftelsesökandet (som normalt folk lämnade vid 14-15 års ålder) är tydligen en daglig drift hos dessa vuxna fjortisar.
Att köpa de dyraste märkeskläderna och elektroniken, och samtidigt protestera mot "kommersialismen" är tydligen populärt för dessa obefintligt töntiga personer, likaså att värna om miljön och hela faderullan och samtidigt skräpa ner eller överkonsumera. "Engagamanget" för dessa statuskåta människor består tydligen i att "gilla" bilder och sidor på Facebook, att skänka pengar för miljöns skull eller till fattiga barn skulle naturligtvis aldrig falla dem in.
Själv har jag aldrig varit det som kallas fjortis (dvs. med ovanstående egenskaper; uppenbart barnsligt bekräftelsebehov, mycket bristande insiktsförmåga i saker, oförmåga att ha ett vettigt språk, och skryt om vardagssysslor) men såg gott om barn som var fjortisar i min omgivning när jag var 13-14 år. Idag ser jag exakt samma beteende, men då hos 25-40 åriga barn och på tunnelbanan och sociala medier. Varför kommer det sig att vissa inte klarar att bli vuxna rent mentalt och inte bara fysiologiskt?
Alla tramsiga inlägg på Facebook är extremt karaktäriserande för dessa vuxenfjortisar. Språkbruk av typen "Ah, men jag ba´ o du ba´" eller "När en har köpt nytt busskort o kortet krånglar va" hörde jag väldigt mycket när jag var 13-14 år, och det då från tjejer som i denna ålder tyckte det var "ballt"/"häftigt" att vara så uppenbart töntig. På Facebook mm. har alla dessa vuxenbarn dessutom fastnat för det som kallas "hashtags" (vad fan det nu ska betyda), att man lägger in ord i hyperlänkar och skapar hittepåord.
Fjortisarna klarar tydligen inte av att det går en enda dag utan att de måste berätta på Facebook vad de äter till frukost, att de ska gå på gymmet eller att de har provat ngn ny godissmak. Ytterst banala vardagliga saker är tydligen så viktigt så man måste meddela världen exakt vad som händer i deras liv. Det uppenbart barnsliga bekräftelsesökandet (som normalt folk lämnade vid 14-15 års ålder) är tydligen en daglig drift hos dessa vuxna fjortisar.
Att köpa de dyraste märkeskläderna och elektroniken, och samtidigt protestera mot "kommersialismen" är tydligen populärt för dessa obefintligt töntiga personer, likaså att värna om miljön och hela faderullan och samtidigt skräpa ner eller överkonsumera. "Engagamanget" för dessa statuskåta människor består tydligen i att "gilla" bilder och sidor på Facebook, att skänka pengar för miljöns skull eller till fattiga barn skulle naturligtvis aldrig falla dem in.
Själv har jag aldrig varit det som kallas fjortis (dvs. med ovanstående egenskaper; uppenbart barnsligt bekräftelsebehov, mycket bristande insiktsförmåga i saker, oförmåga att ha ett vettigt språk, och skryt om vardagssysslor) men såg gott om barn som var fjortisar i min omgivning när jag var 13-14 år. Idag ser jag exakt samma beteende, men då hos 25-40 åriga barn och på tunnelbanan och sociala medier. Varför kommer det sig att vissa inte klarar att bli vuxna rent mentalt och inte bara fysiologiskt?