Hur många språk kan man lära sig?

Min mamma kan 14 olika språk. Inklusive gammalgrekiska, latin, jiddisch, hebreiska. Hon lärde sig finska bara för att få ett språk att bita i. Det är kul att gå på kinesisk restaurang med henne när hon tilltalar personalen på kinesiska.

Ang. Språkinlärning och ålder:

Forskare är hyfsat ense om att 99% av alla människor har svårare att lära sig språk efter puberteten (13-17 år gamla), vilket troligen beror på att någon del i hjärnan som hanterar språk cementeras vid denna ålder. Man har ju inte jättekoll på alla hjärnans funktioner, men detta är någonting som är väldigt etablerat, och troligen ngt olika för olika personer.

I sammanhanget kan sägas att "lära sig språk" i det här sammanhanget handlar om att bli så pass bra att en annan person som har ett visst språk som modersmål inte hör att man lärt sig språket i vuxen ålder. Det är ju som bekant många som lär sig språk när de är vuxna, men som bryter både vad gäller uttal och grammatik. Om man menar att brytning av olika slag är helt ok för definitionen "att kunna ett språk" så finns det nog ingen gräns för mängden språk man kan lära sig, förutsatt att tiden att lära sig finns.

Och vad menar du med att hon "kan"? Är hon flytande eller kan hon enbart föra en vardaglig konversation?

Ett tiotal flytande, dom vanliga: Franska, spanska, tyska, engelska osv. Dom andra behjälpligt.

Du kan väl fråga vilka hon kan flytande och vilka hon kan någorlunda? Det vore mycket intressant att veta. Också när hon började med respektive språk och hur hon lärt sig.

Hon gick latinlinjen i början av 60-talet, när det fanns en humanistisk gymnasieutbildning att tala om. Engelska, franska, tyska, samt gammalgrekiska och latin. Resten har hon tagit eftesom. Hon var i Israel i sin ungdom, lärde sig hebreiska och jiddish. Hon var i Kina och Vietnam på 70-talet. Skulle tro att hon kan dom flytande. Hon har lärt sig genom att gå på kurser, läsa språkböcker, vara på plats och lära sig av dom som bor där. Framförallt har hon läst en himla massa böcker. Hennes bibliotek uppgår i tiotusental. Hon har översatt facklitteratur från engelska till svenska, översatt poesi från kinesiska till svenska. Jag vet faktiskt inte exakt vilka andra språk hon kan och hur hon har lärt sig dom, men när jag frågade henne hur många språk hon kunde, så sa hon en fjorton-femton stycken. Hon är helt enkelt ganska språkbegåvad.

Ah! Här kommer vikten av att börja tidigt in. Jag tror att man har lättare att lära sig nya språk ju fler man lärt sig då man är ung. Tvåspråkiga barn har oftast lättare att lära sig fler språk.

Jo, hon har sagt att det har blivit svårare med åren. Finska lärde hon sig på 80-talet, då hon genom sitt jobb hade myket kontakt med dom. Hon sa att det antagligen var det svåraste språket att lära sig, och i den åldern, eftersom finskan har så lite gemensamt med dom andra språken.

gammalgrekiska? till vilken nytta?

själv fattar jag knappt hälften av vad en skåning säger.

Ifall man är språkintresserad är latin och gammalgrekiska givetvis mycket intressanta språk, då de är ursprung till mycket.

Hur kan man tycka så, om man redan kan Kinesiska (som är några ljusår längre från Indo-Europeiska språk jämfört med Finska)? Eller menar hon att finskan är olik alla språk hon kunde vid inlärningstillfället?

Hon lärde sig kinesiska i början av 70-talet och finska i mitten av 80-talet. Generellt sett så är det svårare att lära sig nya språk ju äldre man blir. Nu talar hon ju inte flytande mandarin, men hon kan göra sig förstådd ganska bra.

Barn är väldigt adaptiva, barn som växer upp i tvåpråkiga familjer kan utan problem tala flytande utan brytning på båda språken. Det är ganska vanligt med barn som tillbringar sommarlovet utanför familjen att dom kommer hem och pratar en annan dialekt.

Vill man lära sig ett nytt språk utan brytning så ska man göra det innan tonåren. Sen går en gräns där det helt enkelt inte är lika lätt längre. Det är ett ganska vanligt problem i invandrarfamiljer, där föräldrarna har extremt svårt att komma in i det svenska språket, medan barnen pratar svenska som vilken svenne som helst. Dom får då agera tolkar åt resten av familjen och prata med myndigheter osv. Att dom talar tex rinkebysvenska har inte att göra med deras dåliga språkkunskaper, utan är pga att det är den dialekt, eller egentligen sociolekt, som man pratar där dom bor. Precis som att invandrare i skåne talar skånska.

Jag har ett ypperligt exempel i min bekantskapskrets. En vän till mig flyttade till Sverige som 14-åring från Kanada. Han gav sig fan på att lära sig svenska utan brytning, och när jag lärde känna honom i gymnasiet så talar han bättre skånska än dom flesta jag känner. Det som är intressant i det fallet är inte att han talar perfekt, utan att han har sån jävla koll på språklig syntax och språkliga fenomen och begrepp på svenska. När man umgås med honom fattar man inte att han inte är född i Sverige, för att han har sån koll på all bakgrundsinformation. Ungefär som Cornelis Vreeswijk, som kom till Sverige som 13-åring från Holland. Hade min vän kommit bara ett par år senare till Sverige så hade han antagligen fått den där typiska engelska brytningen.